Kulturmarxismen och politisk korrekthet blir alltmer dominerande i Sverige, samtidigt som Socialdemokraterna genom en invandringspolitik inriktad på att skaffa fram mer ”röstboskap” försöker konsolidera sin ställning som det dominerande partiet. Kulturmarxismen i kombination med ett starkt ökat muslimskt inflytande på socialdemokratin medför risker för samhället. Den nya socialismen i kulturmarxismens förklädnad angriper det borgerliga samhället på alla tänkbara sätt. Man skulle kunna tro att orsaken är kulturmarxismens bakomliggande filosofi – postmodernismen med dess kunskapsteori – och att anhängarna utifrån den basen så småningom kommit fram till sina extrema ståndpunkter, vilka undantagslöst är socialistiska. Men istället är det nog så, att individer av personliga skäl valt socialismen som sin ideologi och därefter försöker motivera detta. Så sanningen är väl den som forskaren Hicks anger: ”…postmodernismen är svaret på den kris som troende, vänsterradikala drabbades av (särskilt efter murens fall. Min anm). Dess kunskapsteori rättfärdigar det irrationella språng, som är nödvändigt för att fortsätta tro på socialismen…” [1] Postmodernismen och dess argumentation är alltså den bedrägliga mantel, som socialister kan klä sig i för att numera inte skrattas ut, när de argumenterar för socialism och socialistiska lösningar. Som en filosofisk bakgrund har den också tjänat sin uppgift väl, då den skapat en aura av respektabilitet för rader av kulturmarxistiska policies. Dess skimmer kan förvrida intrycket av vissa politiska förslag, så man inte ser det helt frihetsfientliga i dem. Den nytolkning av socialismen som blev nödvändig efter östblockets fall, ledde via postmodernismen till kulturmarxism med bland annat postmodernistisk normkritik, identitetspolitik och Politisk Korrekthet (PK) som viktiga metoder. Detta ”vitaliserade” den socialistiska rörelsen och breddade dess arsenal, och förnyade den socialistiska ideologin. Men de på postmodernism byggda kulturmarxistiska målen och ståndpunkterna är konsekvent felaktiga och – naturligtvis – skadliga för ett samhälle, som bygger på individuell frihet och marknadsekonomi.
Konflikter skapade av identitetspolitik
Eftersom en huvudmetod är identitetspolitik, skapas osedvanliga konflikter, motvilja, hätskhet och hat på många områden. Vänstern kan inte slå sina borgerliga motståndare med sakskäl och goda policies. Istället måste motståndarna förgöras genom ohämmad kritik, hets och lögner samt olika ojusta åtgärder, som undergräver motståndarnas ställning. Vänsterns angrepp på motståndarna har nått en i Sverige kanske tidigare aldrig upplevd hänsynslöshet, där människor utmålats som rasister, homofober, främlingsfientliga, fascister eventuellt till och med nazister. Man även förföljer människor och hindrar dem att få arbeten och anställningar. Fysiska angrepp från vänsterns SA förekommer, vilket innebär att våld plötsligt blivit en politisk metod i Sverige. De drabbade är verkligen offer för ett kallt inbördeskrig. Vi har – kanske utan att riktigt ha förstått det – upplevt Sveriges motsvarighet till McCarthytiden i USA, som hittills använts av både borgerliga och socialister för att beskriva ett motbjudande skede i den amerikanska historien. Och nu beter sig socialisterna efter 60 år likadant i Sverige! Vänsterns nu och i framtiden starkaste kort är dock, att man lovar medborgarna större bidrag och hjälp på olika sätt. Vid sidan av att skapa ovilja och hat är köpet av röster med löften om fördelar den grundläggande principen i dess politiska utspel. Medlen tas genom beskattning av allt som folk köper och från människor med högre inkomster och förmögenheter. Men så småningom händer det Thatcher varnade för, nämligen att man får ont om människor att exploatera, så man ökar belastningen på lägre inkomsttagare. Samtidigt som svenskar belastas med ökade skatter, kommer de att hänsynslöst anklagas för olika identitetspolitiska förbrytelser och karaktäriseras som förtryckare, som på olika områden exploaterar sina offer. Förmågan hos den traditionella marxismens klasskamp att skapa motsättningar mellan människor är kanske mindre än den fiendskap identitetspolitikens offer-förtryckarschablon skapar. På område efter område uppstår alltså skarpa klyftor, och eftersom ingen sida kommer att vika undan, kommer en kamp kontinuerligt att rasa mellan kulturmarxismen och frihetliga ideologier. Skillnaderna mellan dem är idag så stora, att det kanske blir svårt i längden att föra en politik, som inte är helt oacceptabel utifrån den enes eller den andres ståndpunkter. Det demokratiska systemet och respekt för individuella rättigheter är avsett för att lösa sådana problem, men frågan är i vilken utsträckning vänstern respekterar de principerna. Individuella rättigheter talar man inte om, utan istället bara om grupprättigheter. Pressfrihet – här i den begränsade meningen att människor i samhället med välmotiverade och väl uttryckta åsikter överhuvudtaget tillåts kommunicera sina åsikter med hjälp av massmedia – råder inte längre i Sverige. Åsiktskorridoren hindrar sådant, och så gott som alla tidningar följer mallen och speciellt gällande en fråga som invandring. Inte ens insändare eller kommentarer med ”fel” innehåll godkänns av vissa tidningar. Inte heller allmän yttrandefrihet finns idag i Sverige på grund av åsiktskorridoren. Åsikter som avviker från den godtagna värdegrunden ska inte tillåtas bli uttalade (enligt värdegrundsdemokrater). [2, 3] Det är en helt annan yttrandefrihet än den traditionella hävdad av åsiktsfrihetsdemokrater, som anser att varje människa ska ha frihet att föra fram sina åsikter och få dem bedömda av andra. Om man yttrar sig på annat sätt än godkänt av värdegrundsdemokrater, utestängs man från det offentliga meningsutbytet, och ifall vänstern har möjlighet att tillämpa personliga sanktioner, används kanske också sådana. Vi är därför inne i en process, som är illavarslande. I och med att PK/åsiktskorridoren är etablerad och fungerar, kan nästa steg tas, vilket innebär att till exempel värdegrunder ändras. Den postmodernistiska normkritiken river successivt ner allt fler grunder för ett gott samhälle och ger nya tillskott till värdegrunderna. Hittills accepterade borgerliga åsikter och värderingar kan därigenom förklaras suspekta eller otillåtna. Att tro att delar av etablerade media – ockuperade som de är av kulturmarxistiska journalister – kommer att sparka bakut vid en allt smalare åsiktskorridor är orealistiskt. Bortsettfrån etablerade media fortsätter också allannan massindoktrinering – med en socialdemokratisk regering är denna tryggad ytterligare en tid – bland annat skolan och universiteten (viktiga, men bara två områden av många utnyttjade för propagandan) tillåts fortsätta sin påverkan på unga. Betyder då inte denna massindoktrinering av svenskar – genomförd decennium efter decennium – åtminstone 12–15 procent i ökat politiskt stöd för vänstern? Eller mer? Eller något mindre?
Socialdemokratisk hegemoni
Vid sidan av kulturmarxismens samhällsomdanande expansion upplever Sverige en annan katastrofal utveckling. Socialdemokratins politiska hegemoniprojekt – att erövra makten i Sverige genom att importera mängder av utländska lågutbildade, främst muslimska väljare – kommer nog att lyckas. [4] Man lierar sig då politiskt med en allt starkare islamsk väljarkår. Genom att muslimska politiker ofta drivs av ett gemensamt mål (sharia) och troligen har en sammanhållning överlägsen andra fraktioners, kommer deras inflytande att bli mycket stort inom socialdemokratin och andra vänsterpartier. När Löfven säger att man aldrig någonsin har kritiserat islam, och inte heller tänker göra det, är det avslöjande. [5] Att man friskriver en hel religion (med de problem avseende doktrinen denna har) från all diskussion, indikerar bara att muslimska invandrare utgör socialdemokratins hopp inför framtiden. Men den slappheten tillåter islam att successivt flytta fram positionerna och öka kraven på svenskarna att anpassa sig till religionen, vilket i sig skapar friktioner. En svaghet socialdemokratin har, är att man inte tror att religion kan skapa allvarliga problem, och dessutom att man felaktigt antar att islam kommer att vissna bort såsom svenska religioner gjort. En konsekvens blir fortsatt tillväxt för den nationalistiska rörelsen, som ytterligare stärks genom att de flesta partiernaönskar ingå i ett federalt Europa.
Demografi och invandring
Ett anfört motiv för massinvandringen har varit att Sveriges demografiska utveckling kräver invandring. Om så vore fallet borde en stor nationell debatt om detta ha startats. Om invandring då befanns vara nödvändig, skulle huvudfrågan gällt hur denna bör utformas för att Sverige ska få tillgång till de lämpligaste människorna, sådana med passande utbildning och kultur. Men den diskussionen om alternativ har inte förts. Och det är typiskt att den helt grundläggande frågan om vad som kunde göras för att stimulera svenskar att skaffa flera barn, inte alls diskuterats ordentligt. Men en insiktsfull regering kan ordna födelsetalen, särskilt som vi nu vet vad alternativet kostar. Vi hade till exempel kunnat ge varje svenskt par som får – säg – minst tre barn, en våning eller ett hus för familjen (i alla fall utanför storstäderna; där hade istället den aktuella miljonen blivit en ordentlig grundplåt till bostaden). Varför har regeringarna inte klart erkänt problemet och åtgärdat det genom kreativa åtgärder? Skälet är, att detta inte skapar några extraröster för socialdemokratin, medan massinvandringen gör just det. Därför valdes invandringsalternativet av vänstern, vilket nu och för framtiden skapar oerhörda problem för landet, samtidigt som Reinfeldt-regeringen aldrig insåg den stora faran med denna politik. Antalet invandrare bör fastställas genom folkomröstning och inte bestämmas av Riksdagen. Regeringar ska inte ha rätt att öka sitt väljarunderlag på detta sätt.
Den svåra integrationen
Utländska erfarenheter anger, att viljan att integreras hos muslimer inte nödvändigtvis ökar hos kommande generationer. Den demografiska utvecklingen främjar inte heller integrationen. Men vilken blir följden av att 20 eller 30 procent av den muslimska befolkningen inte vill integrera sig i Sverige beträffande det viktigaste området, det vill säga värderingar gällande frihet, mänskliga rättigheter och demokrati? Istället håller då dessa personer kvar sina ursprungliga synsätt avseende religion och samhälle och hävdar nog så småningom också, att sharia måste införas i Sverige. Samtidigt kommer Sverige antagligen uppleva en hög arbetslöshet för alla åldersgrupper, speciellt gällande invandrare från MENA-länder samt en bidragsexplosion även förstärkt av invandrarpensionärer. [6] Sprängkraften i de olika framtida konflikterna mellan invandrargrupper och svenskar har underskattats. Den demografiska utvecklingen tillsammans med påfrestningen på medborgarnas tålamod orsakad av ständiga angrepp på olika områden från vänsterns kulturmarxister i kombination med skattehöjningar, samtidigt som sociala tjänster allvarligt försämras och kriminaliteten och det personliga våldet ökar, skapar en svårlöst problematik. [7] Kulturkriget är verkligen ett kallt inbördeskrig, men så länge striden står mellan svenskar kan det troligen hindras bli varmt. Några möjliga utvecklingsalternativ är då: 1) En fortsatt samhällelig nedgång, som raserar den ena myten om Sverige efter den andra, men där de flesta partierna inte orkar vidta nödvändiga åtgärder. Samtidigt får inte de partier, som vill åtgärda situationen, majoritet. Detta leder ändå efter någon/några valomgångar till alternativ 2 eller 3 nedan, eller också att majoriteten så småningom accepterar en vid den tidpunkten kanske existerande federal EU-union, vilket medför en hård styrning från Bryssel. Följden av vänsterns och vissa borgerliga partiers oansvarighet blir alltså, att man kapitulerar för de problem man själva skapat och lägger över mycket av ansvaret för Sverige på utländska makter. 2) Alternativet med en bred samlingsregering, som rätar upp den svenska ekonomin och gör vissa inskränkningar i invandringen, är möjligt men mindre troligt. Även om man återgår till den nivå Göran Perssons nya invandringspolitik 2005 möjliggjorde 100 000 invandrare/år, är denna alldeles för hög. Muslimernas kommande grepp om socialdemokratin samt även vänsterns kulturmarxism är kritiska hinder för detta alternativ. 3) En fortsatt nedgång leder efter ett antal år till ett valutslag, som medför, att en ny majoritetskoalition med vilja att bland annat radikalt ändra invandrings- och integrationspolitiken övertar makten. Dramatiska och smärtsamma åtgärder i många avseenden genomförs, vilka efter en period långsamt förbättrar situationen. Vi kan heller inte utesluta, att Sverige såsom Nordens Libanon får uppleva detsamma som verklighetens Libanon. I framtiden kan i värsta fall en religiöst baserad väpnad konflikt med krav attinföra sharia i vårt land orsakas av den demografiska utvecklingen. Valet står dåmellan (a) att Sverige genom kraftfulla åtgärder och lagstiftning eliminerar alla oroligheter även för framtiden, eller (b) genom att ingå i en federal EU-union lämnar självbestämmanderätten och litar till utländsk militär hjälp, som kan leda till att fred återställs och samtidigt fortsatt allmän frihet – i alla fall en tid. Men svenskar styr då inte Sverige!
Dan Ahlmark är ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav förra året ut boken Vakna upp! Dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten.
[1] Hicks, Stephen (2014). Postmodernismens förklaring; sidan 105. Timbro, Stockholm.
[2] http://magasinetneo.se/artiklar/demokraterfor-asiktsfrihet-och-demokrater-emot/
[3] https://petterssonsblogg.se/2018/03/20/vadinnebar-egentligen-politisk-korrekthet-pk/
[4] https://nyailconvito.wordpress.com/2018/01/15/dan-ahlmark-huvudskalettill-den-svenska-massinvandringen/
[5] https://samtiden.nu/2019/04/lofven-vi-kritiserar-aldrig-islam/
[6] Middle East and North Africa
[7] https://www.frihetsportalen.se/2019/03/vilka-negativa-konsekvenser-orsakar-invandrare-for-svenskar/K