Vad talar för och emot en fristående riksbank?
Catrin Karlsson (21 oktober 1999)
catrin[snabel-a]lla.nu
De politisk-ekonomiska medel som statsmakterna har till sitt förfogande kan förenklat delas in i penningpolitiska och finanspolitiska. Penningpolitiken avser räntan och tillgången till pengar. En låg ränta är expansiv, en hög ränta kontraktiv. Finanspolitiken innebär att staten antingen driver en expansiv politik (större utgifter än inkomster) eller en kontraktiv politik (större intäkter än kostnader>.
Penningpolitiken har nära samband med inflationen. Släpper man efter på tillgången till pengar blir det automatiskt inflation. Drar man åt tillgången på pengar (högre ränta) begränsar man tillväxten i penningmängden och ekonomin.
Diskussionen om en självständig eller politiskt kontrollerad riksbank gäller frågan vem som skall kontrollera penningmängden och om man vågar anförtro den frågan till politikerna. Enkelt uttryckt innebär politisk kontroll av penningmängden och räntepolitiken en möjlighet för politikerna att lösa sina finansieringsproblem genom att trycka nya sedlar. De nya sedlarna leder dock automatiskt till högre inflation.
Som alternativ gäller då politiken att låta riksbanken få ett enda mål, att hålla stabilitet i prisnivån. Om riksbanken får det målet måste statens ekonomiska politik begränsas till det finanspolitiska området.
Efter avskaffandet av den fasta kronkursen 1992 (sedan de desperata försvararna av kronan drivit upp räntan till 500 procent) har Sverige i stort sett drivit en linje där riksbanken haft till uppgift att försvara penningvärdet och inget annat. Resultatet har varit mycket gott. Inflationen har i stort sett försvunnit och med tiden har den ekonomiska tillväxten tagit fart.
Framgångar för en fristående riksbank kan bara vinnas med ansvariga riksbankspolitiker med en klart uppsatt målsättning, till exempel försvaret av penningvärdet.
Motståndarna mot en självständig riksbank brukar hävda att politikerna (som är demokratiskt valda) ska ha full kontroll över alla ekonomisk-politiska handlingsmöjligheter. Hittills har dock knappast någon politiskt vald församling visat sig mogen det ansvaret, dvs politiska hänsyn har lett till en sämre penningpolitik än den som drivits av en självständig riksbank, som fått ett ensidigt mål, att försvara värdet på landets valuta.