Jag skulle vilja ha reda på lite fakta kring Biafrakriget. Vilka stred och vad hände sedan?
Bill Persson (19 juli 2004)
70197[snabel-a]minpost.nu
Precis som många andra länder i Afrika är Nigeria och dess gränser en produkt av de gränsdragningar som kolonialmakterna i Västeuropa drog upp med linjal på Berlinkonferensen 1884 under ledning av Bismarck. Nigeria blev en av Afrikas största nationer med en befolkning på 55 miljoner människor uppdelade på hundra olika språk- och folkgrupper. Många av dessa grupper hade bevarat sin särart och hade ingen historisk och kulturell gemenskap med varandra. När Nigeria blev självständigt från Storbritannien 1960 kom tre partier överens om att införa ett federalt och parlamentariskt system med fyra regioner med betydande självstyre. Men trots detta förvärrades spänningarna mellan de olika grupperingarna. Korruptionen var dessutom mycket utbredd. I början av 1966 mördades premiärministern och flera regeringsmedlemmar i en revolt. Utöver detta utsattes Ibos (majoritetsbefolkning i Biafra) som flyttat till andra delar av Nigeria för massakrer som gjorde att många flydde till östra Nigeria. Nigeria var således i praktiken uppdelade i två delar. Efter ett antal misslyckade försök att finna en överenskommelse mellan öst och väst i Nigeria påbörjade centralregeringen en blockad mot östregionen för att svälta ut folket.
Den 30 maj 1967 utropades republiken Biafra, som då var Nigerias mest tätbefolkade och mest välutvecklade region, som självständig. Kort efter självständighetsförklaringen påbörjade centralregeringen ett krig mot Biafra som pågick i två och ett halvt år och kostade 1 miljon människor livet. Nigeria, dvs. centralregeringen stöddes av Storbritannien och Sovjetunionen och fick stora mängder krigsmaterial levererat. Biafranerna fick sina vapen dels genom egen tillverkning och dels via den internationella svarta marknaden. Biafra fick även hjälp av länder såsom Frankrike och Sydafrika.
De vanligaste teorierna om varför Storbritannien och Sovjetunionen valde att stödja Nigeria är att Storbritannien var inne i en nykolonial fas och ville via sina oljebolag ha kontroll över oljetillgångarna. En alternativ, eller en kompletterande, teori är att Storbritannien ville skapa stabilitet i de länder som de tidigare kolonialiserat för att ta sitt ansvar för situationen. Sovjetunionen ville helt enkelt öka sin kontroll i området för att exportera sin kommunistiska ideologi.
Ett led i Nigerias strävan efter att underkuva Biafra var terrorbombningar av civila mål som marknadsplatser, skolor och sjukhus. Omvärlden hade inga större intressen av att ställa upp för Biafra. Få länder erkände Biafra som självständigt. Tanzania var ett sådant land. Sverige var det inte. Det gick till och med så långt att man började ifrågasätta om det var värt att hjälpa biafranerna med mat när de ändå dödades av bomber och artillerield. En av dem som personligen engagerade sig för Biafra var den svenske flygaren Carl Gustaf von Rosen, som med ombyggda enmotoriga plan från Malmö Flygindustri, både organiserade hjälpsändningar och ett biafranskt flygvapen.
Biafra och dess befolkning vann mycket sympati från västvärlden då större delen av befolkningen i Biafra var kristna. Biafrabarnet blev ett argument för föräldrarna att få sina barn att äta upp sin mat: ”Tänk på de stackars biafrabarnen som svälter ihjäl”.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert