Jag vill veta allt om Berlinmuren, skapelse, varför byggdes den och dess fall!
Jonna, Karlskrona (17 maj 1999)
bergjonna[snabel-a]hotmail.com
Berlinmuren var en viktig ingrediens i det kalla kriget. Efter Andra världskrigets slut ockuperades Tyskland av segrarmakterna, USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Enligt en överenskommelse som träffats redan innan den militära slutstriden fick vardera segrarmakten en del av Tyskland på sin lott och vardera segrarmakten fick också ansvaret för en del av Berlin, som annars låg mitt inne i den sovjetiska ockupationszonen.
Efter krigsslutet dröjde det inte länge innan Västmakterna slog ihop sin ockupationsadministration till en enhetlig administration som kom att kallas Västtyskland respektive Väst-Berlin. Inom ett par år kunde administrationen överföras till civila händer och 1949 grundades Förbundsrepuybliken Tyskland av de delar som ockuperats av Västmakterna. Väst-Berlin ingick egentligen inte i Förbundsrepubliken, men i alla praktiska avseenden var Väst-Berlin en del av Västtyskland. Sovjet svarade med att grunda “Tyska Demokratiska Republiken”, en av världens mest odemokratiska stater, helt kontrollerad av det kommunistiska Tyska Socialistiska Enhetspartiet (SED) och i slutänden av Röda armén som hade stor närvaro i Öst.
Landets bägge delar var förödda av kriget och industrin låg i ruiner. Väst och Öst hanterade sina delar av Tyskland mycket olika.
I Väst infördes demokratiska val och landet fick ett generöst ekonomiskt stöd i form av Marshallhjälpen. En hjälpplan som fick sitt namn efter den amerikanske utrikeseministern George Marshall, som såg till att det blev ett enormt inflöde av kapital till Europa för att bygga upp kontinenten efter krigets förödelse. Även östländerna inbjöds att vara med, men Sovjet satte stopp för detta. Viktigast var dock att Västtyskland fick bygga upp sin ekonomi på marknadsekonomins grund.
I Öst tog kommunistpartiet och Röda armén makten och det lilla som fanns kvar av tysk industri monterades ned och skickades österut till Sovjet som krigsskadestånd. Planhushållning genomfördes, vilket innebar att den industriella strukturen blev efterbliven och hela den östtyska industri som byggts upp rasade ihop som ett korthus efter Tysklands enande 1990.
Under de dryga tio år som följde efter krigsslutet inträffade “det tyska undret”, vilket innebar att Västtyskland snabbt återuppstod som en industriell stormakt och landet, som varit så förstört av kriget, blev ett av världens rikaste länder.
I Östtyskland stod tiden stilla. 1953 gjorde arbetarna i Öst-Berlin uppror, men upproret slogs ned av sovjetiska stridsvagnar som sköt ned demonstranter på gatorna. Förtrycket hårdnade.
Gränsen mellan Öst och Väst var stängd. Östtyskar fick inte resa västerut. Men det fanns ett undantag. Berlin var en enad stad. Folk kunde bo i Öst och arbeta i Väst. Östberlinare kunde resa till Väst-Berlin med tunnelbanan och köpa det som inte fanns i Öst, även om den östtyska marken snabbt sjönk i värde, så var det i alla fall möjligt att få tag på de varor som inte fanns i resten av östblocket. Självklart lockade också Väst med demokrati och yttrandefrihet. Många valde att fly. Och i Västtyskland togs de emot med öppna armar i ett land som talade samma språk och skrek efter arbetskraft. Under tiden 1949-1961 flydde 2,7 miljoner människor till Väst via Berlin. Det var bara att ta tunnelbanan, som hade stationer både i Öst och Väst. Flyktingströmmen ökade och i bara i juli 1961 flydde 30.000 människor.
Månaden innan, den 15 juni, hade den östtyske diktatorn Walter Ulbricht förklarat att ingen hade för avsikt att bygga en mur. Byggnadsarbetarna behövdes för att bygga lägenheter. Men att bygga en mur var just vad som planerades. Natten till den 13 augusti spärrades gränsen mellan Öst- och Västberlin med taggtråd och bygget av muren påbörjades. Med tiden utvidgades muren, byggnader på östsidan revs för att lämna fritt skottfält och så småningom fanns det två murar där det var fritt fram att skjuta ned alla som kom över den första muren.
Trots muren var det naturligtvis många som tog sig från Öst- till Väst-Berlin, men det som varit en flodvåg blev till en rännil. Några tog sig genom tunnlar som grävdes från Öst. En tog ut sin flickvän genom att gömma henne i sin västregistrerade sportbil som var så låg att den gick under bommarna (öst svarade med nya bommar som var lägre). De första dagarna hoppade folk genom fönstren som vätte direkt mot Väst-Berlin, men de murades igen inom några dagar, så småningom revs hela husen.
Mer än 100 människor sköts genom åren ihjäl under flyktförsök till Väst.
I september 1989 öppnades en bakväg till Väst via Ungern, som inte längre stoppade östtyskar som försökte resa ut till Väst. Många östtyskar kunde resa till Ungern, som också var ett kommunistland, och den vägen ta sig vidare till Västtyskland. Inom kort följde Polen och Tjeckoslovakien efter. Rännilen blev åter en flodvåg. I november 1989 växte trycket, den östtyska ekonomin var i allt sämre skick och tillgången till västtysk radio och TV gjorde att östtyskarna till skillnad från invånarna i andra kommunistländer hade tillgång till fri information om hur det var i Väst. Den 9 november 1989 på kvällen förklarade plötsligt en talesman för den östtyska regeringen att det inte längre skulle resas några hinder för östtyskar att resa ut ur landet via Berlin. Något riktigt beslut i frågan hade inte fattats, men nyheten kablades ut via radio och TV och inom en timme var hundratusentals människor vid muren. Vakterna hjälpte till att riva Muren. Murens rivning blev början till slutet för den östtyska staten. Liksom ett avgörande steg i den process som ledde till kommunismens fall, demokrati och marknadsekonomi i Öst- och Centraleuropa.