Den toxiska (giftiga) feminismen ser alltid män ur ett könsperspektiv, missbrukar begreppet maskulinitet , generaliserar om män och betraktar alla kvinnor som offer.
Kvinnors fysiska svaghet och barnafödandet med dess konsekvenser påverkade historiskt arbetsfördelningen och relationerna mellan könen. Det syns också ha medfört en underskattning av hennes mentala kapacitet, vilket bidrog till hennes vanligen underordnade roll i samhället. I en artikel [Se under rubriken ”Män” i: https://www. contra.nu/contra-articles/aldre-vita-man/], kommenterade jag helt kort den historiska bakgrunden och utvecklingen, där länderna i Väst – liksom på många andra områden – dock så småningom startade och åstadkom en radikal förändring. Resultatet blev dagens jämställdhet (den likhet mellan könen, som ska gälla avseende alla mänskliga rättigheter och aktiviteter). Snabbheten i förändringen har drivits bland annat av de avgörande framstegen i utbildning, där kvinnor nu utgör stora andelar av studenterna i många viktiga fakulteter.
Genom att alla vanor, tillstånd och ”styrke”positioner avseende förhållandena mellan män och kvinnor dock ändras successivt och inte momentant, sågs relationen mellan könen som ett av ett flertal lovande områden, när kulturmarxismen bredde ut sig internationellt efter murens fall. [https://katerinamagasin.se/att-huvuddelenav-fis-valjare-lamnade-partiet-arets-val-ar-ett-halsotecken/] Den traditionella ekonomiska marxismen sågs ju då som helt komprometterad, och de nya strömningarna i marxismen ville istället tillämpa ideologins grundläggande offer-förtryckar-modell (arbetare mot kapitalister) på nya områden och med nya parter. Det politiska uttrycket för postmodernismen – den kulturmarxistiska rörelsen – granskade då olika levnads- och kulturella förhållanden i ett land, där man genom nya beskrivningar och nya teorier gällande dessa kunde skapa konflikter mellan aktuella parter.
Fundamentala motsättningar
Vad man då försöker göra på detta område är egentligen att omvandla oenighet i vissa frågor mellan män och kvinnor till fundamentala motsättningar mellan dem.Bedömningen synes ha varit, att dagens könsrelationer har potential att med tiden genom hård agitation kunna orsaka så stor fientlighet mellan parterna, att den kan jämföras med den traditionella klasskampens. De, som praktiskt ledde motståndsaktiviteter på området i olikasammanhang behövde inte vara troende kulturmarxister, bara de var djupt övertygade om orättvisorna det gällde och energiskt och med alla medel ville angripa de skyldiga: männen.
Beträffande just denna relation fanns redan vid uppsvinget för kulturmarxismen en sedan länge väletablerad och livaktig feministisk rörelse inriktad på att ändra olika missförhållanden. Den var uppdelad i fraktioner beroende på vad olika grupper ansåg vara riktig feminism. Vissa hade redan starka åsikter om kvinnan som just ett offer för auktoritära män och system. Genom att postmodernister och feminister hade vissa gemensamma intressen, blev det snabbt möjligt för kulturmarxistiskt tänkande att påverka många feminister och införa eller förstärka olika delar i deras agitation. Just den aggressiva offerförkunnelsen fångade snart in många nya anhängare. När sedan personer från vänstern med politisk kunskap, status och färdighet ägnade större energi åt området, fick det ett uppsving och mycket större uppmärksamhet.
Extrema feminister
År 2003 lämnade Gudrun Schyman ordförandeposten i det tidigare kommunistpartiet och blev sedan grundare och ledare i Feministiskt Initiativ (FI). Traditionella feminister med rättvisepatos och ofta kloka synpunkter hade så småningom trängts undan i kvinnodebatten av sådana med en doktrinär, mekanisk och extrem syn på relationerna mellan könen. Överdrivna och oskäliga uttalanden om missförhållanden gällande kvinnans situation (vi bortser från brott mot kvinnor) blev därför vanliga och syntes främst vara produkter av en ideologi. Män skadar kvinnor genom sitt förtryck av dem och det sker till exempel genom äktenskapet, kärnfamiljen, moderskapet och – enligt några – heterosexuellt sex. Man talar om dagens samhällen som allmänt sexistiska och djupt fientliga mot kvinnor, och vår civilisation påstås till och med av vissa vara kvinnohatande. Men detta är en toxisk form av feminism (kan också kallas extrem- eller nazifeminism), som syns utmärkas av följande egenskaper:
–Den ser konsekvent män ur ett könsmässigt perspektiv och har fundamentala svårigheter att betrakta dem på annat sätt eller som individer. Allt cirkulerar på ett överdrivet sätt runt könstillhörigheten, och oacceptabla generaliseringar blir en följd (såsom beskrivningen av moderna västsamhällen som hårda patriarkat). Dessa patriarkat hävdas ibland inte bara vara trångsynta, bigotta och kvinnoförtryckande utan dessutom ha rasistiska, homofobiska, klassdiskriminerande, elitistiska, eurocentrerade och åldersdiskriminerande egenskaper.
–Själva begreppet ”maskulinitet” missbrukas ofta genom att det sägs stå för egenskaper och beteenden, som sedan länge inte utgjort någon del av modern manlighet. Den överdrivna fientligheten mot maskulinitet beror troligen på att dess utmärkande egenskaper [https://detgodasamhallet.com/2019/10/22/gastskribent-dan-ahlmark-maskulinitet-arviktigt-for-samhallet/] utgör ett hot mot extremfeminismens uppfattningom män och mot det mansideal feministerna syns förespråka.
–Ett huvudfel är, att man generaliserar om män som grupp, medan ett konsekvent manligt ideal – högst relevant idag – varit betoningen på individualism. Gruppomdömena saknar vanligen precision och brister ofta i saklighet. Sexuella och andra fysiska brott inom relationer eller äktenskap är självfallet just det: brott som ska beivras. I det vanliga samhället harsexuella övergrepp tydligen satts i system främst i branscher helt dominerade av vänstern: media och olika kulturbranscher. Exemplen från USA visar detta tydligt. Men någon analys av skälen till just det förhållandet har man naturligtvis inte vågat sig på. Men dessa anklagelser gäller inte den stora massan av män.
–Extremfeminister kommer oavbrutet tillbaka till tankar knutna just till föreställningen, att kvinnor är offer för män, vilka berövar kvinnor deras rättmätiga belöningar och positioner. Men offerideologin är farlig för samhället, eftersom den har destruktiva psykologiska följder för individen [https://fridebatt.se/att-skapa-och-vara-offer/]. Varianterna av uttryck, vilka beskriver dagens män som naturliga eller vanligen av kulturen formade förtryckare av kvinnor är också utslag av toxisk feminism, eftersom offertron sällan har – naturligtvis ingen legal – men inte heller ens saklig grund i moderna västerländska samhällen. Ibland är sådana åsikter bara resultatet av, att den jämställdhet man velat ha senare just på grund av konkurrensen med män orsakar resultat, som är trista för individuella kvinnor. Att hävda att man är ett offer är då en användbar ursäkt. Sannolikt är en lika hög frekvens kvinnor som män yrkesmässigt mindre dugliga men kanske med skillnaden, att männen är tystare om sina egna misslyckanden.
–Ett av de tydligaste tecknen på toxicitet är, när feministen omedelbart lämnar all objektivitet och logik därhän, närhelst någon påstår att det idag hårdaste kvinnoförtrycket i världen utövas av muslimer. Detta faktum accepteras då troligen inte av de flesta extrema. Eftersom muslimer – även män – av flera skäl har en högre rankning i kulturmarxismens offerhierarki än vita kvinnor (alternativt att människor i Väst inte får värdera förhållanden i andra civilisationer), kan sådan kritik naturligtvis inte uttalas av dessa extremfeminister. Det intresse de har för verklighetens kvinnor, som man säger sig kämpa för, räcker då inte alls. De av kvinnokön, som verkligen lider och misshandlas av män, bryr man sig inte om. ”Hyckleri!” sade Bill; ”Dubbelmoral!” sade Bull.
–Exemplet visar nog en princip: ifall feministen i andra viktiga frågor förespråkar kulturmarxistiska ståndpunkter är personen troligen också en toxisk feminist
Bristande verklighetsförankring
Tendensen till överdrifter förvärras av stödet från postmodernismens kunskapsteori, som just uppmuntrar bristande verklighetsförankring,subjektivitet och känslor. Och syftet med diskussioner är för de extrema inte längre att nå en gemensamt delad sanning med meningsmotståndarnautan att krossa dem. Att sådana åsikter och metoder skulle på något vis kunna främja kvinnors välfärd är inte sannolikt. Däremot kan detta beteende under en period medföra politisk makt för utövarna. Men just FIs sammanbrott i valet 2018 är därför en stor framgång för svenska kvinnor [https://katerinamagasin.se/att-huvuddelenav-fis-valjare-lamnade-partiet-arets-val-ar-ett-halsotecken/]. Men extremister har istället i vårt land fått ett ordentligt fotfäste i offentlig administration och akademin.
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav hösten 2017 ut boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila Välfärdsstaten.