Jag vill veta allt om Jugoslaviens sönderfall!
Nina, Finland (11 december 2002)
lollipop19_us[snabel-a]yahoo.com
Det förtjänar att noteras att Jugoslavien var en sentida skapelse, som under sin korta levnad slitits sönder av inre motsättningar.
Jugoslavien – den stat som samlade flera sydslaviska folk – bildades på grunden av det sönderfallande Osmanska Riket (Turkiet), som under flera hundra år behärskat Balkan. Turkarnas position försvagades och flera länder frigjorde sig från den turkiska kontrollen under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter Första världskriget slogs flera av de slaviska folken på Balkan samman i kungariket Jugoslavien (bildat 1918). Till Jugoslavien fördes de två förkrigstida kungarikena Serbien och Montenegro, men också områden som avträddes av det i kriget förlorande Österrike-Ungern (Slovenien, Kroatien, Bosnien-Hercegovina), liksom Makedonien och Kosova, som tidigare kontrollerats av det Osmanska Riket.
Men det fanns stora skillnader mellan kulturen i de i Jugoslavien ingående delarna. Kroatien och Slovenien var katolska områden. Serbien var ortodoxt och mer orienterat åt Ryssland. I Bosnien-Hercegovina fanns förutom serber och kroater också en muslimsk minoritet. I Vojvodina fanns ungrare och i Kosova albaner.
Maktstrukturen i Jugoslavien var sådan att serberna (den största folkgruppen i Jugoslavien), trots att de utgjorde en minoritet av befolkningen, kunde kontrollera de viktigaste delarna av statsmakten. Jugoslavien blev ett (stor)serbiskt rike. Särskilt i Kroatien var missnöjet stort. Man ansåg sig vara tekniskt och ekonomiskt mer avancerade än Serbien och därför föga intresserade av att underordna sig Belgrad. Under Andra världskriget medförde detta att många kroater ställde upp på Tysklands sida, inte för att de var nationalsocialister, utan för att de ville frigöra Kroatien från serbisk kontroll. Deras önskemål blev tillgodosedda av Adolf Hitler, som såg till att Kroatien blev en självständig stat (i allians med Tyskland).
När krigslyckan vände och den tyska kontrollen vacklade fanns två konkurrerande tyskfientliga gerillagrupper i Jugoslavien. Dels Dragoljub Mihailovics kungatrogna pro-serbiska cetniks, dels Titos av Moskva uppbackade kommunister. Tito var kroat, men flertalet av de som deltog i hans styrkor var, liksom Mihailovics soldater, serber. Tito lyckades skickligt få brittisk uppbackning för sin egen styrka, och med detta var cetniks öde beseglat. Det var Tito som blev dominerande i Jugoslavien efter Andra världskriget. Mihailovic arkebuserades av Titos styrkor.
I Andra världskrigets slutskede genomförde de segerrika Tito-styrkorna, med sovjetisk uppbackning, fasansfulla övergrepp och massmord på kroater. Det var hämnd för vad serberna ansett sig ha blivit utsatta för av kroaterna under Andra världskriget. De motsättningar som fanns sedan tidigare fördjupades.
Under tiden efter Andra världskriget var det Titos kommunister som kontrollerade Jugoslavien. Landet var visserligen något friare än Sovjetunionen, men i grund och botten var det Tito som bestämde vad som fick sägas och vem som skulle få behålla sin frihet och vem som skulle kastas i fängelse. På sedvanligt kommunist-manér var dock statens kontroll över medborgarna total. Det var därför först efter Titos död 1980 som ett pluralistiskt samhälle kunde växa upp igen. Då kom de gamla motsättningarna mellan de olika folkgrupperna upp till ytan. Under Tito-tiden hade de aldrig begränsats, bara sopats under mattan.
När kommunismen föll i resten av Europa var frukten mogen att falla även i det under kommunisttiden trots allt något mer liberala Jugoslavien. Men kommunismens fall kombinerades med att de gamla nationella motsättningarna inom Jugoslavien återuppstod. Det fanns ingen annan bas än de i Jugoslavien ingående nationerna, som fria länder kunde byggas upp kring. Först ut var Slovenien som 1991 förklarade sig självständigt och vars självständighet accepterades efter ett par veckors krig. Samma år förklarade sig Kroatien självständigt och den självständighetsförklaringen ledde till krig mellan Kroatien och “Jugoslavien” – vilket vid den här tiden i praktiken var detsamma som Serbien. I olika faser under tiden 1991-1995 pågick krig mellan Kroatien och Serbien, först 1997 genomfördes en till idag fungerande överenskommelse mellan de två länderna (Dayton-avtalet).
Serbien och Kroatien har någorlunda enhetlig etnisk sammansättning. I Bosnien-Hercegovina är bilden mer brokig, med serber, kroater och bosniaker (muslimer). Det var också i Bosnien-Hercegovina som de svåraste motsättningarna uppstod i samband med Jugoslaviens upplösning. Därför blev kriget också mer långvarigt och bittrare i Bosnien-Hercegovina, där de olika sidorna kunde alliera sig på olika sätt. Även om det idag råder någorlunda fredliga förhållanden i Bosnien-Hercegovina är konfliktens spår djupa och landet i princip uppdelat efter etniska gränser – där de som bott på “fel sida” om den militära gränsen i praktiken förjagats till en annan del av landet.
Makedoniens frigörelse, 1992, gick någorlunda smärtfritt. Återstod då av “rest-Jugoslavien” fyra delar. Montenegro, Serbien, Vojvodina och Kosova. I Vojvodina fanns en betydande ungersk minoritet, och området hade viss autonomi. Men successivt har ungrarna i området flyttat från det oroliga Jugoslavien till det ekonomiskt och politiskt framgångsrika Ungern. I Kosova var albanerna (muslimer) i förkrossande majoritet och serberna försökte rädda de sista delarna av det “mångkulturella” Jugoslavien genom att sätta hårt tryck på Kosova. Undervisningsväsendet blev helt serbiskt, liksom militär, polis, offentliga ämbeten med mera. Följden blev en massiv flykt av albaner till Albanien och Makedonien och av NATO bedrivna bombningar som 1999 tvingade Serbien att dra sig tillbaka från Kosova. Idag är Kosova ett av FN administrerat område som formellt är en del av Serbien, men där Serbien i praktiken inte har nämnvärt inflytande.
Den sista kvarvarande icke-serbiska republiken i Jugoslavien, Montenegro är alltmer på glid iväg från Serbien. Visserligen finns det fortfarande grupper i Montenegro som vill vara kvar i Jugoslavien, men troligen kommer landet att gå sin egen väg. Frågan är dock för tillfället neutraliserad och ska tas upp igen vid ett senare tillfälle.