Janis Rozkalns tillbringade som dissident flera år i Gulag innan Sovjetunionens fall. Där träffade han en fånge som sett namnet ”Raoul Wallenberg” och en adress skriven med latinska bokstäver på en byrå fången beordrades att flytta i Vladimir-fängelset.
På en bänk. Vid ett nyligen invigt monument tillägnat Raoul Wallenberg, vid entrén till Utrikesdepartementet vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, träffar jag Janis Roskalns, en lettisk politisk frihetskämpe mot den ryska ockupationsmakten. Han tillbringade många år i Gulag. Janis (som vi berättat om i Contra nummer 5 2007 och 1 2008) är i hög grad berörd över att det finns ett monument över Raoul Wallenberg på Gustaf Adolfs torg. Invigt 16 augusti 2012 av statsminister Fredrik Reinfeldt, Raoul Wallenbergs syster Nina Lagergren, konstnärerna Gustav och Ulla Kraitz (Gustav arresterades av ryssarna i Budapest bara två dagar efter Raoul) och Olle Wästberg, huvudansvarig för ”Wallenberg-året” 2012 (100 år efter Raoul Wallenbergs födelse 4 augusti 1912, Raoul Wallenberg föddes på Kappsta i Lidingö, tre månader efter sin fars död).
Medfången Josyp Terelya
Janis Rozkalns berättar att han i Gulag träffade Josyp Terelya, en ukrainsk katolik som tilbringat mer än 30 år i Gulag. Terelya flydde inte mindre än nio gånger! En gång insvetsad i ett oljefat som efter diverse mutor kördes ut ur lägret med Josyp under en dubbelbotten och olja över den dubbla botten.
Janis tillbringade ett och ett halvt år tillsammans med Terelya i ett straffläger norr om Sverdlovsk (idag Jekaterinburg, den stad där tsarfamiljen mördades 1918) och hade därför möjlighet att tala en hel del om Terelyas tidigare liv – Janis släpptes ur KGBs straffläger i februari 1987. Janis hade genom sin verksamhet blivit ”omöjlig” i Sovjetunionen och försågs med ett ”judiskt” pass och skickades mot Israel. Ronald Reagan krävde att judar skulle få lämna Sovjet och landet översvämmades snart av judiska pass. Resan skulle gå via Wien, men eftersom Janis inte var jude valde han att i Wien flyga vidare till Tyskland istället för till Israel. Han tillbringade flera år i Tyskland, innan Sovjetunionens fall och Lettlands självständighet, vilken gav honom möjlighet att återvända till sitt hemland. Idag bor han i Riga och har fått Lettlands högsta ordensutmärkelse ”Tre stjärnors orden” av andra klassen.
När Janis Rozkalns kom till Tyskland berättade han om att han träffat Terelya i lägret norr om Sverdlovsk och han vidarebefordrade Terelyas uppgifter om vad skett bara några år tidigare i Vladimirfängelset, cirka 20 mil öster om Moskva. Omkring 1982 kunde Terelya ha suttit där. Det är känt (och av ryssarna medgivet) att Raoul Wallenberg efter gripandet i Budapest den 17 januari 1945 fördes till Ljubjanka, KGBs fängelse i Moskva. Vad som hände sedan är osäkert. Enligt officiella sovjetiska uppgifter dog Wallenberg i en hjärtinfarkt den 17 juli 1947. Varför en då 35-årig frisk man plötsligt skulle dö i hjärtinfarkt är dock svårförklarat. Många vittnesmål säger att Wallenberg förflyttades från Ljubjanka till Vladimirfängelset.
Janis Rozkalns hade kontinuerligt kontakter med Josyp Terelya, men sista gången de talades vid om Wallenberg var 1985. Sista gången de talades vid var 1988. Terelya dog i Kanada, troligen 2009.
Terelya hade en gång beordrats att flytta ett sängskåp från cell 46 på våning 2 till cell 53 på våning 3 i Vladimirfängelsets byggnad nummer 2, det var bara ett par år innan han träffade Rozkalns 1986–1987.
Byrå med Wallenbergs namn
Han hade hört talas om Raoul Wallenberg, för i Vladimir talades det under en tioårsperiod friskt om Raoul Wallenberg. Fångarna fick ingenting veta officiellt. Man skickade därför runt en ”häst”. En pinne med tråd och en liten kapsel på. Ihopsnott ett litet brev, ungefär som en halv cigarettfimp. Det fanns ett nummer på paketet, ett nummer som avsåg till vilken cell det skulle. Genom springor utefter ytterväggen gick kapseln. Man knackade med morse i väggarna och skickade informationen vidare. ”Hästarna” gick dag och natt, om vem som släppts, vem som kommit ny till fängelset, vem som skvallrat och vad någon sett. Eller hört.
Och han noterade att ”Sverige Raoul Wallenberg” var skrivet, antagligen med kulspetspenna, på skåpets baksida. Därutöver fanns namnet Miranda Martina skrivet på skåpet. Dessutom fanns det en troligen svensk adress, men eftersom Terelya var ukrainare och van vid kyrilliska bokstäver hade han svårt att lägga den konstiga adressen på minnet. Terelya berättade även för Rozkalns att han den 10 april i andra byggnaden stött ihop med någon som han antog var Wallenberg. Utifrån kläder och utseende. Genom ”hästarna” berättades att Wallenberg hölls i isoleringscell under annat okänt namn. Utlänningar hade som regel fel namn i fängelserna.
Samtal med Wallenbergkommissionen och UD
Uppgifterna om skåpet väckte uppmärksamhet, särskilt som det funnits så många andra uppgifter om Wallenberg från Vladimirfängelset. Rozkalns bjöds in till Sverige för tre dagars samtal om uppgifterna. Han träffade både myndigheterna och Wallenbergs familj. Det var 1987–1988 och samtalen genomfördes med lettisk tolk i ett hus utanför Stockholm.
Flera gånger inskärpte Rozkalns att man inte fick gå till officiella inrättningar med de namn han givit dem. För då skulle de namngivna utsättas för hot.
Efter det att Rozkalns lämnat sina uppgifter reste representanter för den svensk-ryska Wallenberg-kommssionen flera gånger till Ryssland för att gräva vidare. Men de gjorde enligt Rozkalns ett fundamentalt misstag, de försökte komma vidare genom hänvändelse till myndigheterna, som ombads leta fram vittnen. Sådana vittnen fick naturligtvis en påhälsning och hotades av KGB, som effektivt förklarade vad som var lämpligt att säga och inte. Det är osäkert om något av vittnena fick sätta livet till i dessa händelser. Wallenberg-kommissionen hade mer än tio personer, främst fängelsekunder och fångvaktare, som identifierats och besökts redan 1990 (i några fall hade man bara handlingar att gå igenom). Det var personer som uppgett sig träffat Wallenberg i Vladimir-fängelset.
27 sidor utrivna ur fängelseliggaren
En av dem var georgiern Gogiberidze, som Rozkalns själv inte träffade. Han befann sig en tid i Vladimirfängelset byggnad 2 i cell nummer 23 tillsammans med Berias kumpan Mamulov. Efter det skulle Wallenberg ha suttit tillsammans med en fånge som hette Sharia. Denna typ av information cirkulerade bland de intagna. Ett tiotal sådana berättelser i gränslandet mellan dikt och verklighet cirkulerade och de har publicerats tidigare. Men Rozkalns träffade personligen Gogiberidze. Klarhet om de tio berättelserna kunde man endast ha nått genom noggranna efterforskningar i samband med Sovjetunionens fall Det är för sent nu.
För övrigt hade Gogiberidze en fängelseliggare där 27 av de numrerade sidorna var utrivna. Under vanliga förhållanden sliter man aldrig ur sidor ur KGBs eller andra arkiv. Man hemligstämplar istället hela akter. Det vittnar om att Kreml haft en stor önskan att gömma den riktiga informationen om Wallenberg. De utrivna sidorna handlade just om de år när Gogiberidze kunde ha varit tillsammans med Wallenberg.
Otto Scgheggl, journalist född i Wien 1921 var i Vladimirfängelsets sjukstuga mellan de 16 april och 28 maj 1955. Där påstod han sig ha träffat Wallenberg. Denne man skulle Rozkalns ha kunnat söka upp för att undersöka saken vidare. Men han fick aldrig någon förfrågan av Wallenberg-kommissionen, så han släppte saken. Allt är därmed insnott i dimma. Totalt hade det kunnat göras något åt ett hundratal vittnesbörd, men i väst har man inte förstått KGB och dess agerande.
En person som under decennier arbetat vid Vladimir-fängelset (bland annat som sjukvårdsbiträde), Varvara Larina, intervjuades 1993 av den rysk-svenska kommissionen om vad hon sett i fängelset. Hon berättade att hon inte kände till fångarnas namn och att de enda tillfällena då hon sett fångarnas ansikten var när hon följde med på sjukbesök i fångarnas celler. Hon berättade om en fånge som levde isolerad i cell 49 på tredje byggnaden i block 2. Fången var 170 centimeter lång, hade mörkt hår och smalt ansikte. Larina uppskattade att fången varit i Vladimir från mitten av 1950-talet och in på 1960-talet. Hon kom särskilt ihåg honom för att han talade ryska med en brytning som inte var tysk. När Larina förevisades ett antal fotografier pekade hon genast ut Raoul Wallenberg (på ett fotografi som aldrig publicerats). Det finns ett flertal andra personer som gjort påståenden om Wallenberg i Vladmir-fängelset, men efter en påhälsning från KGB har de snabbt ändrat uppfattning. Larina är unik på så sätt att hon faktiskt vidhållit sina uppgifter även sedan KGB hälsat på.
Svenska regeringen borde kräva mer
Janis Rozkalns menar att den svenska regeringen borde ha skött intervjuerna på ett annat sätt, inte ha gått den officiella vägen utan diskret ha sökt upp personerna för att få dem att berätta innan de fick påhälsning av KGB. Inte heller skulle man efteråt ha nämnt för någon vilka vittnena var. För annars skulle de verkligen ha fått känna av KGB. Han gör därmed en appell till den svenska allmänheten
- Svenska folket måste medvetandegöras om att någonstans finns fortfa rande en fet dossié på vilken det står skrivet Raoul Wallenberg.
- Den finns i Moskva
- Svenska regeringen måste göra allt för att få ut denna dossié.
Bland annat finns ju papper om varför Wallenberg blev kvar i Sovjet och hur hans liv slutade. ”Smoltsov”-rapporten om att den friske Wallenberg dött i hjärtinfarkt i juli 1947 är ju inget att sätta tilltro till.
Svenske ambassadören gjorde bort sig
Kanske var det så, menar Janis Rozkalns, att Wallenbergs öde beseglades när Sverige visade noll intresse för en utväxling, när Stalin antydde intresse om att få tillgång till nio militärer som flytt till Sverige 1945. Bland annat en kvinnlig läkare som flytt från Kaliningrad. Ett officiellt erbjudande kom till Sveriges ambassadör i Moskva om detta. Svenska regeringen avslog erbjudandet. Stalin drog slutsatsen att Raoul Wallenberg inte var värd något i svenska ögon. Wallenberg kunde alltså inte utnyttjas för något. All information gömdes därför av sovjetmakten.
Och när svenske ministern (ambassadören) i Moskva Staffan Söderblom den 14 juni 1946 träffade Stalin i en unik audiens. Söderblom framlade enligt sin egen rapport till UD i Stockholm för Stalin tanken att Wallenberg fallit offer för rövare i Ungern. Stalin kunde mycket väl av detta uttalande dra slutsatsen att svenskarna alls inte var intresserade av att driva Wallenbergs sak. Han visste då mycket väl att Raoul Wallenberg befann sig i Ljubjanka bara någon kilometer från Kreml.
Inte heller när de nya uppgifterna kom fram 1987–1988 var intresset för att sätta tryck på ryssarna särskilt stort. Hur kunde till exempel kommissionen bara låta sig nöjas med att KGB plötsligt ”på en hylla” hittade Wallenbergs pass, glasögon och anteckningsbok i samband med den rysk-svenska Wallenberg-kommissionens arbete. Janis Rozkalns menar att det naturligtvis var så att KGB hade bra ordning på sina handlingar och arkiv och att det passade att lämna dessa saker vid detta tillfälle. Det hade varit ett självklart tillfälle att följa upp fyndet. Vad fanns mer på samma plats?
Kommissionen fick lägga fram sin sak i rysk TV och efterlysa vittnen. Ett telefonnummer gavs dit det gick bra att ringa. Det var bara så att en siffra i telefonnumret var fel. Kommissionen fick inte ett enda samtal. Vad som hände dem som ringde kan vi bara gissa.
Konferens i Moskva
I samband med 100-årsminnet av Raoul Wallenbergs födelse hölls en minnesvecka med start den 29 maj, arrangerad av den ryska människorättsorganisationen Memorial. En konferens i Moskva med deltagande av bland andra svenska regeringens samordnare för Wallenbergåret Olle Wästberg (tidigare bland annat chefredaktör för Expressen och svensk generalkonsul i New York), författaren av en ny Wallenberg-biografi Bengt Jangfeldt samt historikerna Johan Matz, Nikita Petrov och styrelseordföranden för Memorial Arsenij Roginskij.
Nikita Petrov var, till skillnad från en del andra av deltagarna, av uppfattningen att Wallenberg avlidit den 17 juli 1947. Men detta inte på grund av hjärtattack, vilket är osannolikt för en ung man, även ”en ung man som lever under förhållanden som liknade allt annat än ett semesterhem”. Petrovs uppfattning är att Wallenberg mördades genom en giftinjektion, vilket var något som tillämpades på den tiden. Han beklagade också att det sedan mitten av 1990-talet blivit allt svårare att få ut dokument och uppgifter om vad som hänt i fängelserna. Det är dessutom något som särskilt gäller utlänningar. När det gäller ryssar kommer sanningen fram ibland och fången får posthum upprättelse. När det gäller utlänningar blir det en nationell prestigefråga och bromsarna slår till omedelbart. Det gällde Wallenberg och det gällde massakern av de polska officerarna i Katyn.
Memorials ordförande Arsenij Roginskij avslutade seminariet med att ”vi har ännu inte nått klarhet i fallet Wallenberg, men vi kommer att få det.”