Regeringen försöker med kirurgisk precision slå till mot sysselsättningen – det misslyckades i höstas, men Decemberöverenskommelsen ger den en ny chans

Det finns en konsekvent och principiellt klar linje i den nya regeringens politik. Den framgick tydligt av regeringsförklar-ingen och av den sedan nedröstade budgetpropositionen.

Arbetslinjen ska slås sönder och vi ska istället ta många steg tillbaka till bidragssamhället. Sysselsättningen kommer att sjunka och de som trots allt står för den sysselsättningen kommer att tvingas betala mer i skatt för att försörja dem som hamnar utanför arbetsmarknaden. Men de som hamnar utanför arbetsmarknaden kommer inte att kallas arbetslösa. Staten ska producera en låtsassiffra om arbetslösheten, en siffra som mycket väl kan sjunka, samtidigt som sysselsättningen går ned och den riktiga arbetslösheten går upp.

Stopp för sysselsättningsstatistiken
En av den nya regeringens första åtgärder, beslutet fattades redan den 16 oktober 2014, var att sätta stopp för sysselsättningsstatistiken från Statistiska Centralbyrån. Det fanns en specialbeställning till SCB från regeringen att månadsvis ta fram statistik som visade sysselsättningen i förhållande till befolkningen i åldern 20–64 år. Det måttet kompletterade regeringens beslutsunderlag och skilde sig från EUs statistik, som visar hur många av de arbetssökande som inte fått jobb. Det finns många som aldrig söker jobb, eftersom de anser att utsikterna är minimala. Den tidigare regeringen hade som mål att se till att fler ansåg det meningsfullt att söka jobb. Målet var därför inte att minimera arbetslösheten utan att maximera sysselsättningen. En annan skillnad var att EUs statistik börjar räkna vid 15 år, inte 20 och i Sverige är de flesta i åldrarna 15–19 gymnasieelever och ingår alltså av det skälet inte i arbetskraftsutbudet. En tredje faktor som kan ifrågasättas i EUs statistik är att studerande som söker deltidsjobb vid sidan av studierna räknas som arbetslösa. Det är en av förklaringarna till de höga arbetslöshetssiffrorna för ungdomar.

Genom att bara mäta arbetslösheten kan man också enkelt gömma undan de som får förtidspension (med nyspråk sjuk- och aktivitetsersättning) och de som har sjukpenning. De söker ju inte arbete. Det är stor skillnad på att försöka se till att fler har möjlighet att söka jobb än att se till att färre söker jobb, så att arbetslöshetssiffrorna blir låga. Kort sagt, att mäta sysselsättning istället för arbetslöshet är att sätta upp högre och svårare mål, men också mål som är viktigare för samhället.

Höjda skatter inriktade på att sänka sysselsättningen
Under de gångna åtta åren minskade förtidspensionerna från 555 000 till 365 000, sysselsättningen ökade med 350 000.

I regeringsförklaringen 2014 och den nedröstade budgeten fanns en rad förslag som inriktade sig på att få ner sysselsättningen. Exempelvis följande:
–regeringen föreslog dubblerad arbetsgivaravgift för unga – dock en höjning med bara 50 procent för 2015, återstoden skulle vänta till 2016.
–regeringen föreslog en särskild löneskatt på 5,6 procent för personer över 65.
–regeringen föreslog att gränsen för statlig inkomstskatt inte skulle räknas upp på det sätt som gjorts tidigare
–jobbskatteavdraget skulle trappas av för högre inkomster
–högre energiskatter

Det i valkampanjen framförda förslaget på höjning av restaurangmomsen fanns inte med i budgetpropositionen.

De skatteförslag som lades fram var med kirurgisk precision inriktade på att minska sysselsättningen. Den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga har riktat sig till en åldersgrupp där etableringen på arbetsmarknaden är ett avgörande problem. Det har fungerat. För många företag i branscher med hög andel ungdomar sysselsatta (restauranger, handel, telefonförsäljning, kundservice med mera) har den nedsatta arbetsgivaravgiften varit avgörande för en snabb expansion.

Den särskilda löneskatten för personer över 65 var inriktad på att minska trenden att folk jobbar även efter 65. Alla inser att med ökande livslängd måste vi arbeta längre. Och det kan ske dels genom att ungdomen kommer ut i arbete tidigare, genom att arbetsuppehåll på grund av arbetslöshet, sjukdom och liknande kortas och genom att människor arbetar efter vad som tidigare ansetts vara normal pensionsålder. Den särskilda löneskatten var specialdesignad för att motverka trenden till ökat deltagande i arbetskraften bland äldre.

Förslaget att inte räkna upp gränsen för statlig inkomstskatt var specialinriktat på en annan grupp som är känslig för ekonomiska konsekvenser på arbetskraftsutbudet. Det handlar om personer som har något, men inte mycket, bättre inkomster än medelinkomsttagaren. Ska de ställa upp och göra det där extra, ska de jobba övertid, ska de skaffa sig extraknäck? Många i de aktuella inkomstlägena är känsliga för skattekonsekvenserna och ser till nettot av den extra arbetsinsatsen. Förslaget handlade om att öka marginalbeskattningen från 32 till 52 procent. Det skulle med regeringens förslag bli mindre än hälften kvar av den extra arbetsinsatsen.

Höjt jobbskatteavdrag för högre arbetsinkomster skulle också minska arbetsutbudet, men det var inte inriktat lika hårt mot de grupper som påverkas extra mycket av förändringar i marginalskatterna.

Högre energiskatter drabbar i första hand svensk basindustri. Stål, papper och massa är industrier som har hög energiförbrukning. Höjda skatter på de branscherna medför sänkt internationell konkurrenskraft och därav följande lägre sysselsättning och lägre investeringar.

De här fem skattehöjningarna, som alla röstades ner, kommer säkert att återkomma i vårpropositionen eller i nästa års budget. Då finns det ju risk att också andra skatteförändringar som påverkar sysselsättningen negativt kommer. Det finns alltså goda skäl för regeringen att mörka den verkliga sysselsättningsutvecklingen, eftersom regeringen medvetet vill genomdriva ett antal åtgärder som kommer att minska sysselsättningen.

Nej till effektivitet och bättre löner i välfärden
I mars kom så ytterligare en spark mot en expansiv del av Sveriges näringsliv. Regeringen och Vänsterpartiet har kommit överens om att tillsätta en utredning om att stoppa vinster i välfärdsföretagen. Vad det kan leda till på sikt återstår att se. Utredningen ska ta ordentligt med
tid på sig och inte vara färdig förrän 2016, med eventuella åtgärder genomförda 2017 eller 2018. Fram till dess blir det rimligen tvärstopp på investeringar i de verksamheter som har vuxit så snabbt under senare år. Ingen som startar upp idag kan räkna med annat än underskott de första åren, eventuellt överskott kommer först i en tid när det är osäkert om man ens ska få bedriva verksamheten! Både i skolor och vård vet vi att brukarna i ökad utsträckning väljer privata alternativ för att de ger bättre kvalitet. De kostar också mindre och tvingar de motsvarande kommunala verksamheterna till skärpning. Det här handlar om typiska kvinnobranscher, där lönenivån på grund av de tidigare monopolen på arbetsgivarsidan har hållits nere. Öppningen för privata alternativ har satt fart på löneutvecklingen och minskat löneskillnaderna i samhället. Nu har Vänsterpartiet tagit kommandot och ska sätta stopp för ytterligare ett område där den privata företagsamhetens dynamik börjat bidra till ett bättre samhälle.