Stepan Bandera – Ukrainas hjälte
av Géza Molnár

Ukraina – Europas kornbod – ligger öppet för angripare från olika håll. Genom åren har Ukraina lagts under grannländer som Polen–Litauen och Ryssland. För att under vissa perioder ha varit självständigt. Under Karl XII samarbetade ukrainska frihetskämpar med svenskar och turkar mot ryssarna. Men mot slutet av 1700-talet hade Moskva konsoliderat sin maktställning i Ukraina. Först i samband med ryska revolutionen återvann Ukraina sin självständighet under perioden 1918–1921, för att sedan delas mellan Ryssland och Polen. Också under Andra världskriget fanns under en kort tid ett självständigt Ukraina. Men tyskar och ryssar såg till att självständigheten blev kortlivad.

Rabiat rysk propaganda har talat om ”fascister” som tagit över Ukraina. Att diktaturkramare som Maj Wechselmann och Åsa Linderborg ställt upp på detta är kanske inte att förvåna. Men det finns andra. Inte minst har okunniga journalister spritt missuppfattningen att Ukrainas frihetshjälte från Andra världskriget, Stepan Bandera, skulle ha varit fascist. Så var inte alls fallet. Stepan Bandera var ukrainsk nationalist och därmed hade han en kritisk inställning till ryssarna, men också till polackerna som styrde det som idag är den västligaste delen av Ukraina, kring Banderas egen hembygd runt Lviv (på polska Lvov). Han utsattes därför för en häftig smutskastningskampanj och betecknas än idag som ”fascist” av Putin och hans hantlangare. I själva verket tillbringade Stepan Bandera större delen av Andra världskriget i det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen.

Partisanledaren Bandera
Efter Andra världskrigets slut ledde Bandera en antikommunistisk partisanrörelse i Ukraina, men sedan denna krossats slog han sig ner i först Österrike och sedan München som ledande exilpolitiker. Han mördades av KGB 1959.

Stepan Bandera var prästson och född i Starij Ugriniv i regionen Ivano-Frankivsk i vad som då var Österrike-Ungern, men efter Första världskriget blev Polen. Området erövrades 1939 av Sovjetunionen och lades till Sovjetrepubliken Ukraina i enlighet med Molotov-Ribbentrop-pakten. Pakten innebar att Polen delades mellan det nationalsocialistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen.

Stepan Bandera var redan som ung aktiv i den ukrainska nationalistiska rörelsen. Han blev propagandaansvarig för Organisationen för Ukrainska Nationalister (OUN) redan 1931 och avancerade till organisationens ledare två år senare. Under hans medverkan utvidgades rörelsens geografiska verksamhetsområde. Själv hade han sin främsta verksamhet i området kring Lviv. Han greps av polska polisen 1934 och dömdes till döden för terrorism, men straffet omvandlades till livstids fängelse. I september 1939 släpptes han från fängelset. Hur det gick till är oklart. Det har hävdats att det var ukrains-ka fångvaktare som släppte honom sedan den polska fängelseadministrationen flytt i samband med Andra världskrigets utbrott. Lviv togs kort därefter av Sovjet och Stepan Bandera tog sig till Krakow, som låg i den av Nazityskland ockuperade delen av Polen. Han odlade där kontakter med den tyska militären (inte med tyska politiker). Bandera hoppades att med tysk hjälp kunna uppnå sitt mål om ett fritt Ukraina. Och tyskarna hoppades att de med Banderas hjälp skulle få hjälp i samband med det förestående angreppet på Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Det visade sig att bägge sidor misstog sig på den andre.

Ukrainsk självständighetsförklaring 1941
Banderas OUN byggde upp en underjordisk organisation i Ukraina, som räknade med att ta över administrationen när Sovjet tvingades dra sig tillbaka. För det fick han ekonomiskt stöd av tyskarna. Det blev allvar när Operation Barbarossa startade den 22 juni 1941. De sovjetiska styrkorna drog sig tillbaka snabbare än vad de tyska kunde bygga upp kontrollen. I det dödläget utropade Stepan Bandera och OUN den 30 juni 1941 en självständig ukrainsk republik. Målet hade fastslagits av OUN redan 1940, skapandet av en ukrainsk republik beredd att bekämpa både Nazityskland och Sovjetunionen. Bandera blev president och Jaroslav Stetsko premiärminister. Jaroslav Stetskos verksamhet har vi berättat om tidigare i Contra (nummer 7 1989).

Ukrainas självständighetsdeklaration gjordes i skuggan av Hitlers stora operation mot Sovjetunionen och proklamationen var utformad så att den skulle tilltala Berlin. Men deklarationen föll inte i god jord. Hitler ingrep personligen. Lviv, som tagits av ukrainska trupper den 26 juni, övertogs några dagar senare av tyska trupper och ockupanterna krävde att självständighetsdeklarationen skulle dras tillbaka. Bandera och Stetsko vägrade. Inom två veckor grep tyskarna flertalet ledare inom OUN i västra Ukraina och i de delar av Polen som senare kom att tillhöra Ukraina upprättades direktstyre från Nazityskland i det så kallade Generalguvernementet. Tyskarna arbetade annars ofta med marionettregeringar i de ockuperade områdena i öst. Men här var det fråga om hårdare kontroll från Berlin. Bandera greps den 5 juli och Stetsko den 12 juli. Bägge fördes till Berlin och placerades i januari 1942 i koncentrations-läg-ret Sachsenhausen. I östra Ukraina tog det längre tid innan tyskarna fick kontroll – det dröjde till september.

Bandera släpptes från koncentrationslägret i september 1944. Ryssarna avancerade då på Östfronten och tyskarnas tanke var att Bandera skulle fördröja den sovjetiska offensiven genom att stärka den ukrainska nationalismen. Så blev fallet, OUN och dess armé UPA, övergick alltmer från att bekämpa tyskarna till att bekämpa Röda armén (av det enkla skälet att en större del av det ukrainska området kontrollerades av Röda armén).

OUN – mot Sovjet och mot Nazityskland
OUN byggde redan under den nazityska ockupationen upp en parallell administration och infiltrerade framgångsrikt en del av den tyskkontrollerade administrationen. Man satte också igång att samla vapen för att användas senare. Saken blev inte enklare av att det fanns två mot varandra stridande fraktioner av OUN, den ena lojal mot Bandera verkade mest inom Generalguvernementet, medan den andra delen var lojal med Andrij Melnyk. Melnyks organisation opererade längre österut, men den rensades successivt ut av tyskarna. Det gick bättre för den Bandera-lojala gruppen i väster. Den kunde i oktober 1942 tillkännage upprättandet av den Ukrainska Upprorsarmén (UPA). Under början av 1943 påbörjades ett gerillakrig mot Nazityskland, men också senare mot Sovjetunionen, Polen och Tjeckoslovakien (den östligaste delen av Tjeckoslovakien, Rutenien, var huvudsakligen ukrainsktalande och togs över av Sovjetunionen efter Andra världskrigets slut).

UPA hade sommaren 1944 ungefär 50 000 man under vapen. En del har hävdat att det kunde handla om det dubbla eller fyrdubbla. Och självklart varierade styrkorna över tiden. Sovjetiska uppgifter hävdar att 89 000 UPA-soldater stupade under åren 1944 och 1945 och att ytterligare 91 000 togs som krigsfångar. Om man ska tro på dessa uppgifter måste antalet soldater i UPA ha legat långt över den lägre uppskattningen.

UPA fortsatte striderna efter Andra världskriget, i Polen till 1947 och i Sovjetunionen till 1949. Enstaka operationer genomfördes också senare. UPAs ledare Roman Sjukevitj stupade den 5 mars 1950. Hans efterträdare Vasyl Kuk greps den 24 maj 1954. Sovjetunionen genomförde under efterkrigstiden upprensningar i Ukraina och uppskattningsvis en halv miljon människor deporterades, främst till Sibirien.

Banderas nära släktingar råkade också ut för tyskarna och ryssarna. Bröderna Oleksandr och Vasyl greps av tyskarna och fördes till Auschwitz där de dödades 1942. Fadern Andrij greps av NKVD (senare omdöpt till KGB) och anklagades för att ha gömt en OUN-medlem. Han avrättades i Kiev av ryssarna sommaren 1941. Systrarna Oksana och Marta-Maria deporterades till Gulag i Sibirien. Marta-Maria dog i Sibirien, medan Oksana fick återvända till Ukraina 1989. Lillasyster Volodmyra dömdes 1946 till tio års straffarbete. Lillebror Bogdan dödades under kriget, en del hävdar att det var Gestapo, andra att det var NKVD som låg bakom.

Mördad av KGB
Stepan Bandera fortsatte som ledare för OUN även efter nederlaget i den väpnade kampen i Ukraina. Han drev verksamheten med bas i München i Västtyskland efter att under några år ha levt underjordiskt i Österrike. Han sågs som en av Sovjetunionens viktigaste fiender och man engagerade en KGB-man för att mörda honom. Bogdan Stasjinskij mördade Bandera den 15 oktober 1959. Han hade ett av KGB specialtillverkat vapen som sprutade blåsyra i Banderas ansikte. Det såg inledningsvis ut som om Bandera hade dött av en hjärtinfarkt. Men eftersom de tyska myndigheterna visste att Bandera var hotad genomfördes en noggrann obduktion. Man hittade glassplitter från blåsyreampullen i Banderas ansikte och rester av blåsyra i magen. Det var klart att Bandera mördats. Sovjetunionen lanserade genast en kampanj för att mördaren skulle vara Theodor Oberländer, Västtysklands flyktingminister. Oberländer hade ett förflutet i tyska armén i Ukraina och han hade också varit medlem i nationalsocialistiska partiet. Oberländer hade dock inte det minsta med mordet att göra. Men han var en av ledarna för ett litet parti som ingick som stödparti i Konrad Adenauers regeringskoalition. Partiet organiserade de tyskar som i slutet av Andra världskriget fördrivits från de områden i öst där tyskar bott sedan urminnes tider. Det var de flyktingarna som föll under Oberländers ansvarsområde i regeringen. Sovjet motarbetade alla som krävde ersättning för förstörd egendom, för att inte tala om dem som inte vill gå med på gränsrevisioner i ett framtida fredsavtal (de nya tyska gränserna fastställdes formellt först i samband med säkerhetskonferensen i Helsingfors 1975).

Stasjinskij var agent för KGB och tillhörde avdelning 13 som sysslade med mord. Han hade tidigare, 1957, mördat en annan framstående oppositionell ukrainare, Lev Rebet. Stasjins-kij fick samvetsbetänkligheter sedan han sett en journalfilm som visade Banderas sörjande familj. Stasjinskij tog med sig sin fru och flydde till Väst genom Berlin (kort innan muren byggdes) och erkände allt för de västtyska myndigheterna. Hela historien har senare kunnat ytterligare beläggas med dokument från andra KGB-avhoppare. Stasjinskij utförde sitt dåd på uppdrag av Alexander Sjeljepin, då chef för KGB. Sjeljepin blev senare chef för sovjetiska LO, som inte var en fackförening utan ett politiskt kontrollinstrument. Stasjinskij dömdes för medhjälp till morden till åtta års fängelse. Domstolen ansåg att det var Sjeljepin som var den egentlige mördaren och han kunde därför, trots sin höga position i Sovjetunionen inte besöka Västtyskland, där han var efterlyst för mord. När han besökte Storbritannien 1975 blev det häftiga demonstrationer och när han återvänt till Sovjet blev han av med sin post.

Ukrainas Hjälte
Efter mordet på Bandera övertog hans ställföreträdare Jaroslav Stetsko uppgiften som exilledare för OUN. Han dog en naturlig död 1986, då hans änka Slava övertog ledningen för OUN. Hon fick uppleva Ukrainas självständighet, flyttade tillbaka till sitt hemland 1991 och valdes till ledamot i det ukrainska parlamentet, Rada, när Ukraina hade sina första fria val. Hon avled 2003.

Ukraina blev självständigt 1991. Till att börja med var det gamla sovjetledare som styrde i Ukraina. Men när Viktor Jusjtjenko blev president fick Stepan Bandera 2010 den officiellla hederstiteln Ukrainas Hjälte. I Lviv och en rad andra städer har det upprättats monument över Bandera. En av de första åtgärderna som Moskva-vännen Viktor Janukovitj gjorde när han kom till makten var att annullera utnämningen av Bandera till Ukrainas hjälte. Formellt skedde det genom att det i en domstol fastslogs att Bandera inte varit medborgare i Sovjetrepubliken Ukraina (han var ju född och uppvuxen i den del av Ukraina som tillhörde Polen fram till Andra världskriget).

Mannen som deklarerade Ukrainas självständighet den 30 juni 1941 och sex dagar senare greps av tyskarna och fördes till koncentrationsläger är än idag en person som kan väcka känslor till liv. I den ryska propagandan kallas han fascist. Så var inte fallet, men verkligheten mitt i Andra världskrigets omvälvande tid var mycket komplicerad.