John Barron och Anthony Paul:
Terrorns Kambodja

Kommunisternas maktövertagande i Kambodja är bland de mest barbariska händelser som inträffat under detta sekel. John Barron och Anthony Paul intervjuade flyktingar och avlyssnade radiosändningar för att sammanställa den fullständiga historien om omvälvningen i det en gång leende Kambodja. Boken är en oerhört inträngande skildring av hur en ideologiskt medveten regim tvingade ett helt land att leva i skräck. Den omvälvning som kostade två av Kambodjas sju miljoner människor livet.

Varm supporter till mördarregimen i Phnom Penh är Jan Myrdal. Fortfarande, många år efter regimens fall.

163 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Här kan Du läsa ett utdrag ur boken:

Under den första perioden av skräck, sommaren och den tidiga hösten 1975 såg de livegna i de Nya Byarna fram emot skörden, som de trodde skulle medföra en viss lindring, om än inte fullständig befrielse från deras plågor. De räknade med att åtminstone få vara med och dela på det ris som växte på de fält som skapats och odlats med föga mer än bara händerna. Och de hoppades att denna extraordinära arbetsinsats skulle göra slut på hungersnöden, återge dem hälsan och bygga upp kroppens försvar mot sjukdomar. Skörden representerade ett hopp som verkade realistiskt.

Men när hösten kom satte Angka Loeu (kommunisternas högsta myndighet, förtryckets kärna) återigen folket i rörelse och påbörjade och genomförde lika plötsligt som oförklarligt en andra utvandringsvåg. Med skörden bara några veckor framåt i tiden tvingades mer än en halv miljon män, kvinnor och barn att lämna de byar de byggt i södra delarna av landet, och spreds ut för att börja om från början i norr eller nordväst. Där skulle de ur andra skogar och andra djungler utvinna och odla upp nytt land utan att ens ha fått smaka på det ris som de redan odlat.

Ang Sokthan, faramakologistudenten som utvisades från Phnom Penh den 17 april, hörde ordern om den andra evakueringen vid midnatt en månljus kväll i september. Soldater väckte henne och alla andra invånare i den Nya Byn Phum Knar, som låg i djungeln 64 kilometer söder om Phnom Penh. Byborna kallades till ett möte. “Angka vill att ni lämnar den här platsen och hittar något annat ställe att bo på,” förklarade man. “Gå tillbaka och gör er i ordning genast.”

Soldaterna gav inte byborna ens en antydan om varför de måste ge sig iväg, eller vart de skulle. Och ingen vågade fråga. Ang kände emellertid att hon måste ställa en fråga å sina äldre bröders vägnar. Kim var 25 år och elektronikingenjör och Tam var 23 år och socialarbetare. Erfarenheten hade lärt henne att inte yttra ett ord som gav uttryck för klagomål eller protest, och hon formulerade sig omsorgsfullt när hon talade till en av soldaterna. Båda hennes bröder led av en leversjukdom, malaria, beriberi och inälvsmask. Deras ben var så svullna att de knappast kunde gå. Kims situation var särskilt dålig. Kunde man möjligen tänka sig ett undantag för honom? Fick han stanna i Phnum Knar till efter skörden och på så sätt återfå sin kraft? Och kunde hon och hennes yngre syster Anna, som var 19 år, stanna kvar och hjälpa honom? Soldatens svar var snabbt och rakt på sak. Det skulle inte ges några undantag. “Gör er i ordning för att gå genast.”

Kort tid därefter startade Kim, Tam, Ang och Anna till fots tillsammans med ungefär 100 andra familjer. De måste ta sig igenom en mil djungel, taggig buskstäpp och träsk för att nå fram till riksväg 2, där lastbilar skulle hämta dem. Det fanns därför gott om tid att talas vid om framtiden. De fyra unga människorna stod varandra mycket nära. Som barn till en bondefamilj hade de växt upp tillsammans utanför Siem Reap och hade sedan flyttat till Phnom Penh för att studera vid universitetet. Bröderna hade både på landet och i staden tillgivet sett efter sina systrar. Ang och Anna älskade och beundrade i sin tur sina bröder, och under den hårda sommaren hade de försökt vårda och skydda dem på allt sätt de kunde, och t.o.m. gett dem en del av sin egen otillräckliga risranson. Alla fyra var förenade i beslutsamhet att de oavsett vilka svårigheter som uppstod skulle hålla ihop och överleva tillsammans.

De gick i månljuset, och Kim menade att den nya utvandringen skulle kunna vara en välsignelse. I Phnum Knar hade de slitit på fälten i regn och sol från halv sex på morgonen till halv sex på kvällen, och under månljusa kvällar dessutom mellan klockan 7 och klockan 10. Allteftersom arbetsplatserna flyttades längre bort måste de gå upp tidigare, redan 2 på morgonen, för att hinna till arbetet i tid. Ang hade liksom hundratals andra kvinnor burit korgar med grus på huvudet för att bygga stora dammar i anslutning till fälten. De långa tysta raderna av kvinnor som släpade fram och tillbaka påminde henne om en rad svartmyror. Matransonen halverades i juni och sjönk långt under svältgränsen, och kolera, malaria och dysenteri tog många offer. Kim menade att ingenstans kunde deras levnadsbetingelser vara sämre, och att det vid deras nya mål måhända fanns medicin. Han talade snarare objektivt än förföll till självömkan när han sa: “Om vi inte får lite västerländsk medicin kommer vi att dö.”

De kom till riksvägen strax efter gryningen, bara för att få veta att lastbilarna inte hade kommit, och att de måste återvända till byn. Ytterligare två gånger under de kommande tio dygnen vandrade de från byn till riksvägen, bara för att få höra att lastbilarna inte kommit. Den 2 oktober, när vandringen upprepades för fjärde gången, var Kim och Tam så svaga, att de måste få stöd från sina systrar för att orka gå. Den här gången väntade man emellertid vid vägen och efter en halv dag kom en grupp kinesiska lastbilar.

Deras lastbil rymde 80 personer. Den var så packad att ingen kunde sitta, än mindre ligga ned. Många var lika dåliga som Kim eller Tam, men det var ändå mest synd om barnen. För Ang såg de ut som de svältande indiska barn som Ang någon gång hade sett på bild under sin utbildning i farmakologi. Deras ben var tunna som tändstickor, deras magar var uppsvällda, de mörka delarna av ögonen började vitna och ögonen var så Ijuskänsliga att det gjorde ont att titta i dagsljus.

Lastbilskonvojen åkte norrut i riktning mot Pursat, och passerade genom en del av Phnom Penh. Under den halvtimme de åkte genom huvudstaden såg Ang bara ungefär tjugo människor, alla soldater. Phnom Penhs universitet tycktes helt övergivet, och hon hörde inte ett Ijud. Efter att ha varit på väg i ungefär trettio timmar, utan att ens stanna för att rasta, lastade lastbilarna av sin last på ett fält mitt emot järnvägsstationen i Pursat. För en del hade resan varit för mycket. Under de kommande timmarna såg Ang flera människor dö pa fältet, och andra låg hjälplöst på marken utan att vare sig kunna tala eller röra sig. De var uppenbarligen döende. Det fanns inga spadar, ingen plats och ingen tid för begravning, och de sörjande visade sin respekt för de avlidna genom att delvis täcka över dem med sovmattor.

Vid solnedgången kom ett lokomotiv som drog ett långt godståg in på stationen. På grund av det kraftiga regnet och kyliga vindar rusade människorna mot godsvagnarna. Men vagnarna var höga och det fanns inga stegar och Ang och Anna utmattade sig fullständigt när de drog ombord sina nu yrande bröder. Det var så många män och kvinnor – alla smutsiga och många sjuka – ombord på godsvagnarna, att ingen kunde ligga ned och sova. Och av någon anledning stod taget stilla hela natten. För att uträtta sina behov måste man klättra ned och gå ut på fältet. I mörkret trillade en åttaårig pojke i en damm och sprang tillbaka skrikande. Han hade blodiglar på benen.

Tåget avgick klockan nio på morgonen, och körde sakta mot nordväst. Många som hade frusit under natten svimmade i den tryckande värmen mitt på dagen. Det fanns inte en droppe vatten tillgängligt. Mitt på eftermiddagen rullade tåget genom Battambang, tidigare Kambodjas näst största stad, och så vitt Ang kunde se var den ännu dödare än Phnom Penh. Utöver sina andra sjukdomar drabbades Kim och Tam den eftermiddagen av diarré och hög feber. Ang och Anna kunde inte hjälpa dem med vare sig vatten, mat eller medicin och försökte få dem bra med ord och med handpåläggning.

Sent på eftermiddagen stannade tåget i Sisophon, och alla fick order att kliva av. För första gången sedan den 17 april upplevde Ang några tecken på omtanke. Krukor med vatten väntade liksom en mottagningskommitté från Angka på ungefär trettio civila jämte beväpnade soldater, män och kvinnor. De tycktes avslappnade och visade inga tecken på den vanliga mordiska hårdheten, beredvilligheten att plötsligt skjuta av minsta anledning. Angka förklarade att alla familjer skulle skickas ut på fälten, men att ensamstående hade valfrihet mellan att bege sig ut på landsbygden och stå till Angkas förfogande för ospecificerade tjänster. Ang, Kim, Tam och Anna höll rådslag, och deras första tanke var att ge sig ut på landsbygden, i hopp om att de skulle placeras i närheten av Siem Reap, där de kunde tänkas hitta sina föräldrar. De drog emellertid slutsatsen att ytterligare resande skulle ha dödlig utgång för Kim och Tam och att de därför borde erbjuda sina tjänster till Angka Loeu i hopp om att kunna hålla ihop och dessutom få medicinsk vård. Oförnuftigt nog talade Ang om vem hon var, och hon avvisades – Angka Loeu behövde inga utbildade människor.

Sedan inträffade ett mirakel. En tjänsteman som såg Kim och Tam halvt medvetslösa hålla sig i sina systrar för att inte falla omkull, ordnade så att de skickades till en klinik. Och klockan sju på kvällen nästa dag kallades Ang och Anna från det risfält de tilldelats utanför Sisophon till ett sjukhus, där de skulle sköta om sina bröder! För Ang betydde det som inträffat att Buddha och förfädernas andar hade ingripit.

Vid det gamla sjukhuset, som var byggt i tegel, behandlades bröderna med injektioner av västerländsk medicin. Trots att Ang studerat farmakologi i tre år lyckades hon inte utröna vilken medicin det var och om den var tillräcklig. Hon var inte heller övertygad om att den mycket unga sjukhuspersonalen, som helt var klädd i svart, innehöll någon utbildad läkare. Men sjukhuset tillhandahöll i alla fall patienterna all den mat de behövde, och bade Kim och Tam tycktes bli starkare och friskare. Men på den tionde dagen upphörde deras tillstånd att förbättras. Kanske på grund av att deras dåliga lever påverkade deras hjärtan, försämrades förhållandet snabbt. Och de två systrarna, som under månader hela tiden hade utsatts för otaliga smittorisker utan att någonsin bli allvarligt sjuka, kunde inte hjälpa till eftersom de drabbats av allvarliga magbesvär. Just när alla fyra som mest behövde vård skrevs de ut från sjukhuset, återigen utan förklaring, och placerades på en annan institution som kallades Zon 5-sjukhuset.

Där befann sig ungefär 1000 sängliggande patienter i en gammal skolbyggnad. Ang trodde att hon hade utsatts för all tänkbar smuts, och hon kunde till och med acceptera den bristande hygienen i de Nya Byarna. Men vad hon nu såg i sjukhuset var otroligt. Klassrum och korridorer var packade med smutsiga sängar, som stod så tätt att spridandet av smittsamma sjukdomar snabbades på. Serum förvarades i Coca Cola och Pepsi Cola-flaskor, och flytande doser av alla tänkbara sorters medicin, inklusive örtmediciner, förvarades i begagnade penicillinflaskor. Flertalet “läkare” och övrig personal var inte läskunniga. De gjorde inga försök att ställa diagnos på olika patienters sjukdomar, utan behandlade alla med samma blandning av piller, örtdekokter och hemmagjort serum. De genomförde injiceringar med osteriliserade nålar sa oskickligt och brutalt att de flesta patienter som Ang såg hade skador. En gång när Tam yrade kom en “doktor” och böjde sig över honom och skrek: “Vi kan inte hjälpa dig! Vi har ingen medicin.”

Kim visste att han var döende. Mot slutet kunde han bara stirra tomt mot sina systrar och vagt ta dem i handen. När han dog kastades liket i en kärra tillsammans med liken från de andra som dött samma dag. Anna och Ang såg hur kärran skumpade iväg mot en gemensam begravningsplats.

Tre dagar senare när Ang återvände till sjukhuset med en fisk som hon hade fångat i floden åt Tam, var hans säng tom. “Å, han är död,” sa man till henne. “Vi har redan begravt honom.”

Ilskan och bitterheten hos systrarna var nästan lika stor som sorgen. “De behandlade dem som djur, som katter eller hundar som dödas på gatorna,” snyftade Ang när hon och Anna var ensamma.

När hon badade i floden hade Ang träffat en fyrtioårig bonde och hans dotter. Övertygad om systrarnas hat mot Angka Loeu och i medömkan med dem, gav bonden kort efter Tams död ett hemligt förslag. Ett försök att fly från Kambodja planlades. Han var i kontakt med en del banditer, som kände till gömda djungelstigar som ledde till Thailand. Om de fick ordentligt betalt skulle banditerna föra Ang och Anna till friheten. Om flickorna valde att göra försöket skulle de göra sällskap med bondens dotter den 12 november till en viss hydda i byn Kiep, 5 kilometer bort längs vägen mot Mongkol Borei. Därifrån skulle hela flyktinggruppen, bestående av hela bondens familj och en del andra, ge sig iväg. Flickornas bröder var döda och de visste inte vad som hänt med deras föräldrar, så de två flickorna gick genast med på förslaget.

Det trettiotal personer som samlades i utkanten av Kiep den tolfte var, med undantag av Ang och Anna, alla bönder eller tillhörde bondefamiljer. Det var fem banditer, alla strax under trettio år klädda i khakijackor och beväpnade. De såg ut som de hårdföra brottsliga äventyrare de var. Till en av dem gav Ang Kims dyrbara klocka, som hon hade förvarat åt honom ända sedan de lämnade Phnom Penh, eftersom flickor visiterades mindre noga än män.

De gav sig iväg i skymningen och gick till strax före gryningen. Banditchefen tog sig an uppgiften att vara vaktpost och de övriga la sig ner bland risplantorna för att gömma sig där tills mörkret föll. De hade inte mer än lagt sig tillrätta förrän ett spädbarn som var med började skrika. Utkiken ropade: “Där är de!” En kommunistisk patrull närmade sig snabbt, och alla sprang i olika riktningar.
Ang och Anna följde banditchefen och en av hans medhjälpare djupt in i skogen, och de fyra gömde sig i vegetationen till mörkrets inbrott” När de fortsatte under den följande natten gjorde sig Ang tre gånger illa i foten på skarpa taggar, och på morgonen var hon slut och hade mycket ont. Men de befann sig nu på ett berg, där banditerna ansåg att det var ganska säkert att förflytta sig även i dagsljus, och de två männen ville skynda på, eftersom de låg långt efter planerna, och hade mat för bara tre dagar. Ang gjorde sitt bästa, men hennes skadade fot och hennes allmänna svaghet gjorde att den yngre banditen förklarade att han skulle fortsätta ensam. Även om chefen stannade kvar tillsammans med flickorna kände Ang att hån var orolig och ville överge dem. Hon visste att om han gjorde det skulle både Anna och hon med säkerhet dö.

På eftermiddagen började Ang att gråta. Hon tänkte på Kims och Tams död och på möjligheten att även Anna dog på berget hos henne. Hennes kraft var uttömd. Hon hade helt enkelt ingen styrka att fortsätta. Bara om hon hoppade av nu, skulle hennes syster ha en chans att överleva. Hon ropade: “Anna, fortsätt. Jag kan inte gå längre.”

Anna vädjade till henne. “Du har tagit dig så här långt. Det är bara en mil kvar. Försök lite till.” Ang försökte, men under de kommande tvåhundra metrarna trillade hon flera gånger omkull och varje gång måste hon Iyftas upp.

Till sist började banditen tala, vänligt men realistiskt. “Vi har inte mer mat och inte mer vatten,” sa han, “och på det här berget är det mycket svårt att hitta vatten. Jag har försökt att hjälpa er allt jag kan. Men jag kan inte hjälpa er mer. Om jag stannar med er så kommer vi alla att dö.”

Ang drog från sina fickor och sina underkläder fram alla värdesaker som de Iyckats behalla – en ring, ett halsband, ett armband, en börs med amerikanska mynt på sammanlagt cirka 20 dollar, lite japanska och kinesiska pengar. Hon överräckte allt till banditen och sa: “Snälla du, se efter min syster. Hjälp henne över gränsen.”

För att slippa tala omfamnade Anna och Ang varandra hårt. Anna kunde inte förmå sig att släppa sin syster ur omfamningen. Sen såg Ang hur banditen började gå och knuffade iväg sin syster mot honom. Trots att hon var nära att svimma tittade hon efter dem tills de försvann i växtligheten. Fullständigt utmattad beredde sig Ang för döden och kollapsade och föll i djup sömn.

Hon vaknade på morgonen märkvärdigt pigg, uppfriskad och orädd. Hon resonerade att det värsta som kunde drabba henne redan hade inträffat, och att om hon skulle dö, kunde hon lika väl gå framåt och möta döden, som att ligga på ryggen och ivrigt vänta på döden. Hon föreställde sig att hon var i en trädgård med väldoftande blommor istället för i en fientlig skog med skarpa bambukvistar och glupska djur. Hon var inte ensam utan omgiven av goda och snälla vänner.

Hon visste bara att Thailand låg västerut och hon gick därför i motsatt riktning mot den uppgående solen. När hon blev trött vilade hon sig, när hon blev sömnig la hon sig ner, bad till Buddha och sina bröders andar, och sov sedan. Hon hittade ingen mat, men lärde sig att släcka törsten genom att slicka daggen från bladen, och vid ett tillfälle stötte hon på ett ihåligt trästycke fullt med vatten. Hon vek ihop ett blad till kopp och drack mycket. Vattnet smakade underbart.

Den åttonde dagen av sin ensamma flykt hade Ang, som huvudsakligen hade tagit sig fram under nätterna, passerat det berg som hon hade siktat på, och fann att hon var på en kostig, som hon gissade att smugglare använde för att ta sig över gränsen. När månen kom fram såg hon ett risfält – ett annat gott tecken eftersom hon under de åtta dagarna inte hade sett något ris. En skällande hund antydde att det fanns en by i närheten. Men var det en kambodjansk eller thailändsk by?

Hon sov till gryningen och gömde sig sedan vid stigen för att se vad som hände. Fyra män, varav två hade knivar, passerade. Knivarna skrämde henne, så hon höll sig gömd. Lite senare gick två män – en medelålders, den andre yngre – förbi obeväpnade bärande på några korgar med fisk. Ang bestämde sig för att ta chansen.

Hon sprang ut och tog den äldre mannen i handen och sa “Jag är kambodjanska. Jag har just flytt från Kambodja.” Båda männen såg med rätta förvånade ut. Framför dem stod en liten figur, som knappt var mer än ett skelett, täckt med torkat blod och smuts. “Är hon människa?” frågade den yngre mannen. Han talade thailändska. Ang var fri.

I flyktinglägret Aranyaprathet frågade Ang energiskt ut alla nyanlända flyktingar för att försöka finna ut vad som hade hänt med hennes syster. Till slut fick hon veta att banditen som tog med Anna från berget hade trampat på en kommunistisk mina nära gränsen. Han blev svårt sårad, men Iyckades krypande ta sig in i Thailand. Efter sig hade han lämnat en kropp som explosionen hade gjort oigenkännlig.