Jag skulle gärna vilja veta hur samarbetet till dagens EU gick till och ungefär när? Jag undrar också hur de olika stormakterna Storbritannien, Frankrike och Tyskland ställde sig till frågan om ett framtida europeiskt samarbete.
Katarina Lerfors, Lidingö (26 oktober 1999)
katarina[snabel-a]lerfors.com
Efter Andra världskrigets slut låg Europa i ruiner. Visionära politiker ville skapa en ny ordning som skulle förhindra den förödelse som åstadkommits genom de återkommande krigen i Europa: fransk-tyska kriget 1870-71, Första världskriget och Andra världskriget.
Nyckeln till Europas välstånd var en politik som desarmerade den fransk-tyska konflikten.
En av visionärerna var Winston Churchill, mannen som ledde Europa i motståndet mot Hitler. Tyvärr fick Churchill sparken som premiärminister av sitt hemlands väljare 1945 och han kunde därför inte förverkliga några visioner. När han återkom som brittisk premiärminister 1951 hade Europas enande redan påbörjats – utan Storbritanniens medverkan.
En annan visionär, en man som brukar kallas EUs fader, var fransmannen Jean Monnet. Monnet var mannen bakom Europeiska Kol- och Stålunionen. Den unionen trädde ikraft 1952 och bestod av sex länder: Frankrike, Italien, Västtyskland, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Kol- och stålunionen samordnade verksamheten rörande två av Europas då viktigaste näringar. Näringar som för övrigt var av största betydelse för krigsmakten i alla berörda länder. En av tankarna var att man genom en integration över gränserna skulle försvåra en isolerad militär upprustning som riktade sig mot ett annat land inom Unionen.
Kol- och stålunionen var en direkt föregångare till Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (som i Sverige av svårförklarliga skäl brukar förkortas EEC – EEC är en förkortning av det engelskspråkiga namnet på organisationen och engelska användes inte av något medlemsland). EEC kom till genom ett avtal som undertecknades i Rom 1957 och medlemsländerna var samma sex som i Kol- och Stålunionen. Med tiden tillkom också en parallell organisation för den fredliga exploateringen av kärnkraften, Euratom. De tre organisationerna Kol- och stålunionen, EEC och Euratom sammanslogs så småningom till de Europeiska Gemenskaperna, EG, idag Europeiska Unionen, EU.
EEC var en tullunion. Man strävade efter att avskaffa alla interna tullar och samtidigt sätta upp gemensamma tullar mot omvärlden. Andra länder i Europa – som ställdes utanför EEC – bildade ett frihandelsområde där man avskaffade tullarna internt, utan att sätta upp några gemensamma yttre tullar (EFTA).
Sedan arbetet inom EEC visat sig framgångsrikt började diskussioner tas upp om inte Storbritannien skulle bli medlem i organisationen. Men den franske presidenten Charles De Gaulle stoppade vid två tillfällen nästan färdiga avtal (1963 och 1967). Först sedan De Gaulle avgått som president 1969 kunde frågan tas upp igen. Och 1973 anslöt sig Storbritannien, Irland och Danmark till EEC. EEC hade även slutit avtal med Norge, som dock sa nej i en folkomröstning 1972. Efter diktaturernas fall i södra Europa blev även Grekland (1981) och Spanien och Portugal medlemmar (bägge 1986).
Under slutet av 1980-talet var EUs stora projekt att skapa den interna marknaden. Tullarna var avskaffade, men det fanns en rad andra hinder för den interna handeln. Med fortsättning en bit in på 1990-talet underlättades ytterligare den inomeuropeiska handeln.
Som nämnt var Charles De Gaulle, en av EECs viktigaste politiker, motståndare till Storbritanniens inträde i gemenskapen. Det var under den tiden främst de konservativa (Edward Heath) som drev på om medlemskap, men under Margaret Thatchers tid som premiärminister växte det fram en alltmer långtgående brittisk skepsis mot att delta i det som socialistiskt sedda EU-projektet. Idag är det Labour-partiet som är den varmaste förespråkaren för EU i Storbritannien. Sverige är som vanligt upp och nedvända världen. Moderaterna är för en i huvudsak av socialister styrd byråkratisk organisation, medan många i socialdemokratiska partiet är skeptisk till den organisation som genom att gapa efter allt bredare uppgifter har blivit ett redskap för att förverkliga de regleringsideal, som annars genomsyrar det socialdemokratiska partiet.