Under andra världskriget registrerade den nyinrättade säkerhetstjänsten i Sverige 40.000 kända kommunister. Samtidigt satt Sveriges kommunistiska parti i den svenska riksdagen, demokratiskt invalda. Vad skulle ha hänt med dessa kommunister om Nazi-Tyskland invaderat Sverige, tror Ni? Den svenska militären hade vidare ett eget register på ca 3.000 kommunister som fanns inkallade. Planen var att alla dessa kommunister skulle interneras i olika arbetsläger. Det inrättades många arbetsläger, t ex i Naartijärvi, Öxnered, Sveg, Stensele, Vindeln och på logementsfartyget Bercut. Men det första lägeret var Storsien. I detta läger arbetade kommunister som blivit fångar enbart för sina åsikters skull. Vad anser ni om åsiktsregistreringen som pågick i Sverige under andra världskriget.? Var det nödvändigt att registrera kommunister? Var de ett hot mot samhället och har man rätt att bli registrerad bara för sina åsikters skull?
Ida & Sophia (25 oktober 1999)
wimbax[snabel-a]hotmail.com
Försvarets Underrättelsenämnd (med förre försvarsministern Anders Björck som ordförande) lade 1998 fram en rapport som visade att ungefär 50.000 kommunister och 15.000 nationalsocialister var registrerade vid Andra världskrigets slut. Det förefaller som om myndigheterna lyckades ganska bra med sitt arbete att hålla efter de som var ett hot mot rikets säkerhet, även om man nog var något sämre på att hålla efter kommunisterna. Sett i relation till röster avgivna i allmänna val hade man ju fått kläm på hälften av alla nationalsocialister, men bara en tredjedel av alla kommunister.
Bägge grupperna var, av erfarenheter från våra grannländer att döma, beredda att gå främmande makts ärenden. Kommunisten Otto Kuusinen ställde upp för Sovjetunionen i dess anfallskrig mot Finland. Nasjonal Samlings ledare Vidkun Quisling ställde upp för Tysland i dess ockupation av Norge. Ingen behöver tvivla på att det också i Sverige fanns landsförrädare av samma slag. Vi slapp dessbättre lära känna vilka de var.
Av nämnda rapport från FUN framgår att det var ett krav från de hundratusentals värnpliktiga att varken kommunister eller nationalsocialister skulle tjänstgöra i förband som skulle kunna hamna i fronten. Men det var ju också ganska givet att medlemskap i en landsförrädisk rörelse inte borde vara skäl att befrias från den tunga plikt som låg på alla män i vapenför ålder. Lösningen med särskilda förband som tog hand om vapenföra nationalsocialister och kommunister förefaller ytterst rimlig. De utsattes ju inte för värre begränsningar i sin rörelsefrihet än övriga värnpliktiga svenskar. Det var mot bakgrund av Sveriges pressade läge rimligt att registrera både kommunister och nationalsocialister. Det anmärkningsvärda var att registreringen av kommunister upphörde 1945, samtidigt som registreringen av nationalsocialister fortsatte (framgår av samma nämnda rapport). När den ena av två potentiella fiender utplånats så fortsätter man att registrera dem som inte längre kan gå främmande makts ärenden, medan man upphör att registrera dem som verkligen kunde göra det. Ytterst anmärkningsvärt och ansvarslöst, vilket också ledde till att registreringen av kommunister återupptogs 1950.
Under 1950-talet och 1960-talet utvecklades säkerhetsapparaten från att vara en nationell angelägenhet till ett redskap för det socialdemokratiska partiet. Därvid har även medlemmar i demokratiska rörelser registrerats som säkerhetsrisker och detta så småningom i strid mot grundlagen. Detta är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Ett flertal aktiva i Contra, som tidigare har varit aktiva i Demokratisk Allians, en antitotalitär organisation som var principfast motståndare till Sveriges prokommunistiska utrikespolitik under 1970-talet, har nekats att ta del av uppgifter om sig själva som ska finnas i SÄPOs register. Avslaget på dessa förfrågningar behandlas nu i kammarrätten eller regeringsrätten (olika ärenden har hunnit olika långt).