Hur långt har de olika sydamerikanska länderna nått vad gäller deras demokratiska utveckling? Vad krävs för att för att de länder som idag har någon form av auktoritärt styre skall förvandlas till folkstyrda stater.
Calle W, Lund (29 april 2003)
ni_vet_vem[snabel-a]hotmail.com
Det har skett en mycket markant och glädjande utveckling mot demokrati i Sydamerika under de senaste tjugo åren. Korruptionen är också klart på tillbakagång. Men det finns också en hel del problem som gör att kontinenten på inget sätt kan sägas vara “vunnen åt demokratin”.
För tjugo eller trettio år sedan hörde militärkupper, revolutionärt våld och pöbelvälde till ordningen för dagen i många sydamerikanska länder. Idag sker de flesta maktskiftena efter val, även om dessa val ibland kan ha en hel del tveksamma inslag. Tyvärr finns det också inslag av oseriös populism och bondfångeri hos en del av dem som vinner valen. Men det finns också en växande skepsis mot korruption och en hel del presidenter har förlorat makten efter anklagelser om korruption. Och i några länder – en del av dem stora – har ansvarslösa vänsterpolitiker kommit till makten.
Några få ord om de viktigaste länderna i Sydamerika.
Chile var länge Sydamerikas enda stabila demokrati. Landet hade i stort sett demokratiska regeringar från början av 1930-talet och framåt. Den goda utvecklingen fick ett abrupt slut när marxisten Salvador Allende kom till makten med bara 36 procent av rösterna 1970 (de två högerkandidaterna fick 35 respektive 29 procent av rösterna). På bara två år hade Allende kört Chile i botten och i praktiken avskaffat de grundläggande demokratiska rättigheterna. Genom en militärkupp störtades Allende 1973 och därpå följde en ny diktatur som varade ända till 1990. Chile fick därefter en kristdemokrat, Patricio Alywin, som president. I det senaste presidentvalet 2000, valdes socialisten Ricardo Lagos till president. Han hade en helt annan inställning till politiken än förre presidenten Allende. Lagos lovade att bli en president för hela det chilenska folket – Salvador Allende var uttalat emot den majoritet av befolkningen som röstat på andra kandidater. Och Lagos har hållit både lagen och konstitutionen och slagit vakt om den fria företagsamheten.
Argentina har av och till styrts av presidenter från peronistpartiet. Peronistpartiet – grundat av Juan Péron – har lovat de breda folklagren bättre villkor och generöst höjt bidragen och förbättrat de sociala förmånerna när det haft makten. Utan att på något sätt kunna finansiera de generösa löftena eller medverka till att det argentinska näringslivets effektivitet förbättras. Resultatet har bara kunnat bli ett. Ekonomisk misär och kaos. Argentina var på 1930-talet ett av världens tio rikaste länder. Och har idag fallit tillbaka till u-landsstatus. Orsaken är helt och hållet att tillskriva peronistpartiets ansvarslösa politik. Många anser att peronistpartiet har en fascistisk ideologi. Det må vara hur det vill med detta, men partiet har ofta lyckats vinna tillräckligt med röster för att få makten. Vid några tillfällen har den ansvarslösa ekonomiska politiken lett till militära ingripanden. Vid andra tillfällen har kaoset lett till andra lösningar. Under 1960- och 1970-talen styrdes landet huvudsakligen av militärregeringar. Men sedan militären gjort fiasko genom att misslyckas med att ockupera de brittiska Falklandsöarna 1982, tvingades de tillåta fria val 1983. Militären har sedan dess inte haft något nämnvärt inflytande på argentinsk politik. Peronisten Carlos Menem vann presidentvalet 1989 och lyckades – genom att överge den traditionella peronistiska politiken – sanera landets ekonomi. Men det blev istället en ganska omfattande korruption. När Menem enligt författningen inte kunde ställa upp i presidentvalet 1999 förlorade peronisterna makten. Den relativa styrka i ekonomin som Menem byggt upp visade sig vara ett korthus och den argentinska ekonomin rusade utför, presidenterna avlöste varandra med några veckors mellanrum. Först nu, i april/maj 2003, har läget stabiliserats så att det återigen blivit meningsfulla presidentval. I första valomgången har Carlos Menem och den mer vänsterinriktade peronisten Néstor Kirchner. De två kommer att mötas i en andra valomgång.
Brasilien, Sydamerikas största land, har liksom Argentina, växlat mellan perioder av militärt styre och demokrati under 1950-, 1960-, 1970- och 1980-talen. Liksom i Argentina har de demokratiska institutionerna stärkts under senare tid. I Brasilien har det varit demokratiskt styre sedan 1985. Det har huvudsakligen varit höger- och marknadsinriktade krafter vid makten, men vid det senaste presidentvalet 2002 kom vänsterkandidaten Luis Inacio da Silva till makten. Han intar dock nu en betydligt mer balanserad och sansad hållning än vad han gjorde som oppositionell på 1980- och 1990-talen.
Peru har bara undantagsvis haft demokratiskt valda regeringar. Presidenter har vanligen tillsatts genom militärkupper. 1990 vann Alberto Fujimori presidentvalet knappt mot författaren Mario Vargas Llosa (som fick Nobelpriset i litteratur 2010, tillägg 2017). Fujimori höll sig kvar vid makten till år 2000, men skaffade sig författningsvidrigt näst intill diktatoriska rättigheter 1992. Fujimori försökte bli omvald en andra gång år 2000 (första gången var 1995). Han vann presidentvalet, men protesterna mot valfusket och korruptionen blev så våldsamma att han tvingades avgå. Han flydde till Japan (han har japansk härkomst och hade japanskt medborgarskap vid sidan av det peruanska). Peru kunde år 2000 välja en ny president, Alejandro Toledo. Valet var någorlunda fritt, men skedde i skuggan av Fujimoris korrupta styre.
Bolivia är Sydamerikas genom tiderna mest odemokratiska land. Sedan självständigheten 1825 har det genomförts mer än 100 statskupper. Under hela perioden 1971-2001 spelade generalen Hugo Bánzer en dominerande roll i boliviansk politik. Han tog makten i en kupp och avsattes i kupper och tog makten både i kupper och val. Han avled 2002. I det presidentval som hölls 2002 deltog flera kandidater och militären ingrep inte. Men det var snarast ett undantag i Bolivias historia och frågan är hur länge den nye presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada kommer att sitta kvar.
Ecuador har haft nästan lika många kupper som Bolivia och knappast någonsin demokratiskt styre. Dock valdes nuvarande presidenten översten Lúcio Gutierrez i fria val 2002. Han hade dock meriterat sig inför valet genom att göra en misslyckad statskupp år 2000. Gutierrez är vänsterinriktad populist och frågan är om hans styre blir mer långlivat än de tidigare.
Colombia har haft en lång tradition som demokratiskt fäste i Sydamerika. Efter stridigheter 1948 utbröt emellertid inbördeskrig och militären kom en tid till makten. De två stora partierna, liberalerna och de konservativa, kom 1957 överens om att avblåsa striderna och låta presidentposten rotera mellan de två partierna. Trots att det var fråga om en klassisk tvåpartistat av närmast USA-snitt blev det ytliga intrycket en enpartistat, eftersom det redan på förhand var överenskommet vilket parti som skulle tillsätta näste president. Kommunisterna utnyttjade situationen och en gerillarörelse försökte på 1980-talet störta regeringen. Överenskommelsen om maktdelning mellan liberaler och konservativa är upphävd och nu konkurrera partierna på nytt. Senaste presidenten, Alvaro Uribe, vald 2002 var dock oberoende i förhållande till de gamla partierna, även om han tidigare varit med i det liberala partiet. Uribe utlovade hårda tag mot gerillan, som utvecklats från att ha varit en kommunistisk vänstergerilla till en kokainodlande maffiaorganisation. Gerillan utgör idag ett mindre hot mot regimen än tidigare, men den kan fortfarande vara ett störningsmoment i delar av landet.
Venezuela var liksom många andra sydamerikanska länder omväxlande demokrati och militärdiktatur. Från 1958 började demokratin göra framsteg och landet fick en rad fredliga och demokratiska maktskiften mellan de två ledande partierna AD och COPEI. Med början 1998 har dock de demokratiska institutionerna börjat urholkas i och med att den tidigare kuppgeneralen Hugo Chávez (han hade gjort en misslyckad militärkupp 1992 och suttit i fängelse för detta) valdes till president. Chávez var en återgång till systemet före 1958, en militär i uniform på presidentposten. Chávez ändrade konstitutionen och lät i strid mot det mandat han fått när han valdes förlänga sin egen mandatperiod. Han bedriver också en starkt näringslivsfientlig politik och utnyttjar statens resurser för att motarbeta oppositionen. Oppositionen kan dock fortfarande arbeta – dock trakasseras den. Det är därför inte någon fullt utvecklad diktatur i Venezuela, men landet kan inte längre betecknas som en demokrati.
Uruguay betraktades länge som Sydamerikas Schweiz. Landet var (liksom Argentina) på 1930-talet ett av världens tio rikaste. Rikedomen användes för att utveckla ett socialt välfärdssystem som var så generöst att det ledde till landets ruin. Den politiska makten delades mellan de vita (blancos) och de röda (colorados). Bägge två demokratiska partier. Det ekonomiska sammanbrottet ledde emellertid under 1970-talet också till politiskt kaos, som förvärrades av en kommunistisk så kallad stadsgerilla. Uruguay var under perioden 1973-1985 styrt av militären, men från 1985 påbörjades en demokratisering. Idag är Uruguay återigen en någorlunda väl fungerande demokrati, styrt av Jorge Batlle från colorado-partiet. Han besegrade i presidentvalet 1999 en vänsterkandidat.
Paraguays dominerande efterkrigspolitiker var generalen Alfredo Stroessner som styrde landet dikattoriskt mellan 1954 och 1989. Paraguay ansågs vara den hårdast diktaturen i Sydamerika under den perioden, och det vill inte säga lite. Det var militären som avsatte den åldrige Stroessner, men den gav successivt efter för kraven på demokratisering. Paraguay har dock legat långt efter övriga Sydamerika när det gäller demokratiseringen. Dock har det hållits någorlunda demokratiska presidentval under senare år. Det senaste hölls faktiskt i slutet av april 2003 och resulterade i att det konservativa Colorado-partiets kandidat Nicanor Duarte Frutos vann – dock med bara 38 procent av rösterna, återstående röster var splittrade på flera kandidater.
Sydamerika har tagit jättekliv mot att bli en demokratisk kontinent under 1980- och 1990-talen. Delvis på grund av krav på reformer från den store grannen i norr, USA. De kommunistiska gerillarörelser som tidigare hotat länderna är så gott som eliminerade, frånsett i Colombia, där rörelsen övergått till att bli en knarkmaffia. Oroande är dock att väljarna i några betydelsefulla sydamerikanska länder på senare tid valt populistiska vänsterpolitiker till presidenter. I ett land – Venezeuela – har det nästintill lett till demokratins sammanbrott. I andra länder hotar det ekonomiska kaos som lär komma i de nya presidenternas fotspår till att de demokratiska institutionerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar.