Seger för Donald J. Trump,
av Nicholas J. C. Boyd

Donald Trump som USAs nästa president? Va?! Världen kliar sig i huvudet i efterdyningen av USAs presidentval. Många har teorier, men få i Sverige förstår. Som en konservativ svensk-amerikan boende i USA bidrar jag gärna med en förklaring ur mitt eget, något unika perspektiv.

Amerikaner har gett uttryck för en överväldigande känsla att det politiska etablissemanget har svikit – eller till och med förrått – dem. Valet är Amerikas Brexit. Men vad ligger bakom?

Demokraternas ”trevliga” val
Vi tar det från början, alltså med primärvalen som utgjorde vilka som skulle bli partiernas presidentkandidater. Väns-tern var med om sitt eget missnöje i och med att en rejäl obelåtenhet med Demokraternas presumtiva presidentkandidat Hillary Clinton tog form. Förståeligt, eftersom hon måste räknas bland de mest korrumperade, kriminella, makthungriga, krigsgalna, opportunistiska, och bedrägliga politiker som någonsin stigit så högt i USAs historia. De som ogillade Bushs utrikespolitik skulle Hillary begåvat med en liknande men mindre kompetent version, baserad på personligt egenintresse och korruption istället för Bushs ädelsinnade om missräknade insatser. Trots hennes otaliga och uppenbarliga brister räckte statusen som kvinna, efternamnet “Clinton,” och mediernas stöd för att säkra segern mot motståndaren Bernie Sanders (tja, det och en hel del förbjudet samarbete mellan Clinton-kampanjen och det sympatiska ledarskapet inom Demokratiska partiorganet DNC). Och vem var egentligen Bernie Sanders? En idealistisk, ovetande, förvirrad professor betagen av gammaldags socialism som ändå fann stöd bland den unga vänstern för hans förakt för kapitalismen och en stark kontrast mot Clinton-maskinen.

I år hade alltså Demokraterna de trevliga alternativen “nytida Nixon” och “gammaldags kommunist.”

Alldeles för många republikaner

Men det var bland högern som det blev mest intressant. Ett dussintal allvarliga kandidater, varav de flesta mycket kvalificerade med framgångsrika banor som politiker eller företagare… och så den slutlige segraren, Donald Trump – en högljudd, stötande affärspamp. Till att börja med ska det noteras att det i detta pluralistiska primärval fanns 16 “vanliga” politiker och en Donald Trump; det vill säga att fast oppositionen mot Trump inom partiet utgjorde majoritet blev den väldigt splittrad. Men för att verkligen förstå fenomenet Trump måste man gräva mycket djupare.

Det Republikanska partiet kan man förstå som bestående av tre fraktioner:

1. Eliterna. De är främst bosatta i huvudstaden Washington D.C. och USAs andra förmögna storstäder och dess förorter – New York, Boston, Los Angeles med flera. Eliterna styr partiet och är huvudsakligen tjänstemän, fast det finns många likasinnade inom inflytelserika sysselsättningar utanför politiken. Eliterna är i regel kulturellt vänstersinnade; de flesta bryr sig inte om, eller skäms till och med för högerns inställning om abort, homoäktenskap, religion med mera. Eftersom eliterna är ekonomiskt välbärgade känner de sällan av effekterna deras politik har på mellanklassen och låginkomsttagare; till exempel tolereras olaglig invandring eftersom den passar deras globalistiska medvetenhet och gynnar vänskapliga storföretag. Här tycker man helt enkelt att en stor roll för regeringen är bra så länge Republikanerna får sköta den.

2. Konservativa ideologer. De utgör partiets grund. De har starka åsikter om konservatism och tycker att regeringen ska ha en begränsad roll i samhället, oavsett vilket parti som har makten. Deras stöd för det Republikanska partiet utgår ifrån att det ska upprätthålla dessa principer. Ideologerna brukar pålitligt leverera sina röster till Republikanerna eftersom partiet alltid kommer att ligga till höger om Demokraterna. Men det har växt fram en känsla att de tas för givet av de Republikanska eliterna.

3. Pragmatiker. De bor i delstater, områden och stadsdelar som har kommit efter i den moderna ekonomin och samhället. Här är arbetslösheten hög, möjligheterna få och framtidstron förstörd. De saknar starka ideologiska åsikter förutom sin patriotism och cynism gentemot regeringen och etablissemanget. Politiken som båda partier har drivit under de senaste årtiondena har svikit dem. Ilskan är stor över den rådande invandringspolitiken som anses beröva amerikaner jobben och ge dem till illegala invandrare, handelspolitiken som gynnar stora koncerner som vill förflytta produktion och jobb till billigare länder, och en kvävande politisk korrekthet som förstör andemeningen bakom yttrandefrihet.

Republikanerna har slösat bort chansen

Under eliternas “ledarskap” de senaste åren har Republikanerna slösat bort nästan alla tillfällen som regeringsmajoritet att driva en betydelsefull konservativ politik. Åren 2002–2006 under Bush hade Republikanerna fullständig kontroll över alla regeringens grenar. Under sex av Obamas åtta år som president har republikanerna haft majoritet över minst en av kongressens två kammare, och på senare tid båda två; ändå har inget märkbart åstadkommits. Statsskulden är högre än någonsin; den olagliga invandringen fortsätter ohämmad; ingen framgång nådd eller i sikte när det gäller kulturella frågor; och nederlag efter nederlag i kampen om att bevara amerikanska och framför allt kristna traditioner. Emellanåt bara stärker den radikala vänstern sin dominans i skolorna, massmedierna, och allt mer även inom affärsvärlden.

Resten av partiet kunde bara undra var kampandan tagit vägen och om den Republikanska eliten känner mer samhörighet med Demokraterna än de vågar erkänna under valkampanjerna. Det har blivit alltmer uppenbart att eliterna rider på demokratin när den passar och böjer på reglerna när den står i vägen. Huvudsaken är att de får som de vill, och så blir det. När folket i Kalifornien röstade mot homoäktenskap trädde domstolen in och hittade på nya dolda rättigheter i delstatens författning. När rösterna fattades att anta Obamas sjukvårdsreform rammades lagen ändå igenom under förfalskade omständigheter med hjälp av en annan, otillbörlig procedur. Redan under 80-talet beviljades amnesti till miljontals invandrare olagligt bosatta i USA med löfte om ett fungerande gränsskydd och därmed en slutlig lösning på den massiva migrationen från söder. Gissa vilken del av överenskommelsen som uteblev? (Sedan vågade de faktiskt undra varför ingen ville gå med på en upprepning!) Exemplen är otaliga.

2016 brast alltså dammen och många väljare, framför allt de “pragmatiska” republikanerna med inget att förlora, var mottagliga för en annorlunda kandidat, som kunde slå igenom det vanliga politiska bruset med ett högljutt budskap om reform och löften om hårdhänta tag mot etablissemanget i Washington. En ordinarie politiker med Trumps instinkter, skandaler, och temperament skulle aldrig kommit långt; men just det är poängen – han är inte politiker, därför håller han sig inte heller till reglerna som den konventionella visdomen vill tillämpa. Med mängder av egna pengar, en uppfriskande politisk inkorrekthet som gör alla rätta personer rosenrasande, ett fokus på frågorna etablissemanget helst vill sudda bort, och sin bullriga personlighet lyckades Trump samla ihop en koalition som struntar i hans påtagliga svagheter och missgärningar. Antydningar om att det är rasism, kvinnohat, xenofobi, eller andra fördomar som motiverar hans anhängare är fullkomligt trams (ett ämne jag strax återkommer till) och framförs av skuldmedvetna som inte kan eller vill bearbeta den obehagliga sanningen om den politiska ledningens stora brister som har fört oss till detta utfall.

Bland konservativa fanns till början inget stöd för Trump. Som grov människa utan minsta aning om konservativa idéer eller principer ansågs han väldigt olämplig för presidentskapet. Men efter Trumps osannolika seger i primärvalet och med Hillary som enda alternativ utvecklades stor oenighet bland konservativa om hur Trump skulle hanteras. Frågan för dem blev vilken strategi som hade bäst chans att leda till ett lyckat framtida konservativt ledarskap och en lyckad politik. Skulle de hålla i näsan och stödja Trump för att stoppa katastrofen Hillary i hopp om att han visar sig vara någorlunda sansad och kanske till och med gör framgång på de få konservativa frågor han har yttrat sig om? Eller hålla fast i principerna och istället sitta över valet helt? En tung fråga som klöv det konservativa väljarblocket i två, men slutligen räckte stödet ändå för att dra Trump över mållinjen.

Trump var en protestkandidat utan konservativt stöd
Donald Trump var kort sagt en protestkandidat och det är eliterna och etablissemanget, genom sina ständiga kompromisser och sitt ändlösa svek, som bär ansvaret för hans framgång. Deras missnöje med denna utveckling har varit självklar och inte heller hemlig. Många av dem agerade öppet för Hillary som åtminstone garanterade dem kontinuitet inom karriären och ett fortsatt fläcklöst rykte i umgängeskretsen. Några enstaka vågade satsa på att Trump innerst inne skulle förbli affärsman och kunna förhandlas med. Innan han vågade uttala sig om politik var han trots allt god vän med denna skock; de välkomnade hans kampanjbidrag och återgäldade med beröm och inbjudningar till fest och bröllop!

Hillary Clinton var den politiker många sedan länge mest fruktat; skadan hon skulle orsakat den amerikanska rättssäkerheten hade varit enorm och sannerligen oåterkallelig. Att sätta Hillary i Vita Huset var att låta vargen vakta hönshuset. Trots att det var svårt för många att svälja Trump och hans saknande sakkunskap och principer uppenbarades flera förmildrande omständigheter. Somliga förvånandes att han tydligen aldrig druckit alkohol, något som måste ha krävt ordentlig disciplin i hans värld. Andra imponerades av den väletablerade familjen och barnens uppfostran. Men viktigast är nog att med Trump som president följer en särskild trygghet som skulle saknats helt under Hillary: hela etablissemanget, från vänster till höger, journalisterna till Hollywoodkändisarna, kommer att stå på sin vakt och slå till vid hans minsta felsteg. Under Hillary hade de istället köat om att få komma med på hennes julkortslista.

Trumps seger är ordlöst otrolig och vi får hoppas att det Republikanska etablissemanget lärt sig en nyttig läxa av spektaklet. Stödet från väljarna kommer med förväntningar om ett trovärdigt engagemang som leder till påtagliga framgångar för deras idéer – inte tomma löften under valåren och sedan självbelåtet förakt och trotsande däremellan.

De hopplösa “experterna” som lever i sina bubblor skyndar nu att hitta en lindrande förklaring till vad som skett. Utan tvekan kommer den skandalösa stämplingen som Trumps anhängare fått av massmedierna såväl i USA som (från vad jag kan bedöma) utomlands att fortsätta. Den gamla fantasin att rasism och könsdiskriminering är allvarliga problem i USA kryper fram på nytt igen. Till dem tillskriver ungdomarna Trumps seger med ett överflöd av självsäkra utrop på sociala medier. Men USA är med all sannolikhet världens minst rasistiska och mest fördomsfria land. “Absurt!” skulle många svara, kanske med bland annat färska tankar om poliser som skjuter mot obeväpnade svarta män. Men det är viktigt att förstå att incidenter som pekar på rasism i USA alltid får obefogat genomslag i nyheterna. Det är ingen slump att sådana reportage uppmärksammas entusiastiskt av världens huvudsakligen vänsterstyrda massmedier; de är väl medvetna om dess psykologiska effekt och hur det gynnar individer och politiker som delar och drar stor nytta av denna och andra anti-amerikanska missuppfattningar.

För de som ändå tvivlar finns bevis. Är det inte underligt att i flera av de kontroversiella polisskjutningarna som ska tyda på rasism den inblandade polisen själv var svart? Denna information förstör ju den avsedda skildringen och begravs därför i reportagen, om det överhuvudtaget nämns. Men den största svårigheten for demagogerna som snurrar fram denna propaganda är studierna som visar motsatsen. Brottsstatistiken och en avancerad analys från universitetet Harvard pekar på att polisskjutningar av obeväpnade personer förekommer mindre ofta bland svarta än vita.

Inte ett dugg förvånande. I dagens Amerikanska samhälle är rasism så föraktat och avskytt att förekomsten av systemisk rasism är fullkomligt otänkbar. En annan studie stärker denna inställning: Genom opinionsundersökningar utförda i 80 länder drog i 2013 den välkända svenska organisationen “World Values Survey” slutsatsen att USA var det minst rasistiska landet (med Kanada och Brasilien som 2:a och 3:a; Sverige kom på 8:e plats). Även om man ifrågasätter att en opinionsundersökning kan lyckas avslöja rasism så går det inte att neka det överlägset starka grupptrycket mot rasism som enligt studien präglar USAs samhälle och medborgare.

Det finns ingen rasism i USA

Rasism i USA finns inte i meningsfulla mått. Den har ingen betydelsefull påverkan på det Amerikanska arbetslivet; på antagning till utbildningar; på rösträtten; på de andra viktiga livsfrågorna. Tvärtom så gynnas man faktiskt starkt av att vara minoritet i alla dessa sammanhang på grund av kvotering och socialt tvång att undvika ens minsta antydan av rasism. Till den grad rasism fortfarande finns är den idag förvisad till enstaka “trailer park”-idioter som lever patetiska liv och saknar inflytande över varken enskilda minoriteter eller samhället i stort. Givetvis kvarstår många upprörande sociala ojämlikheter mellan landets svarta och vita. Men dessa är kvarlevor av förgångna orättvisor, inte följder av aktuellt förtryck. En av republikanernas huvudpoänger genom tiderna är just att de svarta jämt röstar på demokraterna trots partiets skamliga oförmåga att ta itu med dessa klyftor. Demokraterna dominerar bland svarta väljare genom att sprida rädsla om påhittad republikansk rasism. Man kan undra om partiet verkligen bryr sig om svarta eller egentligen prioriterar att bevara denna pålitliga och för dem nödvändiga väljargrupp som är helt baserad på hotfullt förtryck som inte finns. Myten om rasism som ett relevant problem i USA är sedan länge föråldrad och måste äntligen bort.

Inom så många frågor missförstår världen USAs politiska läge och dess unika omständigheter. Skulden ligger inte bara på den förvrängda rapporteringen men även på djupt omfattande kulturella och politiska skillnader som jämnt underskattas. Ett särskilt nämnvärt exempel i detta sammanhang är den amerikanska sjukvården.

Framkallar ämnet en bild av ett underkänt system som ger dålig vård och undermåliga utfall? Men, än en gång, är det faktiskt inget fel på sjukvårdskvaliteten i USA. Landet ligger ofta i topp när det gäller överlevnadsstatistik och prognoser för diverse sjukdomar (cancer och så vidare) – före Europeiska och andra utvecklade länder. Den genomsnittliga svarta amerikanen har faktiskt bättre utsikter än en svensk. Det förklarar kanske varför medellivslängden i USA är högst i världen när man jämför utan dödsfall på grund av till exempel trafikolyckor och våldsbrott. De är förstås problem i sig, men visst ger denna metod ett riktigare betyg om just ett lands sjukvårdssystem? Den fria marknadens konkurrenskraft levererar ett fantastiskt utbud av tjänster och läkare med minimala väntetider.

Obamacare

Men säkerligen utesluts utsatta grupper som inte har råd till denna lyxiga privatvård? Nej, inte som det tros. Barn, fattiga och pensionäer får redan subventionerad sjukvård genom de enorma statliga välfärdsprogrammen Medicaid och Medicare. Och det är olagligt att överhuvudtaget neka någon akutvård, oavsett patientens betalningsförmåga.

Nej, den allvarliga bristen i USAs sjukvårdssystem gäller de skyhöga kostnader som bara klättrar i allt högre takt sedan Obamas katastrofala sjukvårdsreform antogs. Systemet i USA framställs som ett rent fritt marknadssystem; i verkligheten är det en hybrid med en himla röra av regleringar och bestämmelser från delstaterna, den federala regeringen, och försäkringsbolagen. Obamas “reform” tillfogade ytterligare sanslösa lagar, fullkomligt i överensstämmelse med vänsterns outtröttliga tankesätt att fler regler, mer byråkrati, och regeringens ökade inblandning kan lösa vilket problem som helst. Ronald Reagans gamla citat har aldrig varit mer aktuellt: “The nine most terrifying words in the English language are: I’m from the government and I’m here to help.”

Mycket kan göras för att åtgärda kostnaderna och samtidigt bevara den marknadsfilosofi som utgör grunden för det nuvarande systemet. Men vänstern i USA är totalt ointresserad av inkrementella förbättringar. Obamas sjukvårdsreform måste förstås som ett avsiktligt försök att kollapsa det amerikanska sjukvårdssystemet, så att vänstern slutligen kunde rida in med sin slutlösning: ett offentligt sjukvårdssystem i europeisk stil. Till början såg det ut som en lysande strategi. Försäkringspremierna har ökat astronomiskt; det obehärskbara regelverket gör att läkare och försäkringsbolag hoppar av; samtidigt förflyttar arbetsgivare heltidsanställda till deltid för att slippa lagens orimliga krav om sjukförsäkringsförmåner. Amerikaner börjar förlora tillgång till sina läkare och sin sjukförsäkring – som de förresten i hög grad varit nöjda med! Fram till “Obamacare” beskrev enligt Gallup-undersökningar 80 procent av amerikanerna sin egen sjukvård som “bra” eller “fantastisk.” Låter det som ett skrotfärdigt system? Synd för vänstern att deras planerade slutknuff låg flera år i framtiden; nu är den sannerligen totalt urspårad, samt Obamas övriga arv som Trump tillsammans med den republikanska kongressen nu kan upphäva.

I vilket fall som helst kan det inte betonas tillräckligt att ett offentligt sjukvårdssystem som liknar det svenska, brittiska, eller andra europeiska versioner på fundamentalisk nivå är oförenligt med USA. Aldrig kommer denna lösning att fungera i ett land med så pass heterogent samhälle och djup (välförtjänad) skepsis mot regeringen.

Att förneka de vanliga europeiska kritikernas uppfattning om USA slutar oftast med anklagelser om en förblindad idealisering av landet. Men det är snarare kritikerna som feldiagnostiserar och därmed missar de verkliga problemen som drabbar landet – och de är inte bara allvarliga, men möjligtvis existentiella. Statsskulden är ohållbar; samhället och kulturen förgiftas av massmediernas vulgära skräpunderhållning. En slingrande politisk korrekthet som Stalin skulle beundrat, belastar skolor, genomsyrar offentligheten, och förstör allt förtroende i samhällsinstitutionerna. En dryg elit som omfamnar globalism och fri invandring formar lagarna till sin egen fördel. Motsträviga människor och kommuner förväntas släppa sina värderingar och nöja sig med dysfunktionell och förvekligande välfärd, medan arbetsandan, individualismen, och självständigheten försvinner som amerikanska kännetecken. Och detta är bara självmålen! Inte får hoten från IS, Ryssland, och Kina glömmas.

Dessa är utmaningarna Amerika verkligen står inför och anledningen till att det snart heter ”President” Trump. Det är minst sagt ovisst om han kan eller vill lösa dem, och han låg långt ner på listan över vem som idealiskt sett kunde tänkas ges detta ansvar. Men uttrycket lyder ju att “man krigar med vad man har, inte vad man önskar sig.” Faran Hillary Clinton är besegrad och för Amerika syns nu faktiskt en svag liten strimma av hopp vid horisonten.

Originalartikeln i den tryckta utgåvan av Contra innehåller fotnoter med källhänvisningar