Vilka strategier och vilken krigföring använde sig USA av i Vietnamkriget?
Gunilla Lindh (8 april 1999)
guli[snabel-a]swipnet.se
Eftersom Vietnamkriget pågick under lång tid – mellan 1960 och 1975 – hann strategin ändras många gånger. USAs engagemang pågick ju dessutom under flera presidenter, som hade olika synpunkter på hur kriget skulle föras. John F. Kennedy var den som först engagerade USA militärt i Vietnam. Lyndon B. Johnson var den som ansvarade för uppbyggnaden av reguljära stridskrafter i Vietnam och Richard M. Nixon var den som svarade för avvecklingen av det amerikanska engagemanget och överlåtandet av huvudansvaret för krigföringen på den sydvietnamesiska armén. Att detta misslyckades kan förklaras med att avvecklingen av de amerikanska truppinsatserna i Vietnam enligt Nixon skulle vara kombinerat med ett massivt stöd med militärmateriel till Sydvietnam, men successivt kringskar Kongressen presidentens befogenheter och i slutänden stod Sydvietnam med en stor krigsmakt, men med begränsad tillgång på moderna vapen.
USAs engagemang genomgick som nämnts ett antal faser som kännetecknades av olika strategier.
Enligt stilleståndsavtalet från 1954 hade USA rätt att ha högst 685 militära rådgivare i Sydvietnam. När kommunisterna – i strid mot stilleståndsavtalet – påbörjade den militära aktiviteten i Sydvietnam byggde USA ut rådgivarstyrkan över den fastställda gränsen och i slutet av 1961 hade USA 4 000 militära rådgivare i Sydvietnam. Det var fråga om just rådgivare, som gav de lokala sydvietnamesiska befälhavarna råd om hur militära operationer mot kommunistgerilla skulle läggas upp.
Den sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem skrev i december 1961 till president Kennedy och bad om stöd. Han fick omgående ett positivt svar. Och följande år hade USA 11 000 rådgivare i Sydvietnam. Några stridande förband hade USA däremot inte. Kommunistgerillan utökade successivt sina militära operationer och det blev alltmer uppenbart att nordvietnamesiska trupper var direkt inblandade.
Den 2 augusti 1964 skedde en ny vändpunkt i strategin. Den amerikanska jagaren USS Maddox anfölls på internationellt vatten. Två dagar blev det en ny konfrontation med Maddox och två nordvietnamesiska motortorpedbåtar sänktes. USAs president – vid det här laget Lyndon B. Johnson – vände sig till Kongressen för att få stöd för militära insatser mot Nordvietnam och genom den så kallade Tongking-resolutionen (efter Tongking-bukten, där Maddox angripits) fick presidenten rätt att “vidta erforderliga åtgärder för att slå tillbaka varje väpnad attack mot Förenta Staternas trupper och för att förhindra vidare aggression”. Resolutionen gav presidenten rätt att vidta de åtgärder han fann lämpliga och successivt byggdes engagemanget ut. Den 8 juni 1965 fanns det för första gången amerikanska stridande förband i Sydvietnam.
Kommunisterna byggde också upp sina styrkor och USA ökade instasen. När den amerikanska insatsen var som störst fanns 550.000 amerikaner i Sydvietnam, vartill kom 50 000 sydkoreaner, 12 000 thailändare, 8 400 australiensare samt dessutom mindre styrkor från Filippinerna, Nya Zeeland och Taiwan.
När den militära insatsen var som störst var strategin främst att med militära medel förhindra infiltrationen av nordvietnamesiska trupper till Sydvietnam samt förhindra vapentransporter. För att åstadkomma detta användes i ganska stor omfattning strategiskt bombflyg mot transportlederna i de glesbefolkade djungelområdena på gränsen mot Laos och Kambodja.
Under 1968 genomförde den nordvietnamesiska armén under det vietnamesiska nyåret Tét en våldsam offensiv mot flera stora städer i Sydvietnam. Under en kort tid kontrollerade kommunisterna Sydvietnams tredje största stad, Hué. Offensiven fick stor uppmärksamhet och påverkade opinionen i USA, eftersom man där började anse att kravet på resurser och manskap från USA var för stort. Rent militärt blev Tét-offensiven ett förkrossande nederlag för kommunisterna. Alla de erövrade städerna återtogs och gerillan slogs tillbaka så att den behövde år på sig för att återhämta sig. USA ansåg sig kunna trappa ner sitt engagemang och överlåta mer på den successivt uppbyggda sydvietnamesiska armén. Det var president Nixons vietnamiseringspolitik som inledningsvis var mycket framgångsrik. Från 1969 skars den amerikanska insatsen ner och 1972 hade USA mindre än 50 000 man i Sydvietnam och nästan inga stridande förband.
De viktigaste militära insatserna under den här perioden var faktiskt civila, att bygga upp den lokala administrationen för att skydda jordbruk och kommunikationer från kommunistiska angrepp.
Fram till 1972 konsoliderade alltså Sydvietnams regering den militära positionen, men då, i april, var nordvietnameserna åter redo att gå till offensiv. Det blev början till slutet för det demokratiska Sydvietnam.
USA hade som nämnt inga styrkor att tala om kvar i Vietnam och tyvärr kringskars den amerikanske presidentens möjligheter att ge Sydvietnam erforderligt stöd i form av vapen och förnödenheter genom olika beslut i kongressen. När kommunisterna i form av reguljära nordvietnamesiska arméförband under 1975 marscherade in i Saigon hade den sydvietnamesiska armén sedan länge lidit svår brist på ammunition och andra förnödenheter.