Vi håller på med ett projekt arbete i skolan om demografi och dess utveckling i forna Sovjetunionen + dess stater. Jag ska undersöka Azerbajdzjan. Dessvärre är det svårt att hitta nåt och jag har sökt på olika sajter på internet. Har ni nån information om landets demografi, från runt Stalins ledarskap i Sovjet till Berlinmurens fall, och lite om nutiden?
Charlotta (1 februari 2005)
loutta[snabel-a]hotmail.com
Demografi står för läran om befolkningstillstånd och befolkningstillväxt. Azerbajdzjan ligger i området Kaukasus och är till ytan det största landet i området. Befolkningsmängden ligger på 7,7 miljoner invånare och ytan är 86 600 kvadratkilometer. 46 procent av befolkningen bor på landsbygden och huvudstaden Baku består av 1,8 miljoner. Baku utgör centrum för landets stora oljeproduktion.
I landet finns även det autonoma området Nachitjevan och det autonoma området Nagorno-Karnabach. I Nachitjevan var majoritetsbefolkningen azerier och i Nagorno-Karnabach armenier. Under denna period utsattes Azerbajdzjan, precis som alla andra republiker i Sovjetunionen, för kollektivisering av jordbruket och utrensningar av både verkliga och misstänka dissidenter. Dessutom förlorade azerierna i Azerbajdzjan kontakten med sina etniska vänner på andra sidan gränsen till Iran. Samtidigt skedde en industrialisering i området som medförde att ett antal industristäder såsom Sumgait växte fram och att ryssar flyttade (eller deporterades) till republiken. I Azerbajdzjan bor, förutom azerier, ryssar, armenier, olika dagestanska folk, ukrainare, tatarer, judar, turkar och georgier.
Under 1970-talet var republikens ekonomi urusel, produktiviteten lägst i hela Sovjetunionen (enligt sovjetisk statistik som dock bör tas med en nypa salt), korruptionen utbredd och den svarta ekonomin omfattande. Till skillnad från andra Kaukasiska republiker såsom Georgien och Armenien har azerbajdzjanerna ansetts vara de mest positiva till sovjetmakten. När nationalismen bredde ut sig i Georgien och Armenien på 1960- och 1970-talet fanns det ingen motsvarighet i Azerbajdzjan. Nationalistiska känslor började växa fram först på 1980-talet.
Det mest karakteristiska för demografin i Azerbajdzjan är att: 1. Befolkningssiffrorna är osäkra på grund av konflikter och massmigrationer och 2. Befolkningen blir alltmer homogen då minoritetsbefolkningarna har minskat sin andel av den totala befolkningen sedan 1979 medan majoritetsbefolkningen har ökat med en miljon. Azerbajdzjan fick kritik under 1980-talet från både västvärlden och Sovjetunionen för den hårdföra assimileringspolitik som fördes mot minoritetsfolken i landet. (Assimilering = sammansmältning, införlivande).
Det officiella språket är azerbajdzjanska som är ett turkiskt språk med många dialekter. Sovjetunionen strävade från och med 1922 efter att latinisera det arabiska skriftspråk som användes i landet. Detta stötte på motstånd från azerbajdzjanska intellektuella. Projektet att latinisera azerbajdzjanskan kom sedan att genomföras även i andra länder med sovjetislamisk befolkning. Det nuvarande alfabetet är kyrilliskt (slaviskt alfabet) med vissa latinska inslag.
1988 ställde Nagorno-Karabach krav på att få tillhöra Armenien. Detta förkastade Azerbajdzjan och Sovjetunionen. 1989 fördjupades konflikten och både azerbajdzjaner och armenier började alltmer markera sina respektive etniska gemenskaper. Armenien kontrollerar idag Nagorno-Karabach men inget land förutom Armenien erkänner Nagorno-Karabach som armeniskt område.
Med vänlig hälsning
Fredrik Runebert