Råkade hyra en videokassett av “Prelude to war” från 1942 av Frank Capra och fick mig en smärre chock. Filmen gjordes på uppdrag av USA:s krigsdepartement och innehåller ett förord av George C. Marshall. Vidare citat av vice-presidenten Henry A. Wallace. Chocken kom sig av att man inte nämnde Ryssland när man räknade upp världens totalitära stater.
Förvisso var Ryssland en allierad, men varför denna verklighetsförfalskning? Var det ingen som tänkte på Molovotov-Ribbentrop-pakten eller Moskva-rättegångarna?
Jag tycker Frank Capra – som gjorde fina filmer som It’s wonderful life, Mr. Smith goes to Washington och Arsenik och gamla spetsar – här visar förakt för genomsnittsamerikanens intelligens. Ingen hade varit mindre motiverad att slåss mot en sådan avskyvärd fiende som axelmakterna om man nämnt att även Ryssland var en medlem i diktaturernas familj.
En annan fråga jag undrat över är om Nazityskland verkligen ville erövra England? Frågan dök upp i samband med läsningen John Lukazc “Duellen”. Om svaret är nej, varför utfäste sig England att förklara Tyskland krig i händelse av ett angrepp på Polen?
Michael Ståhlberg (16 augusti 2000)
stahlberg[snabel-a]mail.nu
Det är nog inte att förvåna att Henry A. Wallace höll tyst om Ryssland. Han tillhörde Roosevelts “new deal”-gäng och hade dessutom sin allierade Sovjetunionens rykte att tänka på. Wallace var faktiskt den förste amerikanske vicepresident som besökte Sovjetunionen, sommaren 1944. Det skedde under en mellanlandning på resa från USA till Kina. Landningen skedde i Magadan i östligaste Sibirien. Magadan var centrum i en del av lägerkomplexet Gulag och Wallace gjorde ett flera dagars besök i grannskapet. Lägren putsades upp och fångarna fick till och med ordentlig mat ett par veckor innan Wallace’s besök (Solzjenitsyn skriver om denna märkliga händelse i GULag-arkipelagen). Wallace lät sig villigt duperas och gjorde positiva uttalanden om den sovjetiska fångvården…
Det kanske är förmätet av oss att tro oss om att kunna utreda allianspolitiken i Europa under tiden före Andra världskriget. Men under Hitlers expansion mot sydöst gav de allierade upp den ena positionen efter den andra. Man accepterade Anschluss av Österrike 1938. Man accepterade också ockupationen av Sudetlandet och Chamberlain gjorde sitt uttalande om “peace in our time”. Så långt hade ju Tyskland nöjt sig med att annektera genuint tyska områden, men länderna längre österut såg oroliga över vartåt det barkade. Det var i den situationen som Polen utverkade ett löfte om stöd från sin historiska bundsförvant Frankrike (och det med Frankrike allierade Storbritannien).
Det var ett från militärstrategisk utgångspunkt ganska hopplöst löfte. Varken Frankrike eller Storbritannien kunde ju ge något effektivt militärt stöd till ett land som låg på andra sidan Tyskland och inte ens hade någon kust med hamnar dit förnödenheter eller trupper kunde sändas. Andra världskriget kallades också inledningsvis för “låtsaskriget”, eftersom Storbritannien/Frankrike visserligen förklarat krig, men inte förmådde utföra några stridshandlingar att tala om. Först i och med Tysklands attack mot Belgien, Nederländerna, Frankrike (efter Polens erövring) utbröt krig “på riktigt”. Än idag anser många polacker att britterna är svikare och opålitliga eftersom de lovade runt och höll tunt i början av Andra världskriget. Dock måste man inse att Storbritannien inte hade några reella möjligheter att göra mer än de gjorde. Storbritanniens utfästelser mot Polen var extravaganta. Dess åtaganden i östra Europa var nog i egenintresse, utan att vara militärt möjliga att genomföra.
Det är väl i och för sig inte troligt att Hitler inledningsvis hyste några tankar om att invadera Storbritannien. Han var nöjd med att ta hand om kontinenten. Men vad hade ett Storbritannien med ett av nationalsocialisterna helt kontrollerat fastlands-Europa varit? En isolerad ö med begränsade framtidsutsikter! Hitler insåg detta, men först sedan han tagit över större delen av det kontinentala Europa.
I grund och botten får nog Storbritanniens åtaganden i Polen ses som ideella ställningstaganden av ideologiska skäl, inte som åtaganden gjorda i kortsiktigt nationellt egenintresse.