Socialtjänsten – en myndighet ovanför lagen?
Socialtjänsten – en myndighet ovanför lagen? Socialtjänsten har ett av samhällets viktigaste uppdrag – att skydda och stödja utsatta individer. Men vad händer när en myndighet agerar utanför lagen? Många familjer vittnar om godtyckliga beslut, brist på transparens och en maktstruktur där den enskilde står chanslös. Med utökade befogenheter kan problemen förvärras.
Ibland hävdas det – av både myndigheter och media – att det drivs en islamistisk kampanj som på falska grunder anklagar svenska myndigheter för att i onödan ingripa mot muslimska barn. Naturligtvis förekommer det inte någon specialbehandling av muslimska barn. Möjligen klarar sig muslimska familjer för lindrigt undan Socialtjänstens klor. Men Socialtjänstens insatser kan ibland verka överdrivna. För både muslimska barn och andra barn.
Kan Socialtjänsten ta över föräldrarnas roll?
Ett av de mest känsliga områdena är socialtjänstens ingripanden i familjer. Allt fler föräldrar upplever att de blir utdömda på förhand, och i vissa fall fråntagna sina barn utan tydliga skäl. Domstolsprocesser blir ofta en formalitet där socialtjänstens utredningar ges större tyngd än faktiska bevis.
Särskilt ekonomiskt utsatta familjer drabbas hårt. Från de styrandes håll finns en vanlig uppfattning att enkla familjer inte kan tillgodose sina barns behov. Men är ekonomisk status verkligen ett mått på föräldraförmåga? Eller är det en fördom som riskerar att splittra familjer i onödan?
Vad händer när Socialtjänsten får mer makt?
Med ökade befogenheter kan socialtjänsten fatta beslut över familjers huvuden. Om socialtjänsten ges större rätt att omhänderta barn utan stärkt insyn och rättssäkerhet kan vi stå inför en framtid där föräldrar har mindre att säga till om i sina barns liv. Och då talar vi inte om kriminella barn och ungdomar.
I november 2024 publicerades utredningen “En lag om insatser inom socialtjänsten till vårdnadshavare, barn och unga när samtycke saknas”, Ds 2024:30.
I utredningen föreslås att socialnämnden (ett kommunalt organ) ska kunna besluta om insatser för barn och unga utan vårdnadshavares eller barnets samtycke. Syftet är att möjliggöra tidiga insatser för att förebygga allvarligare problem. Detta innebär att socialtjänsten kan ingripa i familjer även när föräldrarna motsätter sig det. Förslaget har mött kritik från olika remissinstanser, som ifrågasätter rättssäkerheten och risken för godtyckliga beslut.
Ett system utan insyn
Sekretessen inom socialtjänsten gör det svårt att granska deras beslut. Föräldrar som drabbas av felaktiga beslut har ofta liten chans att överklaga, och handläggare tolkar lagarna efter eget tycke. Detta skapar en farlig maktobalans där familjerna lämnas rättslösa.
Om socialtjänsten ska fortsätta ha allmänhetens förtroende måste myndigheten bli mer transparent och rättssäker.
Här följer en beskrivning av vad som drabbade en lettisk familj i Sverige:
“Vi var rädda för att ens stanna vid en bensinmack!” En lettisk familj upplevde en thrillerliknande flykt från Sverige för att rädda sitt barn.
Sigita med maken Gatis och tre flickor är en lettisk familj, som redan för tre år sedan beslöt börja livet på nytt, genom att flytta till Sverige. Det gick ganska smidigt. Man lyckades komma över en vacker bostad, hitta jobb och allt tycktes ordna sig. Men förra hösten vändes allt upp-och-ned och familjen upplevde en thrillerliknande händelser.
När vi pratar med Sigita Gedraitis på telefon får jag många gånger tårar i ögonen, men andra gånger är jag stum av förvåning. Det verkar svårt att tro att något sådant skulle kunna hända idag. Men det kan det. Sigitas historia är lång med många detaljer av betydelse. Så det blir mycket att läsa. Men det blir inte tråkigt.
Det var en vacker början
Familjen flyttade till Sverige 2022. Man bosatte sig ganska nära Stockholm, hittade jobb. Lilla 6-åriga dottern Eva började på dagis och äldre dottern, som redan är 18, gick i skola. Efter ett år blev maken av med jobbet. Så situationen förändrades lite. När de lyckades hitta ett nytt jobb flyttade de också till nytt ställe – ett vackert hus vid en sjö, som hyrs fram tills man kan köpa det. Alla kände sig glada eftersom det ligger längre bort från stan, i en lugnare miljö, närmare naturen, som de tycker så mycket om.
Lilla Eva började skolan i augusti. Hon är ett väldigt sällskapligt, öppet barn och blev snabbt vän med alla.
Det var svårt för Sigita att vänja sig vid de svenska reglerna och vardagen i skolan, eftersom hon är van vid det lettiska systemet: “Lettiska dagis och skolor är jämförelsevis som fristäder. Här är det ibland riktigt farligt att gå i skolan. Första månaden bekämpade vi de kryp Eva hade i håret. Samtidigt blev jag mer och mer förvånad över hur mycket frihet barnen gavs – de kan göra nästan vad de vill. Fem barn samtidigt i gungan då man inte särskilt ser till dem”.
“Barnen blir inte tillrättavisade för någonting. Lärarna tittar inte till dem speciellt. Varje dag kommer barnet hem med nya blåmärken.”
Så en dag när hon gick till skolan, märkte mamman att Evas öra blödde. Dottern klagade på att hon slagit sig ordentligt, haft svårt att resa sig igen och varit yr i huvudet. När läraren fick frågan om det sa han bara att allt var bra. Han blev till och med arg över att han blev tillfrågad om något sådant.
Senare visade barnet påtaglig svaghet tills det stod klart att Eva sällan äter i skolan. Hon gillar inte den svenska maten. Föräldrarna började då skicka med henne mat hemifrån och försökte förklara hur viktigt det är att äta ordentligt. De sa att hon inte kommer få se så mycket på TV hemma om hon inte lyder och äter. Ett oskyldigt sätt att skrämmas lite, så barnet äter ordentligt i skolan.
Akutsamtal med socialtjänsten
I slutet av förrförra året, samma dag som barnet var i skolan, fick föräldrarna ett meddelande om att de snarast behöver infinna sig hos socialtjänsten för att samtala om Eva. Båda föräldrarna blev klart oroliga och åkte genast dit.
“Det sitter två kvinnor framför oss och en sade. att de kommer att ta barnet ifrån oss. Jag och min man blir chockade. Vi förstår inte vad som hänt. De misstänker att övergrepp förekommer hemma eftersom barnet sade, medan hon lekte, att hon knuffats nerför en trappa. En gång halkade hon faktiskt nerför trappan medan hon levde runt. Men givetvis skulle ingen av oss knuffat ner vårt barn för trappen. Det är en ren lögn. Men det lyssnade man inte alls på”, minns Sigita.
De berättade för socialsekreteraren hur mycket de älskar barn, hur deras vardag ser ut, hur de läser sagor på kvällarna, går överallt tillsammans och så vidare. Så till slut gick socialsekreterarna med på att låta barnet gå hem med föräldrarna, efter att ordentligt hört sig för, om de verkligen kunde anförtros barnet.
Det var stress varje dag, då det aldrig var riktigt säkert att barnet skulle släppas hem med föräldrarna. Ytterligare ett par besök på socialtjänsten följde. Inklusive en rekommendation att besöka en specialist som skulle lära ut stresshantering. Båda föräldrarna åkte dit då de var med på vad som helst, bara för att situationen skulle lösa sig.
Då allt var så otrevligt, bestämde de sig för att skydda barnet så mycket som möjligt från allt och inte uppröra det. Så flickan inte skulle bli förvirrad och virrig. Man uppförde sig som alltid med vanlig dagsrutin.
Tills man vid ett av mötena meddelades att ett ärende om övergrepp inom familjen hade inletts. “De hade varken bevis eller grund att hävda sådant. Vi bjöd till och med in dem hem till oss så de skulle kunna se hur vi har det. Se hur vi betedde oss och våra reaktioner. Vi har verkligen inget att dölja. De kunde få prata med dotterns storasyster, som redan är myndig. Vi tyckte inte vi hade något att oroa oss för, så vi fortsatte att hålla oss lugna. Vi hade rent samvete”, säger Sigita.
Riktigt förvirrat blev det den 18 november 2023, när de gick runt i affären tillsammans och letade efter en tårta för att fira Lettlands nationaldag. “Flickan frågade mig plötsligt om hennes nya mamma också skulle köpa henne tårta. Hon är rädd att den nya mamman ska vara sträng och inte låta henne äta godis. Jag blev chockad. Var fick barnet sådana tankar ifrån. Jag lugnade henne och sade att allt var bra. Att det inte skulle komma någon annan mamma. Men jag var rädd själv”, säger Sigita.
Allt blir bara värre
Slutligen bjöds Gatis ensam in till Socialen. Där fick han veta att den som slog hemma, med största sannolikhet var mamman. De försökte få honom att hålla med om det. Han tog det hela som något slags illvilligt sätt att skämta på.
Men sent på hösten, den 19 november, gick allt helt överstyr. Morgonen började som vanligt och barnet åkte till skolan. De gick själva till jobbet. Mitt på dagen fick man ett samtal om att man måste infinna sig hos Socialen igen.
När de insåg att det skulle gå illa, kom de snabbt överens om att maken skulle gå till Socialen medan Sigita skulle gå till skolan efter dottern. Där blev det att ljuga till det, att de skulle till doktorn. För i Sverige är det inte så lätt att ta barnet ur skolan mitt på dagen. På något vis lyckades man, även om till och med rektorn försökte lägga hinder för det.
Sigita och hennes man jobbar på samma företag. Det finns flera letter där, så mamman tog med flickan till jobbet och bad sina kollegor se till henne. Själv gick hon till Socialen. Där fick man höra, att det var bestämt att man skulle ta ifrån dem barnet.
Om ni inte lämnar ifrån er barnet frivilligt, tar vi det med våld.
Sigita försökte ändå komma överens på något vis. Hon önskade se vad det var för bevisföring. Hon fick veta att samtalen med barnspecialist faktiskt hållits på bara svenska. Utan tolk. Trots att barnet bara har svaga kunskaper i svenska. Säkerligen hade flickan därför svarat torftigt. För att bli lämnad ifred.
Det stod klart att det inte skulle bli några kompromisser. Maken reste sig och gick. I det ögonblicket såg föräldrarna på varandra och utan ett ord stod det klart för dem, vad som skulle göras. Maken gick för att packa väskor medan Sigita stannade för att uppehålla socialsekreterarna. Så maken skulle kunna få fatt på dokument och det mest nödvändiga.
Allt gick bra så långt. Sigita tillbring-ade ytterigare två timmar med att svara och ställa frågor. Hon informerades att det redan har hittats en bra svensk familj till barnet men varje möte med de biologiska föräldrarna kommer att avslås. Det hela lät som en väl tillrättalagd plan, om hur man tar ett barn ifrån föräldrar.
Under tiden har olika scenarier utarbetats i tankarna, om hur snabbast ta sig till Lettland. För uppenbart är, att i ensådan här situation kan man varken ta färja eller flyg. De kommer att stoppas.
En flykt värdig en thriller
Efter att ha lämnat Socialen sprang mamman bokstavligen till jobbet som ligger 10–15 minuter längre bort. Maken var redan där med sakerna hemifrån. Barnet lekte med kollegorna. Deras chef hade också småbarn hemma. Han var förtjust över den lilla lettiska flickan. Alla i arbetsstyrkan kände väl till familjen. De visste att det inte var något våld i deras hem. Samtliga kollegor var klart hjälpsamma.
“Om det inte vore för våra fantastiska kollegor, skulle vi säkert blivit av med dottern. De gick alla ihop för att hjälpa oss”, minns Sigita och höll tillbaka tårarna.
Det var många problem. De befann sig på en ö i Sverige. Man måste först till fastlandet för att komma vidare. Man kunde inte ta den egna bilen. Den skulle definitivt bli spårad. Man måste stänga av telefonerna. Medan de snabbt försökte planera det hela såg de redan poliserna genom fönstret, komma efter “brottslingarna”.
“Chefen lyckades vinka till oss, att gömma oss på toaletten. Poliserna kom till chefen, visade bilderna, han bekräftade att vi jobbar här och bjöd in dem att gå tillsammans för att leta efter oss i företagets lokaler. Han såg till att vi vann tid. Under tiden tog en av kollegorna Eva till fastlandet med sin bil. Åkte vi tillsammans skulle det vara ännu mer riskabelt. “Vi satt på den där toaletten och insåg inte riktigt, vilket räddningsaktion våra kollegor förberedde…” minns kvinnan igen, inte utan tårar.
Efter ett tag kom en annan kollega springande och tog Sigita och Gatis till sin bil. De lyckades lämna området som polisen redan hade börjat söka igenom. Med telefonerna avstängda lämnade de bilen på jobbet. På vägen bort, ringde de med kollegans telefonkort snabbt äldsta dottern och berättade om situationen. De kom överens om att hon skulle stanna hos vänner ett par nätter.
Färd utan att stanna någonstans
“Vi körde, väldigt rädda som vi var, till sent på natten. Vi var rädda för att ens gå in i en bensinmack, då det verkade som om barnet skulle tas ifrån oss vilken sekund som helst. Och att kameror stirrade på oss överallt. Vår kollega åkte med och betalade överallt med sitt kort så vi inte kunde spåras någonstans. I Danmark på gränsen till Tyskland, stannade vi slutligen, i hopp om att få sova. Vi hade kört nonstop. Maken skakade av utmattning och ilska. Kollegan som åkt med, var också utmattad. Det var tydligt att någon hade betalat bra för att kunna ta över vårt barn. Om nu sådana ansträngningar gjordes för att ta dottern ifrån oss.”, säger Sigita.
Lite lugnare kände vi oss i Polen, kring Warszawa. Då tordes vi också slå på telefonerna, och hade känslan av att snart vara hemma. Efter en 36 timmars nonstop-resa klev de slutligen ur bilen, för att sträcka på benen.
“På morgonen 21 november 06.00 kom vi fram till mina föräldrars hus. Vilken stor lättnad det var! Men även då sov vi bara i två timmar. Vi kunde inte komma till ro riktigt. Vi ville inte äta. Min mans ansikte var fortfarande som ett blekt papper.”
Redan samma dag gick de till den lettiska barnavårdsnämnden och fyllde i en fullmakt på Sigitas mamma, att hon tar över föräldraskapet om barnet. För säkerhets skull, om nu situationen blir spänd igen.
Hur är det nu?
Efter att ha förklarat allt för den lettiska socialtjänsten bedömde specialister barnets tillstånd och bekräftade att det inte fanns några tendenser alls på våld. Trots vad hon upplevt, så lekte och tjattrade flickan vänskapligt med alla. Föräldrarna hade lyckats skydda henne både fysiskt och känslomässigt.
Snart började Eva på dagis i Lettland. Hon är glad över att träffa morföräldrar och kusiner. Folk runt om känner familjen och välkomnade dem hem.
Under tiden fortsatte allt i Sverige. När äldsta dottern åkte hem för att hämta sina saker, såg hon att dörren var uppbruten. Bilen var också vandaliserad. Någon hade letat efter något i den.
Familjen kontaktade både det lettiska justitiedepartementet och utrikesdepartementet i Stockholm där alla avrått dem från att återvända till Sverige. De lettiska myndigheterna skulle ha svårare att skydda dem där borta. Ambassaden tyckte också att de skulle stanna i Lettland.
“Men hur ska jag kunna stanna här om mitt andra barn är i Sverige? Alla våra tillhörigheter finns ju där. Och i slutändan är vårt samvete rent. Jag behöver inte vara rädd för att åka dit för att ställa saker till rätta”, säger Sigita modigt. Så snart åkte hon med sin man till Sverige med färja.
Redan när de kom fram infann de sig på polisstationen i Sverige. De var redo att bli anhållna. Men inget sådant inträffade. På måndagen fick de ett samtal från skolan och man undrade om Eva skulle komma till skolan. Nej, hon kommer aldrig komma tillbaka.
För närvarande är Sigita och Gatis i Sverige. Ingen vet vad som kommer hända nu. Huvudsaken är att flickan är säker – i Lettland.
“Vi är så väldigt besvikna över det drömland där vi ville bo. Vi gick på många långa vandringar där. Vi stannade till bortom polcirkeln. Vi tyckte så mycket om kylan, naturen… Nu har vi bara en enorm besvikelse kvar. Jag pratade med andra familjer. Det visar sig att vårt fall inte var det första. Det är verkligen ett utarbetat upplägg. Allt är enklare att utföra mot invandrare. Systemet är brutalt – jag hör historier om hur starka män som sliter gråtande barn ur sina mammors händer. Vi är för närvarande förbjudna att resa ut från Sverige”, säger Sigita om den rådande situationen.
När vi avslutar samtalet, gråter vi igen. För mig återkommer känslorna efter Sigitas berättelse:
“Huvudsaken för oss är att Eva är i säkerhet. Hon går i skolan. Jag och Gatis har redan börjat om livet, från början två gånger. Första gången efter bägge våra skilsmässor och vår gemensamma start. Den andra gången när situationen förstörde allt i Lettland och vi var tvungna att flytta till Sverige.”
Stort tack till Sigita för att hon litar på oss och delar med sig av den här historien! Det gör hon för att varna andra föräldrar som kanske skriver till henne på Facebook och delar med sig av sina erfarenheter.
Översättning från lettiska: Janis Vikmanis.