En mer än lovligt korkad journalist (Ivar Ekman på Sveriges Radio) ställde i inledningen av VM frågan varför det inte fanns mer ”mångfald” bland de uttagna i den svenska landslagstruppen. Som om det vore bra att ha lite halvusla invandrare med i landslaget istället för att välja de bästa. Så som det ska gå till i ett samhälle som följer Martin Luther Kings devis att hudfärgen inte ska spela någon roll.
En av de få med invandrarbakgrund i laget (även om han själv är född i Örebro, men hans föräldrar är assyrier), Jimmy Durmaz, hoppar in i slutet av matchen Sverige-Tyskland och gör bort sig på så sätt att han skapar läge för Tyskland att i sista matchminuten slå in segermålet (observera att det var tysken/utlänningen Tony Kroos, inte Durmaz, som förvaltade chansen på ett skickligt sätt).
Det är klart att många supportrar i Sverige blev förbannade på Durmaz. Och fotbollsfantaster är inte kända för att uttrycka sig nyanserat. Många kastade sig på tangentbordet och skällde ut Durmaz. På några timmar blev det en jättenyhet och det påstods yvigt att det kommit 3000 rasistiska hatinlägg och hot mot Durmaz på nätet. När Sveriges Radio letade efter dessa hade de svårt att hitta ett enda. Frilansjournalisten Jack Werner gick senare igenom de 3000 första inläggen på landslagets instagram-konto och konstaterade att ett trettiotal kunde tolkas innehållande rasistiska övertoner, inte ett enda innehöll hot (dock noterar Werner att några inlägg kan ha strukits av dem som gjorde dem, innan han tog ut kopior på måndagsmorgonen).
Varför ska media ägna jätterubriker åt rena hittepået? Att ett trettiotal unga fantaster i affekt och ilska över en misslyckad spelarinsats uttrycker sig överilat. Det finns 10 miljoner människor i Sverige som inte gjort det.
Till och med Veckans Contra handlar därför denna vecka om något som bäst kan beskrivas som trams.
Bild: Fotbollslandslaget 2013 (Steindy)