Just nu håller jag på med att samla in fakta inför en arikel jag ska skriva. Denna artikel ska behandla Joseph McCarthy och den sk kommunistskräcken i USA. Har ni några bra tips på vart jag kan finna bra fakta om detta är jag mycket tacksam.
Samuel Tholén, Karlstad (7 januari 2001)
samuel_tholen[snabel-a]hotmail.com
Vår uppfattning om Joseph McCarthy var att han i stora drag hade rätt i sin uppfattning om kommunistisk infiltration i viktiga samhällsinstitutioner. Tyvärr var han otillåtet slarvig i dokumentationen av detaljer i sina anklagelser, vilket ledde till att hans politiska karriär krossades. Han hade alltså många fel i detaljer, men rätt i de stora dragen. Den slutsatsen kan man bland annat dra genom att läsa William F Buckleys bok “McCarthy and his Enemies”.
Här en artikel ur Contra nummer 6 1992 (artikeln hänvisar till flera böcker i ämnet):
Ingen människa i Väst har väl sedan 1945 blivit så utskälld och misstänkliggjord som McCarthy. Det råder närmast enighet om att han var en omoralisk och cynisk demagog, som var på väg att ge yttrandefriheten i USA samma villkor som i Sovjet.
Medan alla seriösa historiker är eniga om att han emellanåt överdrev eller kom med helt ogrundade anklagelser mot regeringsanställda amerikaner, råder det emellertid betydande oenighet om allvaret av han försyndelser. Och vad gäller synen på honom som människa har nya forskare fällt omdömen, som diametralt skiljer sig från de hävdvunna.
I över tjugo år var den inbitne McCarthymotståndaren Richard Roveres biografi Senator Joe McCarthy (1959) den enda samlade beskrivningen av McCarthys liv och gärningar.
Roveres slutsats är att McCarthy blott var en oseriös äventyrare, som betraktade politik som ett gyckelspel. Som M O Brien emellertid påpekade i McCarthy and McCarthyism in Wisconsin (1980) är Roveres beskrivning ofullständig eftersom den uteslutande bygger på tidningsartiklar, tryckt material från tiden och personliga minnen.
1982 kom så äntligen en omfångsrik och vetenskapligt fullödig biografi av den liberale historieprofessorn T C Reeves. Reeves påvisar, genom att gå igenom McCarthys karriär fram till 1950 då hans antikommunistiska “korståg” började”, att McCarthy var en både sympatisk och välmenande människa, vars svaghet dock var att han lätt drogs med av det han kämpade för. Samtidigt blev han genast från början av sin karriär utsatt för en skarp och ofta orättvis kritik från motståndare i hemstaten Wisconsin.
Ville avhjälpa bostadsbristen
Redan under sina första år som senator, 1947, kom dessa tendenser till uttryck. Då tog McCarthy sig an uppgiften att kämpa för att den sockerransonering som införts på grund av kriget skulle upphävas.
Både styrkan av engagemanget och förmågan att överbevisa eller förvirra motståndare genom användadet av en kaotisk mängd av “dokumentation”, var egenskaper som McCarthy här för första gången visade upp i ljuset, egenskaper som senare blev välkända under “kommunistjakten”.
Det var också 1947 som hans kritiker gjorde sina första misstag. De beskyllde, helt felaktigt, McCarthy för att ha mottagit mutor av en Pepsi Cola-fabrikant. Som Reeves emellertid visar, var cola-industrins intressen och McCarthys mål helt motsatta. Faktum var att senatorn blev uppmärksammad på sockerbristen när han talade med husmödrar som inte kunde sylta.
McCarthy påtog sig också att undersöka förutsättningarna för ett program för att avhjälpa den stora bostadsbristen efter demobiliseringen. Han gjorde en stor insats, men blev fånge mellan socialistiskt orienterade demokrater och doktrinära republikaner som avvisade all offentlig finansiering. De vänsterorienterade beskyllde honom för att sitta i knäet på fastighetsmäklarlobbyn, och de högerorienterade ansåg att han med sina angrepp på fastighetsspekulanter “satte landet i en rysk tvångströja”.
Han egen inställning var pragmatisk: “Frågan är hur vi kan ge hjälp mest effektivt. Hur vi kan få ut det mesta av varje dollar.” Särskilt energisk var han i sina försök att få en motsträvig senat att skapa bättre bostadsmöjligheter för invalidiserade krigsveteraner. “Det fanns ingen märkbar politisk vinst att hämta ur denna envisa kamp. Senare skildrare av McCarthys liv valde, i sin iver att porträttera senatorn som den fulländade cynikern, att ignorera den”, skriver Reeves.
McCarthys sista engagemang, innan han blev uppslukad av antikommunismen, var riktat mot den amerikanska armén, som enligt uppgift hade använt sig av tortyr under förhör av några nazistiska krigsförbrytare. Anklagelsen mot armén visade sig snart felaktig. Den olyckliga episoden blev därför senare tagen som ytterligare ett vittnesbörd om McCarthys fascistiska böjelser. Hans engagemang hade emellertid sin grund i en rakt motsatt inställning: Med uppriktig indignation beskyllde han armén för att ha övertagit “exakt samma taktik som vi beskyller Hitler och Stalin för”.
Vänlig även mot motståndare
Det var i många år en odiskutabel McCarthy-myt att senatorn med kall beräkning hade beslutat att utnyttja kommunisthotet för att bli återvald 1952. Beslutet skulle ha fattats under ett förtroligt möte mellan honom och några anhängare den 7 januari 1950.
Självaste Paul Johnson återger i sin Världshistoria okritiskt denna myt. McCarthy hade emellertid ett flertal gånger före den 7 januari 1950 (och alltså också före den 9 februari 1950 då han höll sitt första berömda antikommunistiska tal) beskyllt motståndare för att var kommunister i det fördolda.
Det viktiga bevismaterial mot journalisten Cedric Parker, som McCarthy upptäckte i november 1949, övertygade kanske honom om att amerikanska kommunister utgjorde en verklig fara.
T C Reeves skriver om det ironiska i att “medan kritiker skällde ut McCarthy för att vara alltigenom cynisk, omoralisk och till på köpet skrupulös, visste hans närmaste att han blivit en fanatiker”. Det handlade dock om en mycket mjuk “fanatism”. McCarthy var alltid vänlig även mot den värsta motståndare och var alltid beredd att räcka behövande en hjälpande hand även de människor som han offentligt beskyllde för undergrävande verksamhet. Denna solidaritet, trots politiska meningsmotsättningar, blev oftast förståeligt nog bemött med både misstänksamhet och otacksamhet.
I övrigt hade McCarthy endast begränsade ambitioner och närde inte någon önskan att få mer makt, t ex i form av presidentämbetet. Framför allt hade han ingen utopi. Han var en naiv och föga refekterande bondson, som tack vare flit och intelligens blivit jurist, domare och slutigen senator.
I motsats till så många andra politiker kunde han inte höja sig över sina rötter och han såg det statigvarande som sin uppgift att kämpa för dem som han kallade äkta amerikaner, i motsats till de “ljusröda” administratörena i Washington.
Nyttig i Eisenhowers valkampanj
Hans världsbild var självfallet förenklad men inte helt ogrundad och delades av stora delar av befolkningen. Som republikan agiterade McCarthy emot det han kallade demokraternas “Big Government”-politik. Denna ovilja mot de stora sociala programmen under Roosevelt och Truman vann genklang bland många som ansåg att friheten var hotad.
Reeves avvisar tankegångarna om att det rådde ett antikommunistiskt “hysteri”. Han hänvisar till att bara omkring en procent av amerikanerna betraktade “oamerikansk verksamhet” som ett hot.
McCarthys stora popularitet var i stället ett tecken på ett brett folkligt missnöje. Republikanerna fann honom därför nyttig under valkampanjen 1952, men deras begeistring svalnade snabbt efter valsegern.
McCarthy var nämligen trogen partiet och hans fortsatta letande efter kommunister i regeringsinstitutionerna blev under 1953 en belastning för president Eisenhower.
Presidenten stod inte, som Paul Johnson hävdar, maktlös inför McCarthys huserande. Både Reeves och den prisbelönate McCarthy-experten Robert Griffith skriver att Eisenhower vid varje tidpunkt ögonblickligen kunde ha stoppat den ivrige senatorn.
Då Eisenhower slutligen fann McCarthy för besvärlig lät han arrangera de så kallade McCarthy-förhören 1954. Utfallet av dessa vände opinionen, varmed vägen öppnades för senatens fördömande av McCarthy i december 1954. Det gjorde honom till en bruten man, och han dog endast tio år därefter som “den ensammaste mannen i världen”. Han var inte av den materia som diktatorer görs av.
Inte ett ont ben i kroppen
Domen över McCharthy har bland intellektuella som bekant varit nästan enhällig. Här ska därför några av de mest förkättrade slutsatserna tas upp till granskning.
Den kritiske R Griffith erkänner således att McCarthys dumdristiga anklagelser mot människor som endast varit i kontakt med kommunister kanske var ett oundvikligt resultat av 1930-talets folkfrontstaktik, där ickekommunistiska vänsterorienterade gick samman med kommunister om att stödja en lång rad frågor. Detta gjorde det vanskligt att bevisa en given individes partitillhörighet.
W F Buckley och L Brent Brozell fäster i deras bok McCarthy and His Enemies uppmärksamheten på att det inte var McCarthys uppgift att bevisa något, eftersom Trumans lojalitetsprogram bara krävde rimligt tvivel om en regeringsanställds lojalitet.
Buckley och Bozell visar att detta gällde merparten av McCarthys ursprungliga anklagelser mot anställda inom utrikesministeriet. Den framträdande Asienexperten O Lattimore, som McCarthy kallade kommunist, hade faktiskt bland annat försvarat Stalins skådeprocesser, och en annan anklagad, domaren D Kenyon, som hade haft förbindelse med tjugofyra kommunistiska frontorganisationer, hade överhuvudtaget inte blivit undersökt av lojalitetspanelen.
Det sista var en symptom på en utbredd svaghet i utrikesministeriets säkerhetssystem: Medan man i andra regeringsorganisationer under åren 1947 1951 avskedat över 300 personer på grund av bristande lojalitet, avskedades ingen inom utrikesministeriet.
Buckley och Bozell anser att McCarthy, för att skapa uppmärksamhet kring dessa förhållanden, var tvungen att överdriva. De påpekar också att det faktiskt var hans motståndare i senaten som tvingade honom att offentliggöra namnen på de misstänkta.
McCarthy ansåg själv att det skulle vara olämpligt: “Jag har tillräckligt för att vara överbevisad om att de antingen är medlemmar i kommunistpartiet eller också gett stor hjälp till kommunisterna. Kanske har jag fel. Det är därför jag säger att jag inte kommer att förelägga detta offenligt med mindre än att senaten kräver det.”
En vän till McCarthy berättar: “Vid ett tillfälle stötte jag och Joe ihop med en kvinna utanför en butik. Kvinnan ville gå in och handla men kunde inte eftersom hennes barn var bråkiga. Då sa Joe: ‘Gå du in och handla, så ska jag passa dina barn under tiden.’ Så var han, en amerikansk senator, barnvakt åt en person han aldrig träffat förut.” En typisk handling för mannen, som “inte hade ett ont ben i sin kropp”.
I historiens dom över honom saknade hans anhängare alltid detta, som de hade satt mest värde på: Hans humor, storsinthet, vänlighet och förmåga att skratta åt sig själv. Detta är mycket riktigt inte hela sanningen om honom, men det är också en del av sanningen.
Man kan inte låta bli att förundra sig över, att medan kommunister nästan alltid tillerkänns goda mänskliga egenskaper (“de menar ju gott”), är detta något som sällan förunnas antikommunister.