Jag undrar hur Kenya har utvecklats fram till idag, ang politik, ekonomi och befolkning. Hur såg det ut förr jämfört med idag?
Sofia, Bara (28 september 2005)
cookiecrumb222[snabel-a]hotmail.com
Kenya ligger vid Afrikas östkust och var koloniserat av Storbritannien från slutet av 1800-talet till 1963. Landet består av folk- och språkgrupperna embu, kikuyu, lou, meru, somali och swahili. De största grupperna är kikuyu och lou. De flesta koloniala ockupationer genomfördes i slutet av 1800-talet och slutet på kolonialperioden påbörjades 1951. Kenya fick sin självständighet 1963.
Gränserna som tidigare dragits upp av kolonialmakterna följde inte några naturliga gränser och nationsgränserna skar igenom olika befolkningsgrupper vilket senare har skapat många konflikter och minoritetsproblem.
1921 bildade Harry Thuku som var en lägre tjänsteman i kolonialadministrationen Young Kikuyu Association som senare blev grunden till Kenyas nationalism vars mål var att ena Kenyas folk i en nation.
Under kolonialtiden betalade Kenyas afrikaner nära fem gånger så mycket i skatt som européerna i kolonin. Men trots det fick exempelvis de afrikanska barnen mindre än hälften av utbildningsanslagen. Lönerna var också låga vilket gjorde att trångboddheten var utbredd.
1960 blev Somalia självständigt efter att först Italien och sedan FN lämnat landet efter andra världskriget, samt efter att Storbritannien lämnat Somaliland som slogs samman med Somalia. Somalia påbörjade en gränskonflikt med Kenya 1963 som slutade med en uppgörelse 1967 där Kenyas intressen vann framför Somalias. Vidare var konfrontationerna mellan de vita nybyggarminoriteterna och den afrikanska majoriteten mest våldsam i Kenya och Syd-Rhodesia.
Idag är korruptionen utbredd i Kenya och viktiga samhällsinstitutioner såsom rättsväsendet och polisen fungerar dåligt. Äganderätt och rättssäkerhet är under all kritik och fattigdomen är omfattande. Det är svårt att bli rik i Kenya utan att ha några politiska kontakter. Enligt en artikel i Axess nr. 1 2003 innebär två av tre medborgares kontakter med myndigheter att mutor utbetalas. En uppskattning visar att en kenyan som bor i en storstad i genomsnitt får betala 16 mutor i månaden. Detta betyder i praktiken en extra skatt för de tjänster som redan har betalats.
Men trots detta har Kenya haft en bättre utveckling än många av grannländerna, såsom Tanzania och Uganda, som härjats av många inre strider och socialistiska experiment. De etniska motsättningarna har också varit mindre jämfört med Somalia, Uganda och Etiopien.
President Daniel arap Moi (KANU-partiet) har länge kontrollerat samhället även då han tillåtit en viss opposition. Men Kenya är långt ifrån en fungerande demokrati även om utvecklingen går åt rätt håll. I valet 2002 tog sig partiet Narc (Nationella regnbågskoalitionen) under ledning av Mwai Kibaki till makten och Moi accepterade detta och gjorde inte som Robert Mugabe i Zimbabwe, dvs. klamrade sig fast vid makten. Från den utgångspunkten har det skett stora förbättringar i landet.
Det krävs många ekonomiska och politiska reformer i landet men frågan är om reformviljan verkligen existerar hos de ledande politikerna som främst är ute efter att förbättra livet för sina släktingar och vänner på allmänhetens bekostnad.
Det största problemet i landet är AIDS-epidemin som drabbar många medelålders vilket gör att många äldre och barn blir kvar utan försörjare. Detta är ett demografiskt problem som kan påverka Kenyas möjligheter att ta sig ur sin fattigdom.
Med vänliga hälsningar
Fredrik Runebert