Politik handlar om att förverkliga sina politiska visioner. För den som sitter vid regeringsmakten handlar det om att genomdriva sin politik. För den som befinner sig i opposition gäller det att ta över regeringsmakten, eller i avvaktan på det åtminstone att få gehör för vissa av sina idéer hos dem som för tillfället har regeringsmakten.

Det finns idag ingen riksdagsmajoritet för regeringens politik. 54 procent av Riksdagens mandat kontrolleras av partier som inte står bakom den nuvarande regeringen. För den som befinner sig i opposition borde det alltså finnas utmärkta förutsättningar att få gehör för den egna politiken. Om man verkligen anstränger sig för att få den genomförd.

Men intresset för det tycks vara litet hos den nuvarande oppositionen. Det började redan i december 2014 då den så kallade Decemberöverenskommelsen, DÖ, gav fritt fram för Stefan Löfven att driva sin politik utan att riskera att stoppas av oppositionen. Under förutsättning att han tog ytterligare några steg till vänster genom att alltid inhämta Vänsterpartiets stöd. Vilket han naturligtvis bara får om han sticker åt dem några politiska köttben. DÖ höll visserligen bara i nio månader, men i praktiken har den hållit till denna dag. Oppositionen har inte gjort mycket för att ta över regeringsmakten. Trots att det finns flera sätt att åtminstone försöka nå dithän. Man har vägrat att ens tala med dem som fick 13 procents stöd i senaste riksdagsvalet och man har ryggat tillbaka inför möjligheten att hålla nyval eller ens att fälla regeringen och låta en ny talmansrunda avgöra vem som ska fortsätta som statsminister. Oppositionen tycks vara nöjd med regeringen Stefan Löfven, trots att oppositionens existensberättigande består i att den ska försöka bli av med just den regeringen.

Istället handlar politiken om ett ganska simpelt positionsspel, där det mindre handlar om att förverkliga politiska idéer än att symboliskt positionera sig. Samtidigt som man ryggar tillbaka inför möjligheten att ta eget politiskt ansvar. Politiken förs dessutom på ett sätt som tvingar Regeringen att driva en sämre politik än den själv önskat. Kravet på ett regeringen ska få stöd från Vänsterpartiet innebär alltså att politiken blir sämre än den blivit om man bara låtit sig nöja med den politik som regeringen själv vill driva. Förhållandet att Miljöpartiet ingår i regeringen innebär ju dessutom att politiken från Regeringen är sämre än vad den skulle ha blivit om Socialdemokraterna själva fått styra.

När oppositionen nu inte vågar ge sig på Löfven så har man kommit på att istället attackera enskilda statsråd. Men verkligheten i det spelet blir också skadligt för Sverige. Den både populäre och kompetente Anders Ygeman fick gå, uppenbarligen för att han sågs vara en stor tillgång för Socialdemokraterna. Samtidigt görs inga försök att få skattehöjningarnas moder Magdalena Andersson att försvinna. Det verkar också som om den populäre försvarsministern Peter Hultqvist ska tvingas avgå. Och här handlar det inte bara om att bli av med en populär motståndare (när Contra frågade läsarna vem som skulle ha störst förtroende som försvarsminister av Peter Hultqvist eller den moderate ordföranden i försvarsutskottet Hans Wallmark, vann Hultqvist en storseger) det handlar om att lämna fältet fritt för dem som för en för Sverige direkt skadlig politik, vi tänker då på utrikesminister Margot Wallström, som åtminstone i viss utsträckning hållits tillbaka av Hultqvist.

Vi kan också notera att oppositionen valt att begränsa Riksdagen till att anta ”tillkännagivanden” istället för att anta skarpa förslag till lagändringar. Det står Riksdagen fritt att fatta beslut om förändringar i regelverket som skulle betyda något. Det finns gott om kompetenta jurister i Riksdagens förvaltning som kan formulera lagar lika bra som juristerna i Kanslihuset. Men för att komma dithän måste oppositionen bekväma sig till att tala med Sverigedemokraterna i Riksdagens utskott. Så länge man inte gör det öppnar man fältet fritt för dem som vill bedriva en för landet skadlig politik i strid mot folkviljan.

Det är på tiden att oppositionen överger att rulla ut mattan för regeringens politik och satsa allt på det politiska positioneringsspelet. Det är istället tid att åtminstone försöka genomföra sin egen politik.

 

Foto på Riksdagshuset, Holger Ellgaard