Oljepriserna kommer att sjunka – men det finns andra goda skäl att minska oljeberoendet

av C G Holm

Oljepriset, som för några år sedan låg kring 20 dollar per fat har gått upp till en nivå på mellan 60 och 70 dollar. Håller oljan på att ta slut? Och kan oljepriserna bli hur höga som helst? Anhängarna av teorin om ”Peak Oil” menar att oljeeran är nära sitt slut och att produktionen kommer att minska, eftersom de ändliga oljetillgångarna kommer att ta slut, Talet om ”Peak Oil” är dock en bluff och inget annat.

Under den moderna människans historia har ofta råvaror spelat en nyckelroll i den internationella ekonomin. Under sekler var det saltet som var dominerande i internationell handel. Salt var det enda kända konserveringsmedlet och en nyckelvara för livsmedelsförsörjningen. Den som kontrollerade salthandeln kontrollerade världen. Och staterna ville naturligtvis vara med och ta del av de rikedomar som saltet medförda. Förutom strikta regleringar av handeln införde många länder saltskatt eller salttullar, som finansierade en stor del av statens verksamhet. Idag är saltet en ytterst perifer produkt, även om en del länder in till våra dagar bevarat statliga saltmonopol.

Under 1800-talet var tillgångarna på kol avgörande för den industriella utvecklingen och länder med stora koltillgångar blev de som dominerade i världen och världshandeln. Idag är det en högst ordinär råvara.

OPECs utpressning gick bra 1973…
På samma sätt har oljan varit en nyckelråvara under 1900-talet.
Detta utnyttjades av de oljeproducerande ländernas organisation OPEC när de viktigaste oljeländerna 1973 gick samman för att höja oljepriset, vilket kunde ske genom att länderna dominerade produktionen och fattade beslut om produktionsbegränsningar. På ett halvår fyrdubblades oljepriserna räknat i dollar, från cirka 2,5 till 11 dollar per fat.

De höjda oljepriserna fick långtgående konsekvenser för ekonomierna i Väst. För Sverige stod oljenotan vid den här tiden för nära en fjärdedel av importvärdet. Idag är bilden en helt annan och oljepriserna har inte alls lika långtgående konsekvenser för samhällsekonomin.

Råolja utgör bara 5,7 procent av Sveriges import (första fem månaderna 2007, efter prisuppgången) och huvuddelen av den oljan kommer från Norge. Eftersom en hel del olja raffineras i Sverige och exporteras vidare är det egentliga beroendet av olja i vår import mindre, nettot mellan import och export är 4,6 procent av utrikeshandeln, men då är att märka att importen till största delen består av lågförädlad råolja och exporten av högförädlade raffinerade produkter. Den egentliga exponeringen för oljeprodukter i importnotan torde ligga på omkring 3 procent.

…men det är annorlunda idag
Oljepriserna har gått upp och den internationella efterfrågan har ökat. Priserna fördubblades mellan 2004 och 2005, från 30 till 60 dollar per fat. Framförallt är det Indien och Kina som köper alltmer olja på den internationella marknaden. Kina opererar internationellt för att binda upp oljeleveranser till landet. Man satsar hårt på politiskt inflytande i länder med potentiella oljetillgångar i framförallt Afrika och skaffar sig även kontroll över oljeprospekteringsbolag och oljeproducenter runt om i världen. Det har även varit problem på utbudssidan. Konflikten i Irak har begränsat produktionen i ett av de stora oljeländerna, i Nigeria har olika brottssyndikat stört produktionen (och framförallt distributionen) och i Venezuela har president Chávez politik medfört en kraftig nedgång i produktionen.

Priserna sjunker till 2010
De höga priserna på olja leder till ökade investeringar i prospektering och utvinning, men det tar normalt fyra–fem år från investeringsbeslut till produktion. När den produktion som initierats av de ökade priserna 2005 kommer igång bör priserna sjunka tillbaka, om inte till 25 dollar så troligen till cirka 40 dollar, vilket är vad marknaden förväntar sig omkring 2010.
Men det finns en del som inte tror på marknaden och dess sätt att fungera.

Det finns en hel ”rörelse” som talar om ”Peak Oil”, att vi av fysiska skäl upplevt en topp i oljeproduktionen. Det finns enligt dessa en begränsad mängd olja att utvinna, och när huvuddelen av den oljan är utvunnen kommer produktionen att sjunka. Man anser att vi snart passerat toppen och att produktionen framöver kommer att gå ner. Toppen anses av en något svårförklarlig anledning bli nådd när hälften av det som kallas utvinningsbara reserver har förbrukats.

”Peak Oil” är en bluff
Vid en diskussion som hölls på Nationalekonomiska Föreningen 2006 avvisade församlingen, med ekonomiprofessorn Marian Radetzki i spetsen, samfällt detta resonemang. Radetzki menar att resursbasen är betryggande stor, även om naturligtvis en lågkonjunktur eller politiska oroligheter i Mellanöstern kan leda till sjunkande produktion.

Peak Oil-anhängarna talar om utvinningsbara oljeresurser, men de utvinningsbara resursernas storlek påverkas i hög grad av priset. När oljepriserna under en lång tid varit låga har prospekteringen begränsats till ”säkra områden” och teknikutvecklingen för utvinning av olja med ny teknik där så krävs, har inte varit så snabb som tidigare. Skulle priserna gå upp kan man räkna med att tekniken för ytterligare utvinning i redan bearbetade fält kommer att utvecklas snabbt. Vidare kommer teknik att utvecklas för utvinning i Arktis (i närheten av Grönland räknar man med att det ska finnas stora oljetillgångar, geologin liknar den i Nordsjön), liksom teknik för utvinning av olja på stora havsdjup.

Oljesand och oljeskiffer har inte räknats in i reserverna
Det finns vidare stora oljeresurser som inte alls ingår i reserverna, för att de med nuvarande prisnivå är ointressanta att ens försöka utvinna. Det gäller till exempel oljesand i Kanada och oljeskiffer runt om i världen. Den kanadensiska oljesanden motsvarar cirka 20 procent av världens kända oljereserver, men den har inte alls räknats med, eftersom den blir lönsam att utvinna först vid priser över 25 dollar per fat. Det kanske är dags att börja räkna nu när priset legat på 60-70 dollar i två års tid?

Oljeskiffer har använts för utvinning av olja i Sverige under Andra världskriget och decennierna närmast därefter. Det var oljebolaget Svenska Skifferolje AB som från 1941 bearbetade oljeskifferfyndigheter i Kvarntorp i södra Närke och som distribuerades genom bensinstationskedjan Koppartrans. Med de låga oljepriserna under 1960-talet blev verksamheten olönsam och Kvarntorp lades ned 1966. Shell köpte Koppartrans 1963, men varumärket levde kvar under något decennium därefter. Idag utvinns inte oljeskiffer i Sverige, oljepriserna är för låga, men i Estland svarar oljeskiffer för större delen av energiproduktionen. Tillgångarna på oljeskiffer runt om i världen är mycket stora och det är en pris- och i viss utsträckning en miljöfråga när dessa tillgångar kan exploateras.

Sasol gör olja av kol!
Ännu större oljeresurser finns i världens koltillgångar. Under Andra världskriget började Tyskland, som inte kontrollerade några större egna oljetillgångar, utvinna olja ur kol med hjälp av Fischer-Tropsch-processen. Inte heller Fischer-Tropsch-processen har kunnat producera olja till tillräckligt låga priser när produktionskostnaderna för oljeutvinning i Saudiarabien varit så låga. Men processen drivs kommersiellt av det sydafrikanska bolaget Sasol, som även byggt några kommersiella anläggningar i andra länder. Kostnaden för utvinning av olja ur kol med Fischer-Tropsch-processen lägger ett effektivt tak på framtida tänkbara oljeprishöjningar. Om priset långsiktigt skulle stiga över 100 dollar per fat (med dagens penningvärde) skulle det inte ta många år innan världen översvämmades av Fischer-Tropsch-anlägningar och då skulle de utvinningsbara oljetillgångarna i världen i ett slag mångdubblas.

Oljereserverna ökar!
Peak Oil-anhängarna låter sig dock inte påverkas av sådana trivialiteter som ekonomi och teknik. De hävdar att nyupptäckt olja sedan några decennier, inte svarat upp mot förbrukningen och att nyupptäckt olja under senare decennier är mindre än de upptäckter som gjordes på 1960- och 1970-talen. Radetzkis granskning av fakta visade att nyupptäckta oljefält stod för ungefär 14 miljarder fat per år under perioden 2000-2005. Samtidigt uppgick produktionen till 30 miljarder fat.

Har Peak Oil-anhängarna alltså rätt? Nej, inte alls menar Radetzki. De 14 miljarderna är nyupptäckta fält, men regelmässigt uppgraderas storleken på nyupptäckta fält med åren, så i själva verket lades mer än 30 miljarder fat till reserverna varje år – om man räknar in vad som hänt med gamla fält, där tillgångarna dels ökat på grund av nya upptäckter, men också genom att ny teknik utvecklats, som gör att mer olja kan utvinnas än vad man tidigare kalkylerat med. Därtill kan läggas att man i de oljerika länderna i Mellanöstern i stort sett lade ner oljeprospekteringen under 1970-talet, då strategin från de länderna var att begränsa produktionen för att driva upp priserna, inte att utveckla ny produktionskapacitet. I stort sett misslyckades OPEC under två decennier med sina ambitioner eftersom en rad nya oljeländer kom ut på marknaden, Skottland och Norge till exempel. Därmed sjönk priserna. Därtill kom att övergången till kapitalism i det forna Sovjetunionen medfört en kraftig ökning av kända utvinningsbara oljetillgångar. OPECs andel av världens oljeproduktion minskade från 70 procent till långt under hälften. OPEC lyckades därför inte driva upp priserna förrän den snabba ökningen i efterfrågan 2004.

1945 ansågs världens kända oljereserver vara 51 miljarder fat. Under perioden 1945–1998 utvanns 605 miljarder fat och det återstod 1998 kända reserver på 1035 miljarder fat. Idag är reserverna snarare uppe i 1200 miljarder fat…

Högre priser driver fram ökad utvinning
När priserna har varit höga har oljebolagen satsat mycket på dyra utvinngsmetoder, men när priserna har sjunkit har man inte brytt sig om att använda de mer sofistikerade och dyrare utvinningsmetoderna. Så sjönk kostnaden för utvinning från 29 till 9 dollar per fat mellan 1981 och 1999 – oljetillgångar med högre utvinningskostnader var inte lönsamma att exploatera. Idag har utvinningskostnaden åter ökat, för de höjda priserna gör det värt att satsa på mer tveksamma tillgångar med dyrare teknik.

Men på lång sikt behöver man inte tillgripa de dyra metoderna (innan det blir verklig oljebrist). Projekt som är på gång för 2010 beräknas bara kosta 6,3 dollar per fat. Det finns alltså utrymme för betydligt bredare utvinning än den idag, men oljebolagen avstår från satsningen eftersom man inte räknar med att det nuvarande efterfrågeöverskottet ska vara långsiktigt. Den som däremot tror att nuvarande priser ska bestå tio år framöver kan göra sig en förmögenhet genom att köpa andelar i oljefält som värderas efter förväntade långsiktiga priser på olja i intervallen 30–40 dollar per fat.

Skurkstaternas utpressningsmöjligheter
Men olja är inte bara ekonomi och teknik. En stor del av världens oljetillgångar kontrolleras av skurkar som slösar bort naturens rikedomar, använder oljan för att otillbörligt tillskansa sig makt över det egna folket och för att utöva politisk utpressning mot demokratiska stater.

Saudiarabien, som har mest olja av alla, dessutom till den lägsta utvinningskostnaden, kontrolleras av en kungafamilj som styr landet på snarast ett medeltida sätt. Invånarna saknar yttrande- och åsiktsfrihet och det är kungafamiljen som har all makt. Landet använder dessutom sina oljerikedomar för att sprida islam i världen – det var med saudiska pengar som moskén i Malmö byggdes och det är med saudiska pengar som en moské ska byggas i Göteborg. Men i Saudiarabien finns inte en enda kristen kyrka, ingen får byggas. Inte ens de många miljonerna kristna gästarbetare (från Filippinerna, Sydkorea, Västeuropa och Nordamerika bland annat) har möjlighet att utöva sin religion. Saudiarabiens egen befolkning växer snabbt, men de förses med pengar från oljeexporten och nödvändigt manuellt arbete utförs av importerad arbetskraft.

Flera av de andra stora oljeländerna i Mellanöstern styrs av liknande auktoritära regimer. Moammar Khadaffi kontrollerar Libyen (där det finns några få kyrkor byggda för den italienska minoriteten, men de stängdes när Khadaffi tog makten). Iran har rika oljetillgångar, men slösar bort dem genom att subventionera bränsle långt under Irans egna låga produktionskostnader! Konsumtionen drivs upp på orimliga nivåer genom de låga priserna. I Irak slåss olika grupper om kontrollen över oljan, vilket går ut över civilbefolkningen.

Vladimir Putins Ryssland är näst Saudiarabien den viktigaste oljeexportören i världen. Pengarna används för att vända Ryssland i auktoritär riktning och till att bygga upp den ryska krigsmakten som återigen börjar bli ett hot mot omvärlden.

I Hugo Chávez Venezuela används olja till en hejdlöst generös och ansvarslös ekonomisk politik. Genom att oljepriserna drivits upp som de har, kan Chávez ”köpa” stöd för sin politik, han kan nämligen fylla igen de hål som skapas av en sanslös ekonomisk politik som främjar ineffektivitet och slöseri med landets resurser. På grund av prishöjningarna på olja märker inte befolkningen att den ekonomiska politiken i sig snarast är att påminna om den som förs av Robert Mugabe i Zimbabwe (men eftersom Zimbabwe inte har någon olja känns Mugabes brottsliga politik rätt in på bara kroppen för zimbabwierna). Att misshushålla med jordens resurser på det sätt som Chávez gör borde falla in under rubriken ”brott mot mänskligheten”.
Visst finns det olja i stora mängder i mer ansvarsfulla länder, som USA, Norge och Mexiko. Men en alltför stor del av världens oljetillgångar används av tvivelaktiga regimer för att förtrycka människorna och förslösa jordens rikedomar. Det finns all anledning att begränsa de här skurkarnas möjlighet att utöva inflytande på världen. Det uppnås bäst genom att vi i Väst efter bästa förmåga begränsar användningen av olja. Det är alltså inte en ekonomisk fråga utan en politisk om vi vill begränsa vårt beroende av olja. Och skälet till att vi bör begränsa beroendet är att vi inte ska göra oss politiskt beroende av utländska skurkregimer som inte fattar rationella beslut och använder sina höga intäkter för att konsolidera ett auktoritärt styre och förtryck av det egna folket.