Vad är EAP för ett parti?
Krister Thorén, Linköping (29 april 1999)
m96krith[snabel-a]embassaden.liu.se
Av alla märkliga partibildningar är nog EAP den märkligaste.
Partiet grundades i USA av den gamle kommunisten och vänsterextremisten Lyndon H. LaRouche Jr (född 1922). Han hade varit medlem i både Socialist Workers Party och US Communist Party samt den radikala studentorganisationen SDS – Students for a Democratic Society. LaRouche och hans anhängare bröt sig ur SDS 1969 och bildade en egen organisation som drev extremvänsterns politiska idéer. Så småningom tog sig organisationen namnet US Labor Party. Med desertörer från amerikanska försvaret tog sig rörelsen över till Europa, där den etablerade sig i framförallt Tyskland och Sverige. I Sverige under namnet Europeiska Arbetarpartiet.
LaRouches parti fick ett svårt avbräck i USA när partiledaren dömdes till femton års fängelse 1989. Domen handlade om ekonomiska bedrägerier, inte minst förfalskade kreditkorts-slipar som användes för att finansiera partiets verksamhet. LaRouche släpptes villkorligt i mitten av 1990-talet. Men flera andra ledande partimedlemmar sitter fortfarande i fängelse för ekonomiska brott.
EAP har alltså en solid bakgrund i extremvänstern. I medlemstidningen Ny Solidaritet hade man en helsidesannons den 30 januari 1976: “Gå med i EAP. Bygg internationellt kommunistparti”. Ingen behöver alltså tveka om var EAP stått. 1979 backade man upp Sovjets invasion av Afghanistan och 1981 kunde man i Ny Solidaritet läsa följande: “För ett år sedan var Polen världens tionde viktigaste industrination. Idag – efter ett års destabiliserande verksamhet av den brittisk-infiltrerade fackföreningen Solidaritet – står landet inför ekonomisk undergång, svält och socialt kaos”. Hellre en dos av nystalinism än marknadsekonomi och fria val alltså.
Ändå kallas organisationen ibland för högerextremistisk. Men den beteckningen bygger nog mest på att EAP har tyckt illa om några av vänsterns kultfigurer. Olof Palme inte minst.
I EAPs värld finns det alltid skurkar som konspirerar mot mänsklighetens bästa. Palme var en. Familjen Rockefeller var en annan (här är hatobjektet samma som hos vänstern, vilket skulle kunna motivera beteckningen vänsterextremistisk). Brittiska kungahuset är en tredje samling av skurkar. Och naturligtvis går brittiske premiärministern – oavsett om hon/han heter Margaret Thatcher, John Major eller Tony Blair – kungahusets smutsiga ärenden.
Lösningen på världens problem är en allians mellan Ryssland och USA. Men en hake är att det finns andra skurkar i ledningen för de här nationerna. Till exempel vicepresidenten Al Gore som nog är dagens främsta hatobjekt för EAP – näst drottning Elizabeth förstås. Den positiva inställningen till Ryssland gällde också under Sovjettiden.
EAP driver verksamhet bland annat genom det så kallade Schiller-institutet. Där vill man främja klassisk kultur och musik och motarbeta popmusik och andra moderna påfund. Det finns också andra frontorganisationer, till exempel har man haft en anti-knarkorganisation under namnet Antidrogkoalitionen.
När det gäller teknologi och infrastruktur ska det satsas stort och med modernaste teknologi. EAP är varm anhängare av kärnkraft, fusionskraft, gigantiska satsningar på infrastruktur och människans kolonisering av Mars. En miljöorganisation som Världsnaturfonden (med prins Philip av Storbritannien – kungafamiljen igen! – som internationell förgrundsfigur!) bedriver däremot folkmordspolitik i Östafrika.
Dagens viktigaste ekonomiska fråga tycks vara att stoppa Internationella Valutafondens (IMF) verksamhet. Det är IMF som ställer upp med finansiella resurser till länder i kris (Ryssland till exempel).
Många frågor som EAP drivit har enkla slogans som säkert de flesta Contra-läsare ställer upp på. “Sverige med i NATO! Nej till knarket! Stöd familjen! Skydda rättssamhället!” Men det måste sättas i sitt samband. Och sambandet har vi sett ovan.
EAP är ett minimalt parti. I riksdagsvalet 1998 fick EAP 117 röster. Det drivs av något tiotal personer, men dessa jobbar intensivt och effektivt. Tidigare har EAParna deltagit på presskonferenser i företag och myndigheter för att få propagera för sin linje. Ofta har deltagarna i dessa evenemang varit väl pålästa. De flesta har tröttnat på att upplåta sina egna presskonferenser till fora för politiska kampanjer och släpper nu bara in journalister från “etablerade media”.
Ordföranden för EAP heter Michael Ericson och vice ordföranden Ulf Sandmark. Sandmark har en intressant bakgrund. Han utsågs till infiltratör av EAP på uppdrag av Socialdemokratiska Studentförbundet. Han blev då EAPare på riktigt, men talade inte om detta för sina gamla partikamrater, som länge trodde att de hade en infiltratör i EAP, trots att det i själva verket var EAP som hade en infiltratör i Socialdemokratiska Studentförbundet!