Jag håller på med ett skolarbete om huruvida det borgerliga blocket skulle fungera som regering. Eftersom arbetet ska vara någorlunda neutralt så frågar jag både liberalister och konservatister om deras uppfattning. Jag undrar alltså om hur ni en borgerlig regering skulle fungera i Sverige igen. Berätta gärna om fördelar/nackdelar som ni ser det och berätta gärna lite också om de stora motståndarna; socialdemokraterna/vänsterpartiet/miljöpartiet.
Victor (26 september 2000)
salan[snabel-a]muf.se
Contra är inget politiskt parti och vi har därför inga “inifrånsynpunkter”. Vi kan dock av historiska erfarenheter konstatera att det finns borgerligt samarbete som har fungerat illa och sådant som har fungerat bra.
Under den borgerliga majoritetsperioden 1976-1982 satt inte mindre än fyra regeringar – tre ledda av Thorbjörn Fälldin och en av Ola Ullsten. Varför gick det så dåligt? Vi ser ett antal huvudsakliga förklaringsgrunder. Centerpartiet var det största borgerliga partiet, utan att ha över hälften av de borgerliga rösterna bakom sig. Partiet hade en profilfråga – motståndet mot kärnkraften – som var mycket viktig för partiet, samtidigt som de övriga borgerliga partierna (folkpartiet och moderaterna) var anhängare av kärnkraften. Det var ständiga konflikter i kärnkraftsfrågan, som delvis ledde till att regeringens samarbetsförmåga nöttes ner. Idag finns det ingen dominerande profilfråga av detta slag som skulle kunna förorsaka konflikter. Det bör också noteras att folkpartiet och centern vinnlade sig om att föra en “borgerlig vänsterprofil”, vilket gjorde att en regeringssprängning förorsakades av skattefrågan, där moderaterna inte kunde acceptera att de andra två partierna valde att göra upp med socialdemokraterna istället för med moderaterna. Det kan slutligen noteras att det inte fanns något gemensamt borgerligt valprogram innan valet. Regeringsprogrammet skulle snickras ihop på några dagar i samband med regeringsförhandlingarna efter valsegern 1976, förhandlingar som helt dominerades av kärnkraftsfrågan. Det kan tilläggas att socialdemokraterna inför 1976 framgångsrikt skrämt media och delar av den allmänna opinionen med att moderaterna var farliga extremister som skulle avskaffa centrala sociala välfärdsprogram. Folkpartiet och centern visste inte hur tydliga de måste vara i sin välfärdspolitik för att distansera sig från den socialdemokratiska nidbilden av moderaterna. Idag torde detta inte alls vara ett problem, eftersom det efter flera borgerliga regeringsperioder finns en insikt om att även de borgerliga partierna är intresserade av att upprätthålla grundläggande komponenter i välfärdssystemet. När socialdemokraternas buskagitation gick alltför långt i valkampanjen 1976 fick statsministerkandidaten Thorbjörn Fälldin tillgripa det retoriska tricket att fråga väljarna om de trodde att han ville ta pensionen från sin egen mamma Hulda.
Under den borgerliga majoritetsperioden 1991-1994 fanns det ett preciserat regeringsprogram utarbetat i förväg. Några av de politiska tjänstemän som fick lämna kanslihuset 1982 engagerades i det så kallade Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige (MAS), som lade grunden för ett senare regeringsprogram. Det fanns alltså en klar och i förväg överenskommen agenda. Centerpartiet hade även denna gång en profilfråga (motstånd mot byggande av Öresundsbron), som emellertid inte alls var lika central för partiet som kärnkraftsfrågan. Dessutom var det vid denna period så att moderaterna hade mer än hälften av de borgerliga partiernas mandat och därmed kunde göra anspråk på att vara ledande på ett annat sätt än vad Centern kunde göra under perioden 1976-1982.
Idag saknas det ett färdigt regeringsprogram och inget verkar vara på gång. Det finns däremot inga avgörande konflikter mellan de borgerliga partierna i någon tung sakfråga. De idag tyngsta partierna, moderaterna och kristdemokraterna, tycks ha goda förutsättningar att komma överens i många frågor och en regering med dessa två partier som de tyngsta aktörerna skulle därför knappast slitas ned av inre motsättningar. Dock skulle ett litet och svagt folkparti eller centerparti möjligen vara intresserade av “demonstrationspolitik” för att inte bli helt utplånade från den politiska kartan. Detta skulle kunna förorsaka problem.