För några veckor sedan var det val i Tyskland. Stora förlorare var kristdemokraterna CDU/CSU och Socialdemokraterna SPD. De två partier som tillsammans stått bakom regeringen de senaste fyra åren. De har fortfarande tillsammans majoritet i Förbundsdagen, men efter de stora förlusterna beslöt SPD att de inte skulle fortsätta som minoritetspartner i regeringen. CDU/CSU minskade sin andel från 49,3 till 34,7 procent av Förbundsdagens ledamöter, medan SPD minskade från 30,6 till 21,6 procent. Tillsammans tappade koalitionen från 79,9 till 56,3 procent av platserna i Förbundsdagen.

Det är svårt att regera tillsammans med ett dominerande CDU/CSU under Angela Merkel. Vid förra förbundsdagsvalet, 2013, åkte CDU/CSUs dåvarande koalitionspartner fridemokraterna, FDP, ur Förbundsdagen sedan man misslyckats med att få ihop de 5 procent av rösterna som krävs för att bli representerad. I år gick det bättre och FDP har 11,3 procent av platserna i Förbundsdagen. Och vid valet dessförinnan, 2009, var det CDU/CSUs dåvarande koalitionspartner SPD som drabbades av stora förluster.

Nytillkomna partier i Förbundsdagen blev i år FDP (efter fyra års frånvaro) och Alternativ för Tyskland (AFD), som bildades först 2013.

I allmänhet framställs CDU/CSU som det stora högerpartiet i Tyskland, de är i Europaparlamentet med i samma grupp som Moderaterna och Kristdemokraterna. CDU/CSU är starkt socialt orienterat och förvaltar traditionen från 1800-talets ”järnkansler” Otto von Bismarck, som var ledande i sociala reformer i dåtidens Europa. Åtminstone gäller detta CDU, CSU som enbart är verksamt i Bayern, har en mer högerinirktad framtoning. De mer näringslivsvänliga och ekonomiskt liberala krafterna har samlats i FDP, som saknat representation i Förbundsdagen de senaste fyra åren. Nya i Förbundsdagen är vid sidan av FDP också AFD, som har en turbulent bakgrund. Ursprungligen bildades partiet av ett antal intellektuella (ett stort antal professorer var med och grundade partiet) som samlades i kritik mot federaliseringen inom EU. Inte minst i samband med att Tyskland antogs betala för att Grekland bluffat sig in i eurosamarbetet. AFD grundades i Berlin 2013 och fick representation med sex platser i Europaparlamentet vid valet 2014. Partiet beskrevs som europaskeptiskt och högerliberalt, men vid ett partimöte sommaren 2015 kastades partigrundaren och liberalen Bernd Lucke ut och bildade istället partiet Liberal-Konservative Reformer, som dock inte kandiderade till Förbundsdagen 2017. Till det nya partiet anslöt sig 5 av de 6 europaparlamentsledamöterna. Den sjätte, Beatrix von Storch, tillhör nu samma parlamentsgrupp som UK Independence Party och Sverigedemokraterna. De övriga fem tillhör den grupp som bland annat består av konservativa partiet i Storbritannien, polska PIS, Danske Folkeparti och Sannfinländarna. Idag beskrivs AFD i media som ett högerpopulistiskt eller rentav högerextremistiskt parti. Det framgår inte vare sig av partiets historia eller program. Partiet har varit särskilt framgångsrikt i före detta Östtyskland, där man är större än det gamla Kommunistpartiets efterföljare Die Linke i samtliga fem Bundesländer (räknat efter så kallade andraröster, partiröster). I dagsläget är inget annat parti berett att regera tillsammans med AFD. På grund av Die Linkes bakgrund i diktaturens Östtyskland vill inte heller något annat parti samarbeta med detta parti (även om det i något enstaka Bundesland i öst har funnits så kallade röd-röda koalitioner). Tyska partier har därmed satt sig i ungefär samma situation som de svenska. Ett regeringsunderlag ska skapas trots att 22 procent av Förbundsdagen består av ledamöter från partier som ingen vill ha att göra med.

Den lösning som man numera talar mest om är den så kallade Jamaica-koalitionen, uppkallad efter den jamaicanska flaggans färger svart (CDU/CSU), grönt (Die Grünen) och gult (FDP). Die Grünen har tidigare ingått (1998-2005) i en koalitionsregering med SPD som ledande parti. Framgången var måttlig. Nu förutsätts alltså partiet ingå i en koalition med CDU/CSU och FDP, där FDP är ett uttalat liberalt, näringslivsvänligt antiregleringsparti och Die Grünen är motsatsen. Die Grünen är visserligen något mindre extrema än svenska Miljöpartiet, men det är illa nog för att det är svårt att föreställa sig att Tyskland får en regering som kan vara den ledande fyrbåk som behövs i ett Europa i en ännu inte avslutad kris.