Jag skulle vilja veta likheter och olikheter mellan första och andra världskrigen. Gärna om USA’s inblandning.
Jenny Ekstrand (20 september 1999)
bambi_J27[snabel-a]hotmail.com

Bakgrunden till de två världskrigen är egentligen ganska olika. Efter nästan ett sekel av relativ fred i Europa började Första världskriget som en territoriell konflikt av klassiskt slag mellan mångnationella imperier. Resultatet blev att förlorarna (Österrike-Ungern och Ryssland) föll sönder i nationalstater, där åtminstone resterna av Österrike-Ungern blev demokratiska, medan det var ett mer blandat resultat av Rysslands sönderfall – länder som Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen frigjordes från Ryssland. Också det förlorande Tyskland, som inte var ett mångnationellt imperium, var en demokratisk stat under åren närmast efter Första världskriget.

Perioden efter Första världskriget kännetecknades av upprepade mindre konflikter i Europa och förlorarnas behov att ta revansch. Andra världskriget började följdriktigt med att två av förlorarna (Tyskland och Ryssland/Sovjetunionen) kastade sig över och delade på ett av de länder som skapats efter Första världskriget, Polen. Det var två auktoritära diktaturer som gick till angrepp och Andra världskriget var mycket mer än det första en kamp mellan demokrati och diktatur. Men det fanns demokratier och diktaturer på bägge sidor. Och en del länder skiftade sida under krigets gång. Viktigast är här naturligtvis Sovjetunionen som under de första två åren av kriget var nära lierat med Hitler, men som sedan bytte sida, inte av eget val utan på grund av Hitlers svek och överfall på Sovjet. Ideologiskt behöver ju ingen tveka om att Hitler och Stalin stod nära varandra. Det är för övrigt bara att läsa de svenska kommunisttidningarna under krigets första år, så förstår man att i kommunisternas värld var demokratierna i Väst “imperialister” medan nationalsocialisterna i Tyskland var “fredsvänner” som kämpade för “arbetarnas sak”.

USA fastställde redan under president James Monroe 1823 att landet hade ett övergripande ansvar för utvecklingen på västra halvklotet, men att man å andra sidan inte skulle lägga sig i hur resten av världen sköttes. Den politiken låg fast i början av 1900-talet och USA höll sig därför utanför kriget. Först i slutet av kriget sändes amerikanska trupper till Europa. vilket fick en avgörande och krigsvändande betydelse. När USA ingrep hade Tyskland redan segrat på östfronten och började vända större delen av sin kraft mot väst, vilket alltså hejdades av den amerikanska insatsen. Efter Första världskriget återgick USA till en isolationistisk politik. Det var ofta presidenten som i strid med kongressen ville att USA skulle spela en mer betydelsefull roll i världspolitiken. USA höll sig utanför Andra världskriget ända tills Japan gick till angrepp mot flottbasen Pearl Harbor på Hawaii 7 december 1941. Presidenten Franklin D. Roosevelt hade dock redan innan Pearl Harbor agerat för att USA skulle engagera sig i kriget, men stoppats av kongressen. Också under Andra världskriget fick USAs insatser en krigsavgörande betydelse.