Mänskliga rättigheter i Grekland. Har Grekland brutit mot mänskliga rättigheter under 1900-talet. I sådana fall vilka och mot vilket land eller folkgrupp. Kritiserar Grekland något annat land för deras sätt mot mänskliga rättigheter.
Anders Lindström, Gråbo (2 december 1999)
klimpen82[snabel-a]hotmail.com
I början av 1900-talet fördes upprepade krig mellan Grekland och Turkiet om områden där det bodde både greker och turkar. Turkarna (muslimer) ansåg sig förföljda i Grekland och greker (kristna) ansåg sig förföljda i Turkiet. Resultatet av krigen blev att en miljon greker flydde från Turkiet till Grekland och 350000 turkar flydde från Grekland till Turkiet. Flera gränsjusteringar genomfördes också i samband med krigen.
Under 1920-talet genomfördes flera militärkupper, varvid landet under kortare tider var diktatur. 1936 infördes åter diktatur, denna gång med kungens hjälp. Kommunisterna försökte också gripa makten med våld. Under Andra världskriget ockuperades Grekland av Tyskland och då var det naturligtvis inte heller tal om några mänskliga rättigheter.
Efter Andra världskriget bröt ett inbördeskrig ut (1946-1949). Kommunisterna försökte ta makten från den (1946) demokratiskt valda regeringen. Under inbördeskrig är det naturligtvis generellt så att de stridande parterna begår övergrepp av olika slag.
Efter två decenniers demokrati blev det åter en militärkupp och en överstejunta tog makten den 21 april 1967. Överstejuntan satt kvar vid makten till 1974. Juntan föll på grund av vidlyftiga affärer på Cypern. Cypern, där det bor både turkar och greker, hade sedan länge haft en svår konflikt mellan folkgrupperna. Grekcyprioterna var ofta anhängare av en förening mellan Grekland och Cypern (“Enosis”), vilket turkarna starkt motsatte sig. 1974 backade den grekiska juntan upp en statskupp på Cypern, vilket ledde till att Turkiet ingrep och ockuperade norra Cypern, där sedan Turkiska Republiken Norra Cypern upprättats (den erkänns inte av något annat land än Turkiet). Juntans handlande ledde alltså till dess eget fall. Under de sju åren av militärdiktatur saknade grekerna mycket av det som vi betecknar som mänskliga rättigheter.
Även efter juntans fall kan man ha kritiska synpunkter på den grekiska demokratins funktionssätt. Staten har starkt inflytande över opinionsbildningen och detta har flitigt utnyttjats av socialistiska premiärministrar – särskilt Andreas Papandreou – på ett sätt som sätter demokratin ifråga. Dock hade den konservative presidenten Konstantin Karamanlis (som valdes till president efter juntans fall) ett modererande inflytande fram till 1985.
Den välkända organisationen Human Rights Watch kritiserar i sin senaste rapport Grekland för att landet diskriminerar religiösa minoriteter och zigenare. Jehovas Vittnen har till exempel av lokala myndigheter hindrats att bygga en församlingssal på egen mark där de hade bygglov – kommunen grävde helt enkelt ett dike längs gatan för att hindra alla transporter till tomten. Dessutom används förtalslagstiftningen på ett sätt som allvarligt inskränker i grekernas yttrandefrihet – journalister har även under 1999 dömts till villkorliga fängelsestraff och böter för att de skrivit artiklar som varit kritiska mot landstingsråd!
Konflikten mellan Grekland och Turkiet är hela tiden latent, även om det idag är så att minoriteterna på ömse sidor om gränsen är små på grund av stora flyktingvågor. Grekerna har gärna kritiserat Turkiet för deras brist på mänskliga rättigheter. Grekerna har också i hög utsträckning backat upp Slobodan Milosveics kommunistregering i Jugoslavien, samtidigt som Makedonien utsatts för hårt tryck från grekerna av det löjliga skälet att grekerna anser sig ha rätt till namnet Makedonien. I FN-sammanhang kallas därför inte Makedonien för Makedonien utan för FYROM (Former Yugoslav Republic of Macedonia).