Jag håller på med ett arbete om fascism och jag vet inte så mycket om fascism, men skulle vilja veta mer så jag kan ta och fråga om ni skulle kunna ge lite information om fascism och ideologi
Robert (21 oktober 1999)
lovemaster44[snabel-a]hotmail.com
Först är det viktigt att skilja på ”fascism” som ett allmänt politiskt skällsord och ”fascism” som politisk ideologi. Många använder ”fascism” i den första bemärkelsen och då hamnar vissa företeelser som egentligen inte är fascism med i svepet. Här inriktar vi oss dock på fascism i den andra strikt vetenskapliga meningen.
Fascismen som politisk rörelse skapades av socialisten Benito Mussolini i Italien. Mussolini hade en bakgrund från Socialistpartiet och han hade bland annat varit chefredaktör för socialistpartiets tidning Avanti. Han startade emellertid med tiden eget och det blev ”fasci di combattimento”, som grundades 1919. Det var en form av kampgrupper och egentligen inte ett politiskt parti. Grupperna ägnade sig åt diverse handfasta aktioner (ofta rena våldsdåd). Med tiden utvecklades organistaionen till ett parti (1921), Partito Nazionale Fascista.
Fascistpartiet var till en början ett elitparti, dvs en liten grupp av människor, som ansåg sig vara förmer än andra och utsedda att styra folket in på rätt väg. Dvs ungefär samma organisationsmetod som Lenin använt sig av för sitt bolsjevikparti i Ryssland. Partiet krävde omfattande sociala reformer och kombinerade sina krav på sociala förmåner för breda grupper med ointresse för att förklara var pengarna skulle hämtas.
Italien efter Första världskriget var i kris. Socialistiska fackföreningar härjade hänsynslöst och utanför lagen. Det fanns god marknad för den som ville göra något åt saken. Strejker var vanliga och regeringarna lyckades inte få bukt med problemen. I oktober 1922 genomförde Mussolini ”marschen mot Rom”. När han och hans anhängare kom till Rom utsågs han till regeringschef, trots att han i senaste valet bara fått 7 procent av rösterna. Till att börja med fanns dock företrädare för andra partier representerade i regeringen (bara Mussolini själv och två andra representerade fascistpartiet). De andra partierna manövrerades successivt ut och från 1928 fanns bara ett tillåtet parti i Italien.
Fast egentligen ville Mussolini inte ha några partier alls. Han var motståndare till det parlamentariska systemet sådant det växt fram och ansåg att samhället istället skulle byggas upp på korporativa grunder. Det innebar att väljarna inte skulle representeras efter åsikter utan vilka yrkesgrupper de tillhörde. Han menade att ”folket” skulle representeras via yrkesorganisationer, som skulle vara sammanslagna fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Det var tankar som lånats från syndikalismen – och mycket riktigt tillhörde den tidigare ledande syndikalisten Michele Bianchi de personer som grundade partiet 1919. Först 1939 hade man kommit så långt att parlamentet utsågs efter dessa principer.
Andra viktiga inslag i fascismen var att man inte tolererade avvikande åsikter. Organisations- och yttrandefriheten försvann. Organisationerna inordnades i det korporativa systemet.
Vidare var Mussolini hängiven beundrare av ”handlingen som princip”. Det var viktigt att människor som var handlingskraftiga fick ansvar och att ansvaret lades i just dessa människors händer. Där är steget inte långt till personkult, något som också kom till stånd i Italien, även om det aldrig där gick så långt som i Tyskland och Sovjetunionen.
Fascismen var i sin italienska form starkt nationalistisk. Staten var en historisk organism, som skulle uträtta stordåd. Till exempel genom militära operationer. De operationer som genomfördes, till exempel angreppet mot Abessinien (Etiopien), blev dock föga framgångsrika för Italien. Staten var i det fascistiska tänkandet den viktigaste sociala enheten, helt överordnad inte bara individerna utan också andra organistaioner som fackföreningar, partier etc. Staten hade alla rättigheter. I och med att staten sattes överst skulle folkets gemensamma intressen stå högst. Därmed var fascisterna principiella motståndare till såväl det liberala demokratiska systemet med många partier som marxisternas tal om klasskamp. Alla skulle uttrycka sina gemensamma intressen i staten, utan konflikter mellan olika åsikter.
Någon egentlig ekonomisk teori skapades aldrig av fascismen. Man var i demagogiska sammanhang kraftfulla motståndare mot de internationella företagen och ”storkapitalet”. Inom landet gjordes dock aldrig – i motsats till i Tyskland – några förösk att upprätta en socialistisk planekonomi. Men självklart måste även företagen underordna sig statens och ledarens vilja. Samma gällde fackföreningarna.
Rörelser efter italiensk förebild bildades i flera länder. Ofta med avhoppade socialister som ledande figurer. Så startade till exempel den förre ministern (Labour) Oswald Mosley en fascistisk rörelse i Storbritannien (som aldrig fick något inflytande). I flera länder i Central- och Östeuropa uppstod också från Italien inspirerade rörelser. Där kombinerades den ideologiska överbyggnaden ofta med antisemitiska inslag, som hämtades från traditionellt tänkande i de här områdena. Mussolini själv avvisade länge Hitlers raslära som absurd, men när Italien hamnat tillräckligt i skuggan av Tyskland (efter italienska militära misslyckanden och motsvarande tyska framgångar) gick även Mussolini med på att införa raslagar i Italien.
Den tyska nationalsocialismen lånade en del tankar från fascismen, men den kan knappast sägas vara identisk till sin ideologiska utformning. Det var mycket tydligare inslag av kollektivism, rastänkande och socialistisk planhushållning i det tyska systemet.
I Norden var den mest kände fascisten Vidkun Quisling, som innehaft en post som försvarsminister i norska regeringen. Quisling övergick med tiden till nationalsocialismen och blev i den rollen norsk landsförrädare. Avrättad 1945.