av C G Holm
Tullindrivare (publikaner i 1917 års Bibelöversättning) förekommer redan i Nya testamentet. Tullindrivarna var föga populära. Dels handlade det om personer som tog anställning hos den romerska ockupationsmakten, dels var det personer som var kända för att vara korrumperade och ofta mutbara.
De tullindrivare som förekommer i Nya Testamentet hade till uppgift att skattebelägga varor som fördes in i städerna för att säljas där. Det var administrativt en ganska enkel sak. Städerna byggdes med ett fåtal ingångar som kontrollerades av tullindrivare.
Också Sverige hade sitt tullsystem från tidig medeltid. Att föra in saker från landet till städerna för försäljning var förenat med avgifter och kontroll. Lagen föreskrev att de flesta varor bara fick säljas i städer av godkända köpmän (skråväsendet avskaffades 1846). I Stockholm lever tullarna fortfarande kvar i form av ”staden innanför tullarna” med gränser vid Norrtull, Roslagstull, Skanstull och så vidare. Det fanns till och med en ”Vintertull” som bara användes när Hammarby Sjö frusit på och varor importerades också från sydöst via isen.
Inrikestullarna avskaffades 1810.
Även om det är mest i Stockholm som namnen på tullarna finns kvar gällde tulltvång även i flertalet övriga städer.
Utanför de godkända handelsstäderna tilläts lokala hantverkare också ute på landsbygden, men då gällde det enbart varor som myndigheterna ansåg vara så vanliga att de inte bara kunde säljas i städerna. Stövlar och skodon tillverkades utanför städerna och såldes av särskilt behöriga ”sockenskomakare”, som naturligtvis måste godkännas av de lokala myndigheterna (socknarna).
Vad gällde utrikeshandel fick sådan endast ske genom så kallade stapelstäder. Stapelstadsbegreppet infördes på 1610-talet och avskaffades under slutet av 1700-talet.
Ytterligare ett hinder för den fria handeln var det bottniska handelstvånget. Inga varor fick föras in från utlandet norr om Stockholm respektive Åbo. Utlandsvarorna måste lastas av i Stockholm eller Åbo och transporterades sedan som inrikes gods. Det bottniska handelstvånget infördes redan under Gustav Vasas tid och avskaffades vid Riksdagen 1765.
Under 1600- och 1700-talet härskade i större delen av Europa den merkantilistiska skolan. Den gick ut på att ett land ansågs vara rikare om det samlat på sig så mycket värdefull metall som möjligt. Det gällde alltså att exportera så mycket som möjligt och att importera så lite som möjligt.
I samband med industrialiseringen förändrades dock synen på den internationella handeln. De nya industriarbetarna (och brukspatronerna) ville ha så billig mat som möjligt, vilket kunde nås genom import av utländska matvaror (till lägre priser). De samhällsgrupper som var kopplade till jordbruket hade dock för det mesta motsatt syn på saken. De vill sälja sina produkter lokalt och till så höga priser som möjligt.
Industrialiseringen tog fart under första halvan av 1800-talet i Storbritannien, medan Sverige kom långt efter. Dock var det så att de politiska motsättningarna i Sverige under andra halvan av 1800-talet dominerades av motsättningarna mellan tullanhängare och frihandelsvänner.
Så länge tullar handlade om införselavgifter till städerna kunde de vara på något tiotal procent. Så gällde även de internationella tullarna. Även under Mellankrigstiden. När Andra världskriget var över hade utrikeshandelsteorin gjort så många framsteg att de ledande ekonomiska makthavarna ansträngde sig för att begränsa tullarna. Man insåg att de höga tullarna efter Första världskriget varit negativa för ekonomin. Det var därför som GATT (nuvarande WTO, World Trade Organization) bildades. 1957 tillkom så EEC (Västtyskland, Frankrike, Italien och Benelux) med avskaffade tullar länderna sinsemellan och gemensamma tullsatser utåt. En enklare variant var EFTA, som hade sju medlemsländer, inga tullar mellan länderna, men av respektive land fastställda tullar utåt.
Under hela efterkrigstiden har utvecklingen gått i riktning mot sänkta tullar och de genomsnittliga tullarna uppgår idag till några procent (två-tre). Donald Trumps tullar rör sig om en helt annan nivå, de tiotals procent som undergrävde den internationella handeln under början av förra seklet. När tullsatserna närmar sig hundra procent blir det vanligen ointressant med internationell handel över huvud taget. Handeln upphör och därmed missar vi handelns välståndsskapande effekt.
Nationalekonomer är överens om att tullar i sig är en dålig idé. De angriper förutsättningarna för internationell handel och vi går därmed miste om det välståndsskapande som handeln står för.
Tullar kan avse både export och import. I särklass vanligast är tullar på importen, vars syfte verkar vara att påverka handelsbalansen. När tullar sätts på exporten är det för köparna bara att tacka och ta emot. Det handlar om att låta andra länders skattebetalare betala för den egna konsumtionen. Värre är det när tullarna tas ut på importen. Syftet med sådana tullar är att göra landets egna produktion mer konkurrenskraftig. Det betyder i praktiken dyrare och sämre varor, eftersom man aldrig får tillfälle att utnyttja de så kallade komparativa fördelarna i den internationella handeln.
Än märkligare var det när Donald Trump sade sig ha räknat ut tullsatser som skulle tillämpas på enskilda länder. Då handlade det om handelsbalansen mellan USA och det aktuella landet. I ett fungerande handelssystem måste det självklart vara så att det uppstår överskott i handeln med vissa länder och underskott i handeln med andra länder. De uträkningarna försvann snabbt från agendan och väl var det.
Donald Trump har lånat inspiration i tullfrågan från USAs tjugofemte president, William McKinley. Trump själv har nummerbeteckningarna 45 och 47. McKinley propagerade för höjda tullar, hans politiska bana blev dock kort. Han var president bara mellan 1897 och 1901 då han sköts till döds i Buffalo i delstaten New York.