Vi är i början av valåret. Det finns ett par medelstora frågor obesvarade. Kommer Alliansen eller de rödgröna att få flest röster. Kommer Kristdemokraterna och Miljöpartiet att behålla sin plats i Riksdagen? Men den stora frågan är klar. Varken Alliansen eller de rödgröna får egen majoritet. Sverigedemokraterna kommer att förbli vågmästare.

I motsvarande situation 2014 erbjöd Alliansen Socialdemokraterna att ta över regerandet, men bara under förutsättning att de gjorde sig beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Oviljan att ta ansvar för Sverige var så stor att man till och med avstod från att lägga fram viktiga förslag (i budgetfrågan framförallt) som skulle kunna få stöd från riksdagsmajoriteten. Och ”riskerade” man trots allt att få stöd för det egna förslaget lade man hellre ner sina röster än att rösta ja. När det gällde mindre avgörande frågor kunde man rösta fram ett ”tillkännagivande” som innebar att Regeringen skulle ta ansvar för Riksdagens politik, istället för att i själva beslutet anta den lagtext som behövdes (något som enkelt kunnat ordnas genom utskottens skickliga jurister). Märkligt nog gick Regeringen ibland – men bara undantagsvis – med på att komma med förslag grundade på ett ”tillkännagivande”. Men i de allra flesta fallen struntade Regeringen i att verkställa vad Riksdagen begärt. Utan att Riksdagen vidtog några åtgärder för att få Regeringen att lyda.

Hela riksdagsperioden har Alliansen vägrat att ens resonera med Sverigedemokraterna om Alliansen eventuellt kunde få stöd för sin politik. I de fall det har blivit ”tillkännagivanden” har Sverigedemokraterna valt att ansluta sig till de förslag som lagts fram av den övriga oppositionen. Hela tiden har Alliansen varit noga med att om ett förslag inte haft Vänsterpartiets stöd skulle det fällas. Det stödet har Socialdemokraterna tvingats köpa genom att driva sin politik ännu längre åt vänster. Det är Alliansen som tvingat fram en politik som i mångt och mycket styrts av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En politik som är avsevärt sämre än om Socialdemokraterna fått styra själva. Tanken har tydligen varit att Regeringen skulle föra en så usel politik att den skulle förlora alla sympatier. Så har dock inte skett. Opinionsläget är ungefär som vid förra valet.

När Alliansen så kom på att de kunde väcka misstroende mot enskilda statsråd (men inte mot Stefan Löfven, för då skulle hela regeringen tvingas avgå och Alliansen skulle tvingas ta politiskt ansvar) turnerade Regeringen frågan utomordentligt skickligt. Det hela resulterade i att en av ministrarna som Alliansen faktiskt ville sparka fick sitta kvar (Peter Hultqvist). Just denne minister, som Alliansens missnöje riktade sig mot, var bland Alliansens väljare troligen den mest populäre ministern av alla. Han har gått i spetsen för att bygga upp det försvar som monterades ner av duon Reinfeldt/Borg. Han har helt enkelt drivit en av moderaternas genom åren viktigaste frågor bättre än moderaterna själva! Just honom ville Alliansen avsätta. När de kunde ha inriktat sig på Stefan Löfven istället. När frågan om misstroende mot Stefan Löfven väcktes av Sverigedemokraterna i samma sammanhang var det bara en enda moderat som stödde misstroendelinjen (Finn Bengtsson, som intervjuades i Contra nummer 6 2017).

Ulf Kristersson har lovat att han faktiskt ska försöka avsätta den rödgröna regeringen – även om de rödgröna partierna skulle få fler röster än Alliansen. Men kommer han att lyckas i den föresatsen? Annie Lööf och Centerpartiet verkar inte vara inne på samma linje.

Och väljarna har hittills inte fått något besked om vad som gäller. Det är bara de gånger som det har funnits ett klart deklarerat alternativ som de borgerliga har kunnat ta makten. Nu har man i teorin nio månader på sig att ordna det. I praktiken handlar det dock om sex månader, eftersom inte mycket kommer att hända under sommaren.