Dagens ekonomiska system bygger på att bankerna till stor del lånar ut pengar som inte finns. Vilka konsekvenser skulle det få beträffande ekonomisk tillväxt, stabilitet, ansvarig penninghantering m m, om detta förhållande korrigerades?
Joakim Förars, Åbo (20 februari 1999)
jforars@abo.fi
Det här är snarare en nationalekonomisk än politisk fråga. Men några kommentarer ska vi väl ändå våga oss på.
Pengar ”finns” inte alls i dagens samhälle. Pengarnas värde är inget annat än allmänhetens förtroende för den som ger ut pengarna. När det är ryska centralbanken är förtroendet lågt, men när det gäller Bundesbank eller Federal Reserve är förtroendet högt.
Bankernas utlåning är långt lägre än deras inlåning. De flesta banker lånar ut en stor del av sin inlåning till staten i form av statsobligationer. Om allmänheten kommer och vill låna – för en ränta som är högre än statsobligationsräntan – blir bankdirektören glad och lånar glatt ut. För att få pengar säljer han lite statsobligationer. För några år sedan brydde han/hon sig inte ens om kreditrisken. Idag har dock en tillnyktring skett på den punkten.
Den som lånar pengarna använder dem till något. Först sätter han/hon själv in pengarna på banken. Sedan används de för inköp av något – till exempel ett hus. Då får istället byggmästaren pengarna, och byggmästaren sätter in dem på banken. Härigenom får banken mer pengar att låna ut…
Det här kallas i den nationalekonomiska teorin för multiplikatoreffekten. För när den som då i andra omgången lånat pengar får dem sätts de på nytt in på banken osv.
Principen ligger bakom Keynes konjunkturteorier, som fungerade långt in på 1960-talet. Grundtanken var att staten tryckte nya pengar för att låna ut och få fart på ekonomin. Men när detta blev institutionaliserat och folk visste vad som skulle hända slutade teorin att fungera. Och idag får vi främst nöja oss med Riksbankens räntepolitik som konjunkturreglator.
Om bankerna skulle dra ner på sin kreditgivning skulle investeringarna naturligtvis gå ner. Vi skulle få en finansiell kris, av det slag som vi hade i både Sverige och Finland i början av 1990-talet. Men varför ska bankerna dra ner på kreditgivningen, om de varit ansvarsfulla vid kreditprövningen (det hade de inte varit i början av 1990-talet)? Pengar är ju trots allt bara en illusion, en fråga om förtroende. Det finns inga reala tillgångar bakom i dagens värld.