Den nya rasismen: Identitetspolitik,
av Allan C. Brownfeld

Identitetspolitik är ett alltmer populärt inslag i vänsterextremismens angrepp mot det liberala samhället. Det är ett sätt att väcka liv i en sedan länge död rasism och gå till frontalangrepp mot yttrandefriheten. Bara personer med en viss hudfärg, etnisk bakgrund eller religion anses ha rätt att yttra sig i vissa frågor.

Aftonbladets Lena Mellin sammanfattar synpunkterna på identitetspolitik enligt följande: ”Som jag fått det berättat för mig betyder identitetspolitik att man först delar in människor i olika fack. Till exempel svarta, HBTQ, kvinnor eller rödhåriga. Därefter säger man att bara personer i grupperna får uttala sig om frågor som har med dem att göra. Om man inte är kvinna får man inte uttala sig i jämställdhetsdebatten eftersom man inte upplevt hur det är att leva som kvinna. Den tredje restriktionen gäller vilka åsikter gruppen ska ha. Om man är flykting från början förväntas man tycka att asylinvandring är bra. Om man inte tycker det har personen fel. Ett exempel. Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn när han var tre år gammal. Han, och hans parti, är för åldersbestämning av dem som uppger sig vara under 18 år om det finns metoder som håller hög kvalitet och är rättssäkra. Det får han inte tycka enligt identitetspolitiken.”

Gymnasieminister Aida Hadzialic har gjort ett frontalangrepp mot begreppet identitetspolitik, och hon får yttra sig på flera kvoter. Invandrare, muslim och kvinna. Hon dristar sig till att slå ett slag för unga svenska män på landsbygden, som har lika svårt som invandrade kids i förorten att etablera sig i samhället. Efter en bra analys av identitetspolitikens bisarra grund fortsätter hon emellertid med att slå ett slag för en nattstånden ”klassanalys”.

 

Som så många andra modenycker kommer identitetspolitiken från USA, där den haft särskilt stort inflytande på universiteten. Contras Washington-korrespondent Allan C. Brownfeld ger den amerikanska synpunkten på identitetspolitikens destruktiva kraft.

Vid Amerikas universitet kräver radikaler att både ledningen och lärarna ska anställas på grundvalar som ras, politik och sexuell läggning, istället för efter kvalifikationer.

Det sker märkliga saker vid USAs universitet. En aggressiv identitetspolitik ersätter yttrandefriheten, hängivenheten inför lärandet och lärdom, ja den akademiska friheten själv.

Vid Stanford finns det en grupp som kallas Who’s Teaching Us Coalition (WTU) som kräver att mångfald i administrationen är nödvändig för att ”bryta det vita ledarskapet och det heterosexuella (cisgender) manliga ledarskapet” och kräver att skolans nästa rektor ska vara icke-vit och antingen transsexuell eller kvinna.

Andra kräver att universitetet ska anställa ”minst tio karriärprofessorer i etniska studier”, ett krav på att alla anställda lärare genomgår en ”heltäckande identitetsträning och utbildning i kulturell ödmjukhet”, raskvoter ska inrättas för studentkårernas representation och de som har humanistiska huvudämnen måste kräva ”dubbelt så många lektioner om färgade människors arbeten”.

Gruppen hävdade att ”lektionssalar dominerade av vita professorer och studieplaner inriktade på Västerlandet reproducerar de sociala förhållanden som förtrycker icke-vita/icke-västerländska folk, och hävdade att man var inbegripna i ”en kamp för att avkolonisera 2000-talet”. Detta tänkande vid Stanford går tillbaka till tiden när pastor Jesse Jackson ledde studenternas talkörer med slagordet ”Hey, hey, ho, ho, Western culture’s got to go”.

De ansträngningarna var framgångsrika vid Stanford och många andra universitet. Studenterna kan nu välja en rad kurser för att ersätta ”Västerländsk civilisation”. En sådan kurs vid Stanford kallades ”Matens språk”.

Motreaktion på Stanford

Vid Stanford kämpar en del studenter emot utvecklingen och de har undertecknat ett upprop som säger:

”Med erkännande av den västerländska kulturens unika roll när det gäller skapandet av våra politiska, ekonomiska och sociala institutioner, bör Stanford göra det obligatoriskt för nybörjare att genomgå en två kvartal lång kurs i västerländsk civilisation, en kurs som täcker politik, historia, filosofi och kultur i Västerlandet”.

Den identitetspolitik vi ser vid många universitet bygger på illusionen att vissa konstföremål, viss litteratur eller viss musik bara tillhör dem som kan härleda sina förfäder till den kulturens skapare. Ska bara judar läsa Bibeln? Bara greker läsa Platon eller Aristoteles? Bara engelskättade Shakespeare? Är det bara italienare som kan till fullo uppskatta Dante eller Machiavelli?

Västerländsk kultur är relevant för män och kvinnor av alla raser och med skiftande bakgrunder. Och det gäller särskilt de som lever mitt i det västerländska samhället. Den framträdande svarte intellektuelle W. E. B. Du Bois erkände den realiteten när han för ett sekel sedan skrev:

”Jag sitter med Shakespeare, han vacklar inte. Tvärs över linjen av skilda hudfärger går jag arm i arm med Balzac och Dumas, där leende män och inbjudande kvinnor glider in i förgyllda salar. Om aftonen, mellan den fasta marken och stjärnornas blinkande, kallar jag fram Aristoteles och Aurelius och vem jag vill, de kommer alla nådigt utan hån eller nedlåtenhet. Så, förbunden med Sanningen befinner jag mig framför förlåten”.

V. S. Naipaul, son till invandrade indiska arbetare, uppväxt på Trinidad, utbildad i England, kontrasterar i sin Wriston-föreläsning om den ”universella civilisationen” de statiska, inriktade isolerade ”icke-västerländska” kulturerna med spridningen av den ”universella civilisation” som han framförallt ansåg var byggd på Jeffersons tro på strävan efter lycka.

Naipul sammanfattar sin syn på den västerländska civilisationen enligt följande:

”Idealen med individuellt ansvar, individuella val, intellektets frihet, idén om utbildning och förkovran. Allt är en gigantisk mänsklig idé. Den kan inte reduceras av ett fast system och inte heller skapa fanatism. Men eftersom vi vet att möjligheterna existerar kommer andra mer rigida system med tiden att försvinna”.

Vi misslyckas med att förmedla vår historia och kultur till nästa generation. Historikern David McCullogh noterar:

”Vi utbildar ungdomar som i mycket är historiska analfabeter. Jag vet hur okunniga många av dessa unga människor – även de som studerar vid de mest respekterade högre lärosätena – är. Det är chockerande.”
McCullogh, som föreläst vid mer än 100 akademiska institutioner berättar om en ung kvinna som kom fram till honom efter en föreläsning vid ett välkänt universitet i Mellanvästern och erkände: ”Tills jag hörde dig tala i morse hade jag aldrig förstått att de 13 ursprungliga kolonierna som bildade USA alla låg på Ostkusten.”

Historia är ett motgift mot nuets obildning

Historikern Paul Johnson framhåller:

”Studier i historia är ett motgift mot nuets obildning. Det inger ödmjukhet att upptäcka hur många lättvindiga antaganden, som förefaller oss vara både nya och trovärdiga, har prövats förut, inte bara en gång utan många gånger och med otaliga förklädnader; och de har med stora mänskliga uppoffringar befunnits vara helt falska”

Historikern Arthur M. Schlesinger Jr framhåller att de som är engagerade för identitetspolitik ”vill att vårt utbildningssystem förstärker, förespråkar och förlänger olika etniska samhällen och gör det på bekostnad av en gemensam kultur och en gemensam nationell identitet”.

Som svar på studenternas krav vid Stanford, avvisade Peter Wood, ordförande för National Association of Scholars, kravet på att universitetet skulle anställa personal på andra grunder än kompetens:

”Jag menar att varje utbildningsmässigt och intellektuellt seriöst universitet ska välja sin rektor på grundval av akademiska meriter och förmåga att leda en stor och komplicerad organisation. De som ställer krav på att man ska leta efter en kandidat av en särskild etnicitet, ett visst kön eller sexuell identitet är knasiga och destruktiva.”

Wood påpekade att Stanford har:

” inbjudit till sådana krav genom att dalta med studenterna. Istället för att avvisa dem utan vidare har man inbjudit dem till samtal. Det skulle de inte ha blivit. Priset för att få delta i samtal är ett visst mått av intellektuell seriositet, vilket är helt frånvarande för dem som ställer sådana propåer. Rörelsen återspeglar delvis den djupa okunskapen hos studenterna om den högre utbildningens och universitetens grunder. Att sortera människor efter ytliga karaktäristika som ras, kön, sexuella preferenser eller sexuell identitet eller vad det nu kan vara fråga om är ett angrepp på själva fundamentet för vad ett universitet ska bygga på.”

Universitet och studenter mot yttrandefrihet och akademisk frihet
Våra universitet har idag studentorganisationer som inte längre kämpar för yttrandefrihet och akademisk frihet. I februari släppte Institutet för Högre Utbildning vid University of Los Angeles en rapport om 141 189 heltidsstuderande från första årskursen, engagerade vid ungefär 200 olika offentliga och privata institutioner. Ungefär 71 procent av de tillfrågade instämde i påståendet att ”utbildningsinstitutionerna ska förbjuda rasistiska/sexistiska inlägg på universitetsområdet.”

Frågan har ställts under flera decennier och det var den högsta siffra som uppmätts. Det behöver inte sägas att vad som är ”rasistiskt” eller ”sexistiskt” i sig är föremål för diskussion. På en del ställen har motstånd mot raskvotering vid antagning av nya studenter kallats ”rasistiskt”.

Under senare tid har ett antal talare som ansetts vara oacceptabla av högljudda grupper stoppats från att tala vid olika universitet, Det gäller feministkritikern Suzanne Venker, tidigare utrikesministern Condoleezza Rice, chefen för Internationella Valutafonden IMF Christine Lagarde och den indiske premiärministern Narendz Modi.

På Harvard pågår ett angrepp på själva historien. I mars beslutade universitetets styrelse att Harvard Law Schools sigill måste avskaffas, eftersom det anknöt till en familj som finansierade skolans första professor för 200 år sedan. Familjen var slavägare.

Vart bär detta hän?
Ted Gup, professor i journalistik vid Emeron College, frågar:

”Kan Harvard Law School acceptera Oliver Wendell Holmes-föreläsningarna? Dessa har fått sitt namn för att hedra domaren i Högsta Domstolen som skrev en dom 1927, Buck v Bell, som ledde till sterilisering av epileptiker och ”svagsinta…” och även fattiga som var varken det ena eller det andra… Hur kan Lowell House överleva modern granskning? Rektorn för Harvard, Abbot Lawrence Lowell hade en ’hemlig domstol’ som 1920 prövade om studenter var homosexuella.”

Gup menar:

”Det finns inget slut på försyndelser vid Harvard – eller vid Yale eller Princeton eller de flesta amerikanska institutioner som har några år på nacken. Få institutioner klarar en granskning med dagens normer. Att ge sig på fysiska föremål från det förflutna, att attackera symboler och deras andar, det är dårskap, hur ädelt syftet än må vara… Vi kan i det oändliga fördöma det förgångna och ta avstånd från dem som redan fördömts, men till vilken nytta? Vad vi istället borde göra är att se till att våra liv är sådana att de gör det möjligt för våra efterkommande att vara stolta över historien.”

Identitetspolitiken skadar universitetens grundvalar

Den amerikanska högre utbildningens integritet slits ner och identitetspolitiken är en av de huvudskyldiga. Universiteten tycks inte vara medvetna om i vilken bransch de verkar. Ska de utbilda unga människor, förmedla vår historia, vår kultur och de färdigheter som är nödvändiga för att klara sig i det moderna samhället? Eller är de ett utlopp för populärkulturen, något som främjar åsikter som är trendiga idag och detta på bekostnad av yttrandefrihet och förutsättningslöst sanningssökande?

Universiteten måste ta ställning till vad deras uppgift är. Just nu är rollen oklar.