Svenska tidningar blir allt tunnare och med allt mer tvivelaktigt innehåll.
Det förstnämnda kan vi lägga Google och Facebook till last, eftersom de lagt beslag på en stor del av dagspressens annonsintäkter (som traditionellt har svarat för två tredjedelar av intäkterna). Tidningarna har krympt så pass att de idag knappast fyller sin uppgift att hålla en intresserad allmänhet informerad om relevanta nyheter. Den som vill hålla sig informerad måste komplettera med informationer på nätet, vilket för den ambitiöse är ett kvalitetslyft, eftersom det går att läsa originalmaterial istället för pressens bearbetningar. För den som inte är lika ambitiös eller har lika gott om tid blir resultatet en sämre orientering om samhällsutvecklingen än tidigare. Ett särskilt problem för lokalpressen är att de inte utvecklat en fungerande intäktsmodell i den nya internetvärlden. Fler har visserligen börjat ta betalt för nyheter på nätet, men det leder till flera nackdelar. Den första är att många nöjer sig med statsfinansierade nyhetsorganet SvT/SR. De har gratis förmedling även av lokalnyheter, medan lokaltidningarna inte får ta del av licensintäkterna och alltså måste ta betalt för det som andra levererar gratis. Antalet kvalificerade journalisttjänster har också sjunkit rejält under senare år. Sämre kvalitet och sämre granskning. Och gratisnyheterna är alltsomoftast politiskt vinklade. Den andra nackdelen är att det nu knappast går att få tag på papperstidningar från andra orter än hemorten (på Stockholms Central är Göteborgs-Posten numer den enda “utsocknes” tidningen som går att köpa, för tjugo år sedan fanns det ett femtiotal att välja på). När nätet avgiftsbeläggs blir det omöjligt att leta rätt på lokalnyheter från andra delar av landet för andra än dem som är fasta prenumeranter – det går inte ens för den ambitiöse att fördjupa sig utan man får nöja sig med små referat som eventuellt görs i de rikstäckande tidningarna.
Det tvivelaktiga innehållet kan vi hänföra till nya tankar om medias uppgift. Det som Peter Wolodarski på DN kallar agendajournalistik innebär i praktiken att tidningen blir ett propagandaorgan, inte en informationsförmedlare. Tidningarna skriver gärna kritiskt om “fake news”, men glömmer bort att de själva gör sig skyldiga till fake news dag efter dag. Förr var det, när en tidning gjorde misstag, en hederssak att lämna utrymme för repliker och motstridiga kommentarer. Så är det inte längre. Repliker refuseras om de avslöjar att tidningen far fram med osanning. Andra tidningar hakar för övrigt ofta på osanningar som på det sättet multipliceras. Det mest uppenbara exemplet de senaste åren är “Carema-affären” där Dagens Nyheter ljög hejdlöst och vägrade att ta in repliker från dem som visste vad som verkligen hänt på det gamla kommunala äldreboende som sakta börjat ryckas upp från en mångårig kommunal misskötsel av det privata vårdbolaget Carema. Svenska Dagbladet är inte bättre med ett helt koppel ekonomijournalister som det skulle skrattas gott åt inom näringslivet om man inte där var medveten om att de skeva nyheterna kan påverka både marknaden och politiken.
Många finner lösningen på pressens förfall i så kallade alternativa media. Dessa utgör i och för sig ett andningshål, men flera av dem är minst lika agendastyrda som Dagens Nyheter (även om agendan är en annan). De har också notoriskt ont om pengar vilket gör att de även om de har ambitioner inte har råd att göra ett gediget journalitiskt arbete. Alltför ofta släpps sådant som borde vara uppslag för vidare granskning fram som om de vore riktiga nyheter.
Till detta kommer så att det ytterst dubiösa företaget Researchgruppen har gigantiska personregister (byggd på databearbetning av uppgifter som köps in från en rad myndigheter, bland annat domstolar) som används för att driva en vänsterradikal agenda (det vill säga släppa fram ofördelaktiga uppgifter om politiska motståndare, men aldrig om vänsterradikaler). Det kostsamma registret finansieras huvudsakligen när man säljer material till de stora drakarna, där särskilt kvällspressen, men även andra, betalar bra för sådant som kan ge smaskiga skandalrubriker, ibland på lösa boliner genom att helheten inte kommer fram, utan bara de delar som kan hårdtolkas för att ge lönsamma rubriker (hur många artiklar finns det inte om brott begångna av Sverigedemokrater, medan det sägs mycket lite om de fler brott som begås av representanter för övriga partier).