Jag vill veta allt om 90-talets ekonomiska kris i Sverige. Kunde den ha förhindrats?
Marcus, Hofors (7 oktober 1999)
smacson[snabel-a]hotmail.com
Större delen av 1980-talet kännetecknades av en mycket stark ekonomisk tillväxt, ökande sysselsättning och ständigt allt bättre tider. Den kris som kom i början av 1990-talet innebar ett kraftigt brott mot den utvecklingen.
Bakgrunden till krisen är att söka i ett antal viktiga ekonomiska reformer, som verksamt bidrog till den ekonomiska tillväxten under 1980-talet, men vars begränsningar inte stod klara för de ekonomiska aktörerna. Avreglering och privatisering var två viktiga faktorer. Genom avregleringarna blev det möjligt att bättre ta tillvara entreprenörskap. Det blev möjligt att utmana gamla tänkesätt och gamla monopolföretag. Den här utvecklingen ägde rum i flertalet länder i Västeuropa. Unikt för Sverige var att vi tidigare på en del områden hade haft ännu hårdare regleringar än andra länder. Valutaregleringen var en sådan reglering. Det var faktiskt underkastat massor av byråkratiska restriktioner att till och med betala fakturor. Vid utlandsresor var det inte tillåtet att ta med sig mer än 6.000 kronor! Det var förbjudet att investera i utländska värdepapper och det var förbjudet för utlänningar att investera i svenska värdepapper. Det här var regler som gällde in på andra halvan av 1980-talet!
När regelringarna avskaffades tog investeringarna fart. Alla ville utnyttja de nya möjligheterna. Svenska investerare betalade för mycket för framförallt fastigheter i utlandet.
Kort tid efter den avskaffade valutaregleringen avskaffades regleringarna på kreditmarknaden. Fram till de sista åren på 1980-talet var det förbjudet för bankerna att låna ut pengar annat än inom de ramar som fastställdes av Riksbanken. De ramarna var så snäva att det bara var de bästa gamla kunderna som fick låna pengar. Tusentals goda affärsid´ér föll på bristande finansiering.
När restriktionerna släpptes blev det en enorm och snabb expansion av upplåningen. Folk konsumerade mer och investerade mer. Priserna steg kraftigt och i och med det strävade det fria investeringskapitalet mot ionvesteringar i realvärden – fastigheter. Fastighetspriserna steg mer än andra priser och detta finansierades med ökad upplåning. Den nytillkomna likviditeten drev upp fastighetspriserna ytterligare och den osannolikt goda avkastningen på fastighetsinvesteringarna gjorde att priserna drogs upp ytterligare ett steg.
I bankvärlden satt bankdirektörer som var uppfostrade i regleringssamhället. De hade tidigare aldrig fått låna ut pengar annat än till dem som egentligen inte behövde låna pengar och låneförluster var något som knappast ingick i företsällningsvärden. För övrigt var räntorna fastställda av Riksbanken och det fanns alltså inga möjligheter att tjäna mer genom att låna ut till högre ränta där riskerna var större. Plötsligt vändes också detta upp och ner. Det blev möjligt att tjäna mer genom att satsa på mer riskfyllda projekt. Till en början gick det bra. Men statstjänstemän förklädda till bankdirektörer var inte de som kunde göra förnuftiga affärer. Därmed blåstes den stora spekulationsbubblan upp och när den sprack 1992 skedde en anpassning till mer realistiska värden. Eftersom många var högbelånade blev det många kännbara konkurser. Bankerna sade upp lån på löpande band och drev därmed en rad företag i konkurs alldeles i onödan.
Visst, krisen hade kunnat undvikas genom en genomtänkt avreglering som tog rätt avregleringar i rätt ordning i rätt hastighet. Men efter krisen har vi ett betydligt mer robust och utvecklingsbart system än vad vi hade innan krisen.