Varför förlorade Sovjet Kalla kriget?
Alexander Jansson, Örebro (24 maj 2004)
alexander[snabel-a]orebrovip.se
En orsak till att Sovjetunionen föll var USA:s kompromisslösa agerande i Koreakriget och under Kubakrisen samt Ronald Reagans upprustning under 1980-talet. Reagan insåg att Sovjetunionen satsade en alltför stor andel av sin produktionskapacitet på militära ändamål, vilket till slut ledde till att Sovjetunionen inte kunde följa med i kapprustningen med USA.
En annan orsak var att Sovjetunionens kommunistiska system var ineffektivt och byråkratiskt. Det fanns inga incitament för människor att lösa problem och skapa något konstruktivt eftersom allting var politiserat. Sven Rydenfeldt har i boken ”Bönder – mat – socialism” beskrivit hur kommunistiska system förtryckte bönder för att de kommunistiska ledarna skulle erhålla stöd från invånarna i de stora städerna. För att bevara makten sög kommunisterna ut bönderna genom att ge bönderna för lite betalt, samtidigt som ledningen pålade alla bönder produktionskvoter. Detta ledde till att bönderna inte producerade mer än den kvot som tilldelades dem. Det ledde till och med till att många bönder slaktade sina djur i protest mot systemet. Förutom detta förstatligades en stor del av jordbruket samtidigt som många bönder tvingades in i bondekollektiv (i Sovjetunionen hette det kolchoser). Länder som inte kollektiviserade bönderna lika mycket, som Ungern, fick också mindre problem än de andra kommunistländerna.
Rydenfeldt har också visat hur låg Sovjetunionens och andra kommunistländers produktivitet var i förhållande till de demokratiska och kapitalistiska länderna i väst. Kommunistländer såsom Polen, Sovjetunionen och Kina drabbades oupphörligen av svältkatastrofer. Istället för att dra slutsatser av detta skyllde man på dåligt väder, vilket måste betyda att Gud eller vädrets makter tyckte väldigt illa om just kommunistiska stater.
Det stora problemet med kommunismen var att då bönderna inte fick betalt i marknadspriser fanns det inga motiv för bönderna att producera mer än vad de måste producera. Det fanns inga motiv till förbättringar vilket gjorde att livsmedelsproduktionen var extremt ineffektiv. 1980 var andelen bönder av befolkningen 3 – 4 % i Sverige och USA medan motsvarande siffra i Sovjetunionen var 23 %. USA och Sverige producerade betydande överskott, som de kunde exportera, medan Sovjet endast kunde täcka två tredjedelar av sina behov. Därmed fick Sovjet importera livsmedel vilket de måste låna pengar utomlands för att ha råd med. Istället för att höja priserna på jordbruksprodukterna och låta bönderna få planera sitt eget arbete utan centralstyrning fortsatte Sovjetunionen låna pengar till ren konsumtion. Detta gick givetvis inte i längden. När Reagan sedan strödde på problemen genom den stora upprustningen blev det slutet för Sovjetunionens ineffektiva plansystem.
Tilläggas bör att innan kommunisterna började experimentera med sina utopier var Ryssland, Ukraina och Polen Europas kornbodar. Efter kommunisternas förtryck av människor och företagaranda var båda länderna närapå bankrutt.
Samma problem som inom jordbruket fanns inom andra områden i det sovjetiska samhället. Industrin var ineffektiv eftersom det var politikerna och inte folket som bestämde vilka varor som skulle produceras genom femårsplaner. Politikerna hade ingen vidare koll på vad folket behövde vilket kunde leda till att industrin producerade bilar när folket behövde skor osv. I ett marknadsekonomiskt system hade dessa problem aldrig uppstått.
En tredje förklaring är att folket tröttnade på förtrycket särskilt då de flesta, till skillnad från de kommunistiska ledarna, levde i fattigdom. Samhällsmoralen var låg då alkoholism och korruption var vanligt. Det fanns ett uppdämt raseri mot det system som existerat närapå ett sekel.
En fjärde bidragande orsak till kommunismens fall i Sovjetunionen var Michail Gorbatjovs reformpolitik som syftade till att rädda kommunismen, men som i praktiken ledde till dess undergång. Gorbatjov genomförde begränsade ekonomiska liberaliseringar (perestrojka) och förbättrade möjligheterna till öppenhet och kritik (glasnost). Detta fick systemet att rämna i fogarna. Då Gorbatjov inte var beredd att ta till våld (förutom ett fåtal incidenter i Lettland och Litauen) för att bevara systemet kunde ingenting rädda Sovjetunionen. Boris Jeltsin pläderade för en snabbare reformtakt än Gorbatjov och satte ett tryck på Gorbatjov bland annat i frågan om att ge Sovjets delrepubliker mer självständighet. När traditionella kommunister som inte ville se någon förändring gjorde en dåligt planerad statskupp i augusti 1991 lyckades Boris Jeltsin mobilisera ett folkligt motstånd som banade vägen för Jeltsin som president. Jeltsin införde då ett mer marknadsorienterat system och gjorde sig av med resterna från det kommunistiska systemet.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert