Vad använder invandrar-motståndare för “icke-rasistiska” argument för att man skall minska invandringen i Sverige?
Amanda Glimstedt, Göteborg (8 oktober 1999)
amanda.glimstedt[snabel-a]rudebecks.se
Det är ganska märkligt att det i Sverige är nästan omöjligt att diskutera invandringspolitik utan att den som företräder en restriktiv linje ska bli beskylld för att vara rasist. I ett demokratiskt samhälle måste man naturligtvis kunna diskutera olika politiska frågor seriöst. Även invandringen. Det finns också en tendens att läsa in rasistiska motiv i sådant som inte har den minsta rasistiska bakgrund. En god kristen ser naturligtvis gärna att han/hon får leva i ett samhälle som genomsyras av kristna värderingar. Då kan det vara rimligt att argumentera mot invandring av muslimer. Det har naturligtvis inget med rasism att göra. Tvärtom kan det ju vara frågan om invandring av kristna minoriteter, som är hårt trängda, från muslimska länder. Personer som till det yttre inte går att skilja från sina muslimska landsmän. Syrianerna/assyrierna från Mellersta Östern är ju till exempel en mycket framgångsrik och populär invandrargrupp i Södertälje och angränsande kommuner. Just på grund av den kristna bakgrunden som gör att gruppen är lätt att socialt inordna i det svenska samhället.
Det är egentligen få av de argument som framförs i debatten om invandring som behöver ha någon egentlig rasistisk innebörd. Däremot läser illasinnade människor in rasistiska motiv. Och de som har rasistiska motiv är ju ofta inte dummare än att de anför icke-rasistiska argument för sin sak, eftersom sådana argument kan påverka även icke-rasister.
De som effektivast motverkat invandringen i Sverige är LO. Genom LOs starka inflytande i det socialdemokratiska partiet genomdrev man redan i början av 1970-talet ett stopp för den “normala” invandringen till Sverige. De verkliga motiven bakom var säkert att invandrare begärde mindre betalt och jobbade hårdare. Alltså pressades lönerna ner. I den officiella versionen lät det annorlunda. Det var “synd om” invandrarna, som inte kunde svenska. Alltså skulle undervioosning i svenska ske på betald arbetstid. Följden blev tvärstopp för all arbetskraftsinvandring, eftersom arbetsgivarna tvingades betala ett halvårs lön utan att få något arbete utfört (lagen om undervisning i svenska på betald arbetstid är numera avskaffad).
Senare har också ofta arbetsmarknadsskäl anförts mot invandring. Med stor arbetslöshet skulle invandrare ytterligare försvåra problemen på arbetsmarknaden. Det har naturligtvis inget med rasism att göra. Det är bara ett uttryck för bristande ekonomiska insikter. Människor som kommer till Sverige är ju inte bara några som utbjuder sina tjänster på arbetsmarknaden, de är också människor som efterfrågar varor och tjänster. I en normalt fungerande ekonomi tar det här ut varandra. En viss invandring, som kräver investeringar i bostäder, vägar etc, kan till och med vara bra för tillväxten.
Däremot är det så att många av de invandrare som kommer till Sverige idag har svårt att anpassa sig till det svenska samhället. Skillnaden är stor mellan olika folkgrupper, med somalier som den mest utsatta, där 80-90 procent står utanför arbetsmarknaden. Med sådana invandrare blir Sverige med nuvarande sociala bidragssystem pungslaget på stora belopp som skulle kunna användas bättre.
Ett annat argument som inte heller har någon rasistisk innebörd gäller flyktingar. Flyktingmottagande sker ofta mycket bättre och billigare i närområdet. I samband med konflikterna i Balkan har det till exempel kunnat konstateras att kostnaderna för en flykting i Sverige är tre-fyra gånger högre än för en flykting i närområdet. Det finns flera skäl till detta. För samma penninginsats kan vi då hjälpa tre-fyra gånger så många människor om hjälpen sätts in i grannländerna. Men då blir det ju inte så många jobb i glesbygdsområden med flyktingförläggningar, så det finns en lokalt stark svensk lobby som vill fixa arbetstillfällen och extrainkomster utan att behöva flytta till storstäderna.
Många kommuner har avvisat lokalt flyktingmottagande med att kommunerna blir ansvariga för flyktingarnas ekonomiska välbefinnande efter en statlig garantiperiod på 2,5 år. Det har visat sig att flyktingar numera kostar betydligt mer än svenskar i socialbidrag, varför ett accepterande av flyktingar i den egna kommunen med 2,5 års fördröjning leder till ökade kostnader i socialbudgeten. Det här är ett fenomen som uppstått under senare år. För femton-tjugo år sedan var förvärvsfrekvensen hos invandrare högre än hos svenskar och behovet av socialbidrag mindre. Men situationen har ändrats eftersom vi idag får väldigt få “vanliga” invandrare och många fler personer som har problem redan när de kommer till Sverige.
Det finns också mindre rationella argument som piskas fram av det politiska systemet. Ett praktexempel är vad som hände i den lilla orten Kimstad i Norrköpings kommun för drygt tio år sedan. Då blev orten utpekad som “rasistisk”, eftersom invånarna motsatte sig en stor flyktingförläggning på orten. Det var i själva verket en reaktion som helt skapats av okänsliga socialdemokratiska politiker i Norrköping. Kimstad var en liten ort ett par mil från Norrköping som tvångsvis inkorporerats i Norrköpings kommun. Norrköping är en av de mest socialdemokratiska städerna i Sverige, där inget annat parti haft inflytande sedan 1920-talet. Partiet ville att alla skulle bo i kommunalägda bostäder och därmed byggdes betong-ghetton i Norrköpings utkanter av sämsta slag. Navestad är ett sådant område. I den lilla villa-idyllen Kimstad fanns det många som ville bygga bostäder, men kommunledningen vägrade konsekvent alla byggnadslov även på egen ägd mark. Motivet var att det inte fanns vatten och avlopp som räckte till mer än de cirka tusen invånarna i Kimstad. Barn till dem som bodde i det fina lilla samhället Kimstad skulle drivas in till betongkolosserna i Navestad. Men plötsligt byggdes en flyktingförläggning som härbärgerade 400 personer i Kimstad. Utan att något gjordes med varken vatten eller avlopp. Invånarna fick klart för sig att de socialdemokratiska politikerna ljugit för dem i decennier när de nekats bygga fler bostäder. För även på flyktingförläggningen behövde man naturligtvis använda det “otillräckliga” avloppssystemet. Och det fungerade alldeles utmärkt för 40 procent fler invånare än tidigare. Med sådana maktfullkomliga och lögnaktiga politiker i kommunens ledning skapades helt naturligt en mycket negativ attityd mot flyktingarna. Varje flykting sågs som en representant för den hatade kommunledning, som satt instängd i det fina stadshuset i Norrköping och som aldrig bekvämade sig att besöka Kimstad eller ta hänsyn till de invånarnas behov. Flyktingarna var naturligtvis helt oskyldiga. Men reaktionen var psykologiskt förståelig och det var kommunledningen som hade ställt till den.
Det viktigaste argumentet för att släppa in folk från andra länder är att det är rimligt att folk ska kunna bo där de vill. Men den rätten ska naturligtvis inte vara kombinerad med en rätt att utnyttja det sociala skyddsnät som byggts upp av medborgare som varit med och betalat i decennier. När vi skurit ner på möjligheterna att pungslå det sociala systemet bör det alltså vara möjligt att öppna gränserna helt och hållet. Då kommer de hit som kan och vill jobba hårt. Precis som under de gyllene ekonoiska åren på 1950- och 1960-talen. Det måste vara bra för Sverige.