Jag behöver några informationer om den ekonomiska krisens förlopp 1992 i Sverige. Jag behöver information om orsaker till krisen och om riksbanken eller regeringen kunde ha handlat annorlunda.
Violetta Krasowski, Umeå (28 april 2000)
violah[snabel-a]hem.passagen.se
Sverige hade en mycket gynnsam ekonomisk utveckling under slutet av 1980-talet. Den förstärktes av en snabb kreditexpansion, som blev möjlig genom att de tidigare hårda regleringarna både för utlandstransaktioner och för bankernas utlåning till hushållen avvecklades. På några få år skaffade hushållen och framförallt fastighetsspekulanter de lån som normalt borde ha fördelats under tio-femton år. Konjunkturen var god och tiderna föreföll goda. Bankväsendet hade varit hårt reglerat, vilket innebar att det i hela näringen saknades erfarenhet och kompetens för att sköta utlåning på en fri marknad (bara Handelsbanken hade vad som skulle visa sig vara en rimlig kreditprövning). Banker och finansbolag lånade ut till osäkra betalare till låga räntor.
När den internationella marknaden började skaka, första gången i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait hösten 1990, förstärktes chockvågorna i Sverige. Stora låntagare blev oförmögna att betala räntor och amorteringar. Och säkerheternas värde sjönk drastiskt eftersom det inte längre fanns någon som ville eller kunde köpa fastigheter till de höga priser som betalats under de sista åren av högkonjunkturen. Stora finansbolag kraschade och med tiden (1992) blev två av landets största banker (Götabanken och Nordbanken) helt beroende av statligt stöd.
Regeringen försökte inledningsvis lösa de ekonomiska problemen på traditionellt keynesianskt sätt – eller man kanske kan säga att den offentliga sektorns uppbyggnad tvingade regeringen att vidta åtgärder som automatiskt fick en finansiellt expansiv effekt på ekonomin. Men situationen skilde sig markant från tidigare. För första gången rådde någorlunda frihet för finansiella transaktioner och regeringen kunde inte skruva åt penningpolitiken på det sätt som man tidigare gjort med regleringar. Regleringarna var avskaffade och kunde inte återinföras.
Men trots att flertalet regleringar var avskaffade kontrollerades fortfarande valutakursen av Riksbanken. Riksbankens huvuduppgift var att försvara kronans värde. Den internationella marknaden såg däremot hur de svenska statsutgifterna sköt i höjden (med automatik på grund av de ekonomiska bakslagen, höjd arbetslöshet osv), samtidigt som statsinkomsterna krympte ihop (inga reavinstskatter – alltfler tvingades istället göra avdragsgilla realisationsförluster – och inga skatteintäkter från arbetslösa som saknade inkomster). De internationella betalningarna kunde – med bibehållen växelkurs – bara klaras med en allt högre ränta. Vilket ytterligare ökade budgetunderskottet eftersom räntan på statsskulden var den enskilt största utgiftsposten i statens budget. Först när räntan över en helg hållits på den bisarra nivån 500 procent insåg regering och opposition att situationen var ohållbar. Kronan släpptes fri och marknadsekonomins självläkande krafter kunde skapa basen för den högkonjunktur som vi har idag. Men det tog flera års hård ekonomisk politik med hög arbetslöshet innan vi var tillbaka på den tidigare utvecklingslinjen.
Grunden till att krisen blev så allvarlig var de fasta växelkurserna. De som var ansvariga för den politiken är också ansvariga för att folkhushållet har förlorat 100-200 miljarder kronor i samband med krisen.
Regeringen är medansvarig, oppositionen är medansvarig och Riksbanken är medansvarig. Alla kunde och skulle ha agerat annorlunda om de haft svenska folkets välfärd som mål.
Regeringen försökte på olika sätt strama åt när underskottet ökade. Inledningsvis förde oppositionen en överbudspolitik och skyllde problemen på regeringen och när åtstramningarna kom menade man att dessa var onödiga. Regeringen insåg då att den måste få med den socialdemokratiska oppositionen på åtstramningarna om dessa skulle få någon internationell trovärdighet, vilket var nödvändigt om ränteuppgången skulle kunna begränsas.
Socialdemokraterna ställde upp på flera krispaket föreslagna av regeringen. Men i grund och botten var inte problemet underskottet i statsfinanserna utan den orealistiskt värderade valutan. Det var helt enkelt omöjligt att föra en så stram politik att den skulle kunna kompensera för den övervärderade svenska kronan.