Jag har en fråga om ”Den stora depressionen i USA”: Varför blev det depression i USA och löstes depressionen bra (med Keynes teorier)?
Johanna Wickenberg (29 september 1998)
johanna.wickenberg[snabel-a]moderat.se
Fortfarande 59 år efter början på ”Den stora depressionen” är den ekonomiska vetenskapen inte överens om orsakerna – eller botemedlen. Några av de som på den tiden var med och analyserade och påverkade förloppet har fått Nobelpriset i ekonomi. Till exempel förre folkpartiledaren Bertil Ohlin, som började sin politiska karriär under depressionen och fick Nobelpriset 1974 för sin teori om utrikeshandeln (Ohlin var professor i nationalekonomi). Men alla är förvisso inte ense i Ohlins och andras analyser.
När så stora hjärnor misslyckats med att knäcka depressionens gåta är det kanske förmätet att säga att vi har svaret, men vi har i alla fall bestämda synpunkter.
Och de avviker en hel del från den allmänna uppfattningen. Depressionen började med kraschen på Wall Street den 24 oktober 1929. På en månad sjönk börskurserna med hälften. Det var slutet på det glada tjugotalet, då konjunkturerna visserligen svängt kraftigt, men då åtminstone den senare delen var ett enda glatt investeringsrally. Spararna köpte alltfler aktier för att hänga med i kursuppgången. Och till slut var kursuppgången så stor att den gick långt utöver vad företagens resultat kunde försvara. Kurserna sjönk drastiskt. Många tror att depressionen då bröt ut för att politikerna inte vidtog några åtgärder. Och att problemen löstes först när Franklin Roosevelt tillträtt som president i USA 1933 och genomfört den keynesianska och socialistiska ”New Deal”-politiken. Så var det emellertid inte alls. Myndigheterna var tidigt väl införstådda med att börskurserna skenade iväg. Redan i början av 1928 höjde ”Fed” (den amerikanska Riksbanken) räntorna för att dämpa den ekonomiska överhettningen. Industriproduktionen började sjunka våren därpå, 1929. Och sommaren 1929 sjönk industriproduktionen i en årstakt på 20 procent.
När börskraschen kom var ekonomin (den reala ekonomin alltså, inte den finansiella) redan på nedgång. Och börskraschen medverkade till en ytterligare nedgång. Vid den här tiden hade världen i huvudsak fasta växelkurser genom guldmyntfoten. När efterfrågan i USA sjönk sänktes priserna, exporten ökade och den exporten betalades med guld. Därmed skulle balans ha uppnåtts. Men regeringen ingrep och stoppade guldflödet påverkan på den amerikanska ekonomin genom att dra in likviditet. Genom att ge ut stora statsobligationslån ströps krediterna på marknaden och efterfrågan sjönk ytterligare.
Resten av världen skickade emellertid sitt guld till USA och med guldmyntfoten ledde det till minskad penningmängd och därmed sjunkande efterfrågan också där. Guldutflödet var en följd av att importen ökat och regeringar runt om i världen försökte stoppa importen genom att införa eller höja tullarna. Över hela världen skars utrikeshandeln ned. Vilket ytterligare sänkte efterfrågan. Recessionen blev depression och depressionen blev världsomfattande.
Notera att regeringarnas ingripande i mångt och mycket förvärrade, fördjupade och förlängde krisen.
Under 1930 började amerikanska banker att gå i konkurs. Fed lät det ske utan att ingripa och misstron mot banksystemet växte. För att hjälpa till krävde Fed säkerheter som bankerna inte kunde ställa upp med och det ledde till den ena konkursen efter den andra. När bankerna börjar gå omkull blir det lätt rusning till kvarvarande banker för att ta ut sparpengarna, innan den banken också går omkull. Och när den rusningen börjar går även normalt sunda och friska banker omkull, eftersom de naturligtvis inte kan betala tillbaka alla insättningar genast, insättarnas pengar är ju utlånade på längre tid.
När depressionen blev djupare sjönk skatteintäkterna (arbetslösa betalar nästan ingen skatt) och staten fick underskott i finanserna. President Hoover höjde 1932 skatterna för att få balans i budgeten (ungefär som Göran Persson gjort under perioden 1994-1998) och därmed förstärkte finanspolitiken den ogynnsamma penningpolitiken. Lågkonjunkturen fördjupades ytterligare. Samtidigt genomfördes en rad regleringar för att minska (!) konkurrensen, konkurrensen hade ju medfört sjunkande priser och företagskonkurser…
När guldmyntfoten avskaffats började efterfrågan hämta sig och ekonomin började bli starkare (1935), men då började den nye presidenten Roosevelts regleringar slå åt andra hållet och det blev en ny recession. Under 1939 var arbetslösheten i USA fortfarande 17 procent. Den expansiva finanspolitiken löste alltså aldrig problemen. Så kom andra världskriget och en stor del av USAs unga män skickades iväg som soldater. Arbetslösheten försvann och kom aldrig tillbaka i samma omfattning.
I Sverige kom den stora depressionen med något eller några års eftersläpning. Den svenska motsvarigheten till kraschen på Wall Street i slutet av 1929 var väl snarast Ivar Kreugers självmord i början av 1932. Självmordet var förorsakat av de stora förluster Kreuger-koncernen gjort på grund av depressionen. Kreuger lånade ut på lång sikt och finansierade verksamheten med korta lån, när långivarna begärde tillbka sina pengar blev slutet oundvikligt.
Kruegerkraschen medförde kraftigt ökad arbetslöshet i Sverige och vid valet 1932 kom socialdemokraterna till makten, i allians med bondeförbundet. Den nya regeringen satsade på expansiva åtgärder, men de tog egentligen aldrig Sverige ur krisen. Under hela 1930-talet var arbetslösheten hög. De teorier som Keynes utarbetat hade många förespråkare i svensk politik. Främst på den teoretiska sidan var Bertil Ohlin, men även socialdemokraterna anslöt sig med glädje till Keynes teorier, de innebar ju en möjlighet att öka statens andel av den samlade ekonomin i en lågkonjunktur. Felet med den socialdemokratiska tillämpningen av Keynes teorier var att man gärna ökade den offentliga sektorn i en lågkonjunktur, helt i enlighet med teorin. Men att man aldrig förmådde att minska den offentliga sektorn i en högkonjunktur. Därmed fick vi en gradvis expansion av den offentliga sektorn till dagens högskattesamhälle. Tyvärr måste man konstatera att Keynes teorier inte fungerade på 1930-talet. Arbetslösheten låg kvar på en hög nivå under hela decenniet. En viktig förklaring till att det gick så illa var dock att penningpolitiken inte alls anpassades till behoven.
Många ledande ekonomer lägger idag större vikt vid penningpolitiken och penningmängden. Inte minst Milton Friedman, också han Nobelpristagare i ekonomi, har företrätt den uppfattningen. Och på det området är det bara att konstatera att den politik som fördes på 1930-talet gick rakt emot den som skulle ha rekommenderats idag.
Men har vi egentligen tagit till oss några lärdomar? Under de senaste årens finansiella kris har regeringarna runt om i världen skurit ner utgiftsnivån, rakt mot den teori som egentligen aldrig tillämpades på 1930-talet.