Jag skulle gärna vilja veta lite mer om Benito Mussolini, vilken roll han spelade under andra världskriget
Viktoria Elgander (26 januari 2000)
viktorias[snabel-a]hotmail.com
Fascismen som politisk rörelse skapades av socialisten Benito Mussolini (1883-1945) i Italien. Mussolini hade en bakgrund från Socialistpartiet och han hade bland annat varit chefredaktör för socialistpartiets tidning Avanti. Vid kongressen 1912 derev han en radikal revolutionär linje, en linje som besegrade de reformistiska socialdemokrater som tidigare haft kontroll över partiet. Han startade emellertid med tiden eget och det blev “fasci di combattimento”, som grundades 1919. Det var en form av kampgrupper och egentligen inte ett politiskt parti. Grupperna ägnade sig åt diverse handfasta aktioner (ofta rena våldsdåd). Med tiden utvecklades organistaionen till ett parti (1921), Partito Nazionale Fascista.
Fascistpartiet var till en början ett elitparti, dvs en liten grupp av människor, som ansåg sig vara förmer än andra och utsedda att styra folket in på rätt väg. Dvs ungefär samma organisationsmetod som Lenin använt sig av för sitt bolsjevikparti i Ryssland. Partiet krävde omfattande sociala reformer och kombinerade sina krav på sociala förmåner för breda grupper med ointresse för att förklara var pengarna skulle hämtas.
Italien efter Första världskriget var i kris. Socialistiska fackföreningar härjade hänsynslöst och utanför lagen. Det fanns god marknad för den som ville göra något åt saken. Strejker var vanliga och regeringarna lyckades inte få bukt med problemen. I oktober 1922 genomförde Mussolini “marschen mot Rom”. När han och hans anhängare kom till Rom utsågs han till regeringschef, trots att han i senaste valet bara fått 7 procent av rösterna. Till att börja med fanns dock företrädare för andra partier representerade i regeringen (bara Mussolini själv och två andra representerade fascistpartiet). De andra partierna manövrerades successivt ut och från 1928 fanns bara ett tillåtet parti i Italien.
Fast egentligen ville Mussolini inte ha några partier alls. Han var motståndare till det parlamentariska systemet sådant det växt fram och ansåg att samhället istället skulle byggas upp på korporativa grunder. Det innebar att väljarna inte skulle representeras efter åsikter utan vilka yrkesgrupper de tillhörde. Han menade att “folket” skulle representeras via yrkesorganisationer, som skulle vara sammanslagna fackföreningar och arbetsgivarföreningar. Det var tankar som lånats från syndikalismen – och mycket riktigt tillhörde den tidigare ledande syndikalisten Michele Bianchi de personer som grundade partiet 1919. Först 1939 hade man kommit så långt att parlamentet utsågs efter dessa principer.
Andra viktiga inslag i fascismen var att man inte tolererade avvikande åsikter. Organisations- och yttrandefriheten försvann. Organisationerna inordnades i det korporativa systemet.
Vidare var Mussolini hängiven beundrare av “handlingen som princip”. Det var viktigt att människor som var handlingskraftiga fick ansvar och att ansvaret lades i just dessa människors händer. Där är steget inte långt till personkult, något som också kom till stånd i Italien, även om det aldrig där gick så långt som i Tyskland och Sovjetunionen.
Fascismen var i sin italienska form starkt nationalistisk. Staten var en historisk organism, som skulle uträtta stordåd. Till exempel genom militära operationer. De operationer som genomfördes, till exempel angreppet mot Abessinien (Etiopien), blev dock föga framgångsrika för Italien. Staten var i det fascistiska tänkandet den viktigaste sociala enheten, helt överordnad inte bara individerna utan också andra organistaioner som fackföreningar, partier etc. Staten hade alla rättigheter. I och med att staten sattes överst skulle folkets gemensamma intressen stå högst. Därmed var fascisterna principiella motståndare till såväl det liberala demokratiska systemet med många partier som marxisternas tal om klasskamp. Alla skulle uttrycka sina gemensamma intressen i staten, utan konflikter mellan olika åsikter.
Någon egentlig ekonomisk teori skapades aldrig av fascismen. Man var i demagogiska sammanhang kraftfulla motståndare mot de internationella företagen och “storkapitalet”. Inom landet gjordes dock aldrig – i motsats till i Tyskland – några förösk att upprätta en socialistisk planekonomi. Men självklart måste även företagen underordna sig statens och ledarens vilja. Samma gällde fackföreningarna.
Mussolini själv avvisade länge Hitlers raslära som absurd, men när Italien hamnat tillräckligt i skuggan av Tyskland (efter italienska militära misslyckanden och motsvarande tyska framgångar) gick även Mussolini med på att införa raslagar i Italien.
Mussolini må ha varit framgångsrik när det gällde att gripa makten i Italien och bygga upp sin maktställning i landet. När det gällde internationell politik blev han dock en katastrof. Han ville återge Italien (som var en ganska ny företeelse som nation, enat från en rad småstater under 1800-talet) rollen som en stormakt med glans från det forna Romarriket. Den första insatsen i den riktningen var angreppet mot Abessinien 1935. Italien lyckades på ungefär ett halvår krossa Abessinien (Etiopien), men detta till priset av total internationell isolering. Några år senare, våren 1939, besatte Italien Albanien. Detta kunde dock ske med visst lokalt stöd, eftersom Albanien var hårt pressat av storserbisk expansionism (jämför dagens konflikt mellan albanerna i Kosova och Serbien). Erövringen av Albanien skedde dock till priset av ytterligare italiensk isolering.
Sedan Andra världskriget brutit ut stod Italien till att börja med utanför, mern Mussolini såg chansen att ytterligare bygga ut sin maktposition på Balkan i samband med Tysklands framgångar. Den italienska offensiven tog sin början med ett anfall mot Grekland i slutet av 1940. Anfallet blev ett stort fiasko och det såg snarast resultera i att även Albanien skulle bli befriat. På våren 1941 genomfördes en statskupp i Jugoslavien, där en tyskvänlig regering störtades. Följden blev att Tyskland ingrep på Balkan, sedan Mussolini misslyckats.
Efter ytterligare två år, 1943, var Mussolinis militära fiasko så totalt att han störtades av det egna fascistpartiet! Han arresterades av en ny fascistisk regering. Tyskland ingrep återigen och en kommandostyrka under Otto Skorzeny befriade Mussolini och förde honom till norra Italien där han blev ledare för en ny italiensk republik, som egentligen kontrollerades av Tyskland.
Vid Skorzenys operation hade de allierade (USA) redan landstigit i södra Italien. Och allteftersom de avancerade norrut blev den nya republikens ställning alltmer pressad. Mussolini sköts av italienska partisaner i slutet av april 1945.