Förklara “problemet Nordirland”
Caroline (19 oktober 1999)
caroline_tilda[snabel-a]hotmail.com
Konflikterna på Irland kan spåras mycket långt tillbaka i tiden. Ända till reformationen. Även om den engelske kungen också var kung av Irland fick reformationen inte genomslag på Irland under 1500-talet (reformationen genomfördes däremot i Storbritannien). Reformationen kom istället med invandrare från Skottland på 1600-talet. De bosatte sig främst i den del av Irland som kallas Ulster (nordöstra Irland), där de kom att utgöra majoriteten. Irland fortsatte dock hela tiden att vara underställt den engelske kungen. Men irländarna gjorde uppror, som slogs ner av kungen. I slutet av 1600-talet hade England en katolsk kung, James II (han hette James VII som kung av Skottland). Han störtades i “den ärorika revolutionen” 1688 och ersattes av Vilhelm av Oranien. På Irland lyckades han hålla sig kvar vid makten och störtades först 1690, efter att ha förlorat slaget vid Boyne. Dessa gamla händelser påverkar fortfarande synen på irländsk politik.
Irländarna ansåg sig vara utsatta för oförrätter och en alltför hård styrning från England. De gjorde uppror flera gånger under 1700- och 1800-talen. Under 1916 genomfördes det så kallade påskupproret, som också slogs ner av engelsmännen. Först efter Första världskrigets slut blev ansträngningarna att nå ett självständigt Irland framgångsrika. Motståndarna mot brittiskt styre vann valen på Irland 1918 och 1920 utfärdade det brittiska parlamentet en lag om “home rule” – självstyrelse. I den katolska södra delen vann katolikerna valet med 124 mandat mot fyra. Men i norra Irland vann protestanterna med 40 mandat mot tolv. Ett inbördeskrig bröt ut. Sedan vapenstillestånd slutits överenskoms att södra Irland skulle bli självständigt, men en del av brittiska samväldet. En del radikala grupper misstyckte till överenskommelsen och ville göra Irland till en republik utan koppling till brittiska samväldet. Det var dock en liten minoritetsgrupp som var av den uppfattningen. Den gruppen vann dock vissa framgångar, bland annat då Irland 1937 bytte namn till Eire och antog en författning där Nordirland utgjorde en del av landet. Under Andra världskriget var Irland neutralt och 1949 lämnade Irland brittiska samväldet och blev republik.
I Nordirland har befolkningsmajoriteten hela tiden lojalt ställt upp för Förenade Kungadömet (United Kingdom) och kungen/drottningen i London. Den katolska minoriteten har däremot krävt ett enat Irland (något som aldrig funnits, annat än inom ramen för den brittiska stat som omfattat såväl Storbritannien som Irland), där de själva skulle tillhöra befolkningsmajoriteten. Protestanterna skulle å sin sida naturligtvis inte ha något emot ett återigen enat Storbritannien och Irland, där katolikerna skulle bli i minoritet.
Extremister inom den katolska IRA (Irländska Republikanska Armén) har med våld arbetat för en sådan utveckling. Våldet har bestått av urskillningslös terror som drabbat civilbefolkningen. Protestantiska grupper, som ansett att polisen varit alltför svag i sin kamp mot terroristerna har inte tvekat att själva tillgripa liknande metoder för att komma till rätta med dem som de ansett vara våldsverkare, som inte kunnat lagföras på grund av kraven på rättssäkerhet. Därvid har det naturligtvis inträffat att också oskyldiga fallit offer för även protestantiskt våld.
1969 hade våldet på ömse sidor trappats upp så att Nordirland stod på randen av ett inbördeskrig. Brittiska trupper sattes in för att kontrollera situationen. Med nödvändighet innebar det att åtgärder sattes in mot katolikerna och IRA – den protestantiska majoriteten vill ju inget hellre än att det skulle finnas brittiska trupper på Nordirland. Detta ledde till ett än mer upptrappat våld. Under hela den här processen skärptes motsättningarna i det nordirländska parlamentet, Stormont. Slutet på processen blev att Stormont upplöstes 1972 och den “home rule” som införts på 1920-talet upphörde och ersattes av direktstyre från London.
Det blev dock inte fred på Nordirland 1972, utan konflikten har fortsatt. Tidvis har IRA fått stöd direkt från Sovjetunionen, som underblåste upprorsrörelser som kunde störa lugnet i Väst. Men efter Sovjetunionens fall upphörde vapenförsörjningen den vägen.
I flera uppmärksammade terrordåd har civila dödats. Storbritanniens och Irlands premiärministrar har försökt finna en utväg ur konflikten, tidvis har det skett med amerikansk medling. 1998 kunde ett fredsavtal träffas och val genomföras. Återigen kom parlamentsbyggnaden Stormont i Belfast till användning. Dock har fredsavtalet inte kunnat genomföras fullt ut. Det innehåller bland annat kravet att de olika beväpnade grupperna (IRA och den protestantiska motsvarigheten UDF, Ulster Defense Forces) ska avväpnas och att olika partier – både katolska och protestantiska – ska ingå i den nordirländska regeringen. IRA har vägrat att lämna in sina vapen i enlighet med avtalet och därmed har protestanterna vägrat att acceptera den regering, med deltagande av bland annat det IRA närstående partiet Sinn Fein, som enligt avtalet skulle tillträda.
Våldet på Nordirland har minskat under senare år. Protestanternas ledare David Trimble och katolikernas John Hume fick dela på Nobels fredspris för sina insatser. Men de har inte kunnat lösa upp de knutar som sedan hundratals år ligger bakom konflikten på Nordirland.
Se även denna fråga.