Ryska elitförband tillbaka

Under 1990-talet och 2000-talets början rasade den ryska krigsmakten ihop. Sedan några år pågår istället en intensiv upprustning och det märks i samband med konflikter kring länder som Georgien och Ukraina. Också de ryska elitförbanden rustas upp, trots att de aldrig var i så dåligt skick som de reguljära förbanden.

I Ukraina har under det senaste halvåret ryska trupper spelat en viktig roll.
När ryssarna överlåtit krigföringen åt ukrainska separatister har den ukrainska
armén fått övertaget, varefter ryssarna har skickat in sitt eget folk, för att under sken att vara lokalbefolkning visa vad de går för. Och framgångarna har inte låtit vänta på sig. Även om man kan utgå från att det inte var avsikten att skjuta ned ett malaysiskt passagerarflygplan, så har mycket av den övriga krigföringen visat vad ryssarna kan göra. Och den oförmåga som lokala upprorsmän har. Vi kan också konstatera att den ukrainska armén ligger någonstans mitt emellan i kvalitet. Helt överlägsen separatisterna, men helt underlägsen de ryska förbanden.

Nu har det inte varit de sedvanliga elitförbanden som tjänstgjort i Ukraina
under egen flagg. Men väl manskap från dem, som föregivande att de ingår i de lokala upprorsstyrkorna har fått ta hand om merparten av de svåra uppgifterna.

Elitförband från 1921
De ryska elitförbanden har en lång historia, från tiden närmast efter Första världskriget. En av den nya sovjetregimens första stora utmaningar var matrosupproret i Kronstadt 1921. Matroserna på Kronstadt (en ö i Finska viken strax utanför Sankt Petersburg) hade gjort sig berömda för insatserna i samband med Lenins statskupp 1917. Det var därför extra genant för kommunistledningen att just den här gruppen gjorde uppror mot den nya
regimen. Det var i samband med Kronstadtupproret som de första sovjetiska
specialförbanden gjorde entré på scenen. Det handlade dels om Tjekan, säkerhetstjänsten, grundad av polacken Felix Dzerzjkinskij, den organisation som idag har sin efterföljare FSB, efter att under mellantiden ha gått under förkortningar som NKVD och KGB. Det handlade också om Osnaz, en militär organisation som enbart bestod av medlemmar i kommunistpartiet. Osnaz är idag mer känt under dagens beteckning Spetsnaz, de elitförband som genom åren genomfört många uppdrag bakom fiendens linjer och som även under den ryska militärens djupaste förfallsperiod under 1990-talets slut och 2000-talets början hölls i någorlunda gott skick. ”Spetsnaz är de enda sovjetiska trupperna som kan tänka självständigt och fatta snabba beslut”, sa en av de som borde veta, Abdul Haq en afghansk motståndsledare som kämpade mot Sovjet i samband med den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Spetsnaz är ett samlingsnamn för elitförband under FSB likväl som under den militära underrättelsetjänsten GRU. GRU var den organisation som bland andra hade Stig Wennerström och Stig Bergling i sin sold.

Miniutbåtar i Sverige
Det var inom de sovjetiska elitförbanden som det fanns en rad mini-ubåtar som vid olika tillfällen besökte svenska kustområden och som jagades av den svenska marinen.

Den svenske dykaren Yngve Gottlow berättar om operationer vid den svenska
Östersjökusten på 1960-talet. På den gotländska ostkusten kunde Gottlow konstatera att en mina i en svensk minlinje saknades, på botten fanns avtryck efter minan samt avklippta kablar, som använts för att hålla minan på plats. Gottlow rapporterade detta till sina överordnade men fick sedan veta att mätningar visade att minan visst fanns där. Han försökte senare rapportera saken vid Marinstaben i Stockholm, utan att lyckas. Gottlow deltog vid ett annat tillfälle vid provavskjutningar av svenska torpeder. Det hände att
dessa försvann. Vid ett tillfälle kunde en försvunnen torped ”pingas in”. Den försågs med fyra bojar för bärgning dagen därpå. Dagen därpå var alla fyra bojarna borta, liksom torpeden, som inte längre sände några signaler. Det här var innan den stora vågen av ubåtskränkningar mot den svenska kusten. Miniubåtar började kränka svenska vatten på 1970-talet. Diplomaten Arkadij Sjevtjenko, som hoppade av till USA 1978, skrev memoarer, som till och med kom ut på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenko hävdar i boken att operationerna i de svenska vattnen var till för att kunna gömma sovjetiska kärnvapenladdade ubåtar i den svenska skärgården i samband med ett eventuellt tredje världskrig. Man rekognoserade helt enkelt terrängen.

Beträffande kontroll av hur den svenska terrängen ser ut fanns det sovjetiska kartor över viktiga delar av Sverige, till exempel hamnstäder och garnisonsstäder. En del kartor hade mer detaljerad information än motsvarande svenska kartor. Uppenbart var att ryssarna gjort egna mätningar på plats i Helsingborg. Och i Boden hävdar en tidigare kartansvarig officer i Norrland att de ryska kartorna när det gäller både höjdkurvor och djupkurvor var bättre än de svenska. Kartan över Helsingborg kom så sent som 1993. Under 1990-talet och 2000-talets början rasade den ryska krigsmakten ihop. Sedan några år pågår istället en intensiv upprustning och det märks i samband med konflikter kring länder som Georgien och Ukraina. Också de ryska elitförbanden rustas upp, trots att de aldrig var i så dåligt skick som de reguljära förbanden.

Grodman på Väddö 1986
En svensk officer som genomgick utbildning på Väddö i Roslagen så sent som
1986 berättar att han när han skulle ta ett dopp i havet efter att ha badat bastu fick syn på en rörelse i havet alldeles vid bryggan där han skulle hoppa i. Upp ur havet kom en grodman som såg sig om och fick syn på den svenske officeren. Efter en stund valde grodmannen att retirera, han lyfte handen till hälsning och hoppade tillbaka i havet och simmade österut. Den svenske officeren rusade (naken) tillbaka till sina kamrater på mässen och berättade
vad som hänt. Efter en tid anlände såväl helikoptrar som båtar. Fotspår efter
grodmannen säkrades och den syrgasutrustning som officeren sett uppgavs svara mot sovjetiska modeller. Officeren belades med tystnadsplikt, men anser 27 år senare att den inte längre gäller, eftersom Sovjetunionen inte längre existerar.

Ryska minubåtsprojekt
Det drivs även idag flera miniubåtsprojekt, bland annat ett med beteckningen Triton-NN. Triton-NN är tänkt att kunna rycka fram i undervattensläge för att gå till anfall nästan som en motortorpedbåt i övervattensläge. Till satsningen på miniubåtar hör dykardräkter, andningsapparater, vapen för undervattensbruk, minteknik och mycket annat. Under sovjettidens slut skedde mycket av arbetet i Leipaja i Lettland, men idag är verksamheten flyttad till Parusnoje nära Kaliningrad, Kronstadt utanför Sankt Petersburg och i Ladoga. Alla anläggningarna ligger i närheten av Sverige.

Putin satsar på upprustning
Vladimir Putin har inte själv tillhört elitförbanden, men hans far var aktiv i en NKVD-bataljon som jagade tyska spioner och specialförband på områden som kontrollerades av Sovjet.

Specialförbanden har därför legat Vladimir Putin varmt om hjärtat ända sedan han tog makten över Ryssland. Han tog makten över ett Ryssland där hela armén var i förfall och en av hans viktigaste uppgifter blev därför att försöka återupprätta den styrka som Sovjetunionen en gång hade haft. Det gick trögt i början, inte minst beroende på en svag ekonomi. Men högre oljepriser och en allt stramare kontroll över landet gjorde att de gamla elitförbanden åter vässades till.

De viktigaste elitförbanden tillhör FSB, vars Alfa-enhet varit inblandad i ett stort antal skarpa operationer. För det mesta i Ryssland.

En av de hårdaste delarna av Spetsnaz kallas V (tidigare Vympel) och driver ”specialoperationer”. V består till en inte obetydlig del av idrottsmän på näst intill elitnivå.

En annan elitenhet, VDV, deltog 1999 i Kosova i gemensamma operationer med västmakterna. Men tilliten mellan de två sidorna var så där. När ryssarna marscherade in blev det kapplöpning om att besätta flygfältet i Pristina. VDV kom före brittiska styrkor och det sågs som en seger för VDV. President Clinton hade bara några timmar innan loppet mot flygplatsen uttalat att det inte var några problem att ha med ryssarna i Kosova.

Ryssarna rustar upp snabbt. Fram till 2016 ska 50 ryska örlogsfartyg levereras samt 80 stödfartyg. Fram till 2020 ska 1000 helikoptrar levereras till den ryska krigsmakten, liksom 600 flygplan. Därutöver kommer 100 ryska militära satelliter att skjutas upp fram till 2020. Svenska myndigheter har utökat beställningen av Gripen-plan med tio och räknar även med några ubåtsleveranser. Annars är det ganska tomt i de svenska vapenförråden. De som finns kvar. En inte föraktlig del av försvarsbudgeten har under senare år gått åt till att jämna vapenförråd med marken och fylla utsprängda bergrum med cement.

Förra året utgavs en rikt illustrerad bok om de ryska elitförbanden med Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal som författare. Boken med titeln Ryska elitförband utgavs av Fischer & Co och har tjänat som underlag till den här artikeln.