Hur har den svenska arbetsmarknaden utvecklats under efterkrigstiden, t ex synen på invandrare och på könsfördelningen?
Daniel Tilly, Uppsala (12 maj 1999)
d_tilly[snabel-a]hotmail.com
En viktig startpunkt för arbetsmarknadens utveckling fanns i Saltsjöbadsavtalet, som träffades redan 1938. Det var SAF och LO som då gjorde upp om spelreglerna i ett avtal som gällde ända till 1994. Saltsjöbadsavtalet grundlade en samförståndsanda som var tongivande under hela 1950- och 1960-talen, då viktiga frågor löstes i samförstånd mellan SAF och LO utan inblandning av riksdag eller regering. SAF-chefen och LO-ordföranden kunde turnera utomlands och berätta om den unika svenska modellen som nästan helt eliminerade strejkerna under en lång period. Det enda stora undantaget var den stora metallstrejken 1945, som kom till stånd på grund av kommunistisk agitation i Metallettan i Stockholm.
Under hela den inledande samförståndstiden av Saltsjöbadsavtalet kännetecknades ekonomin av stark expansion och ett sug efter arbetskraft. Arbetskraftsinvandringen var omfattande från framförallt Finland, men även Italien, Grekland och Jugoslavien. LO drev den så kallade solidariska lönepolitiken som gick ut på att driva upp lönerna så att ineffektiva företag gick i konkurs. De som då sparkades kunde alltid hitta nya arbeten i expansiva och mer lönsamma företag som betalade bättre.
Omkring 1970 kom det första viktiga trendbrottet i arbetsmarknadspolitiken. LO ändrade till exempel sin inställning till invandrare och genomdrev en rad åtgärder som gjorde det svårare för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. När man inte lyckades uppnå de åtgärderna avtalsvägen drevs de igenom genom ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen. Ett sådant beställningsarbete på invandrarsidan var en lag som tvingade företagen att på betald arbetstid erbjuda invandrare flera hundra timmars svenskundervisning. Plötsligt blev det olönsamt att anställa invandrare och arbetskraftsinvandringen upphörde. Också på andra områden genomdrev LO arbetsrättslagstiftning mot arbetsgivarnas vilja, till exempel lagen om anställningsskydd från 1974 som ersatte reglerna om uppsägning som tidigare funnits i Saltsjöbadsavtalet (där SAF och LO var överens).
Fortfarande var det dock sug efter arbetskraft och tillgången löstes med hjälp av ökat kvinnligt förvärvsarbete. Genom avskaffandet av sambeskattning blev det i ett slag mycket dyrt att ha hemmafruar och på tio års tid försvann den familjeform som tidigare varit dominerande.
1970-talets början kännetecknades på det stora hela av konfrontation där LO när de misslyckats med att komma överens med SAF fick igenom sin linje med hjälp av lagstiftning som beställdes från regeringen.
Strejker blev allt vanligare och det fanns inte längre någon svensk modell att berätta om för utlandet.
Konfrontationspolitiken tonades visserligen ner under 1980-talet, men de lagar som trätt ikraft under början av 1970-talet fanns kvar. Den borgerliga regeringen 1991-1994 gjorde vissa mindre justeringar i arbetsrätten, men dessa “återställdes” när socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1994. Vi har alltså fortfarande i grunden ett system som strider mot den ena partens uppfattning om vad som är en rimlig balans på arbetsmarknaden.
Som sista väsentlig punkt när det gäller arbetsmarknaden bör vi notera den kraftiga uppgången av arbetslösheten, framförallt efter lågkonjunkturåren i början av 1990-talet. Ändirngar på arbetsmarknaden har gjort det svårare för framförallt outbildad arbetskraft att hitta lämpliga arbetsuppgifter. Saken har inte gjorts lättare av en stelbent löne- och skattepolitik som gjort det olönsamt att anställa perosner för att utföra de arbetsuppgifter som tidigare svarade för huvuddelen av sysselsättningen hos okvalificerad arbetskraft.