I veckan hotade EU-kommissionens vice ordförande Frans Timmermans att Polen skulle bli av med rösträtten i EU för att utnämningar i domarkåren politiserades. Timmermans höll tyst om att systemet i Sverige ända sedan Sverige blev medlem i EU 1995 är mer politiserat än det polska systemet (vissa mindre reformer mot minskat politiskt inflytande i Sverige gjordes 2008 när Domarnämnden skapades, men det svenska systemet är långt ifrån så distanserat från politiken som de nya reglerna i Polen skulle vara). Tidigare har EU också klagat på ändringar i den polska författningsdomstolens befogenheter och sammansättning. I Sverige finns inte ens någon författningsdomstol! Men EU håller helt tyst om det.
I Polen är fortfarande många domare utsedda under den kommunistiska diktaturen och regeringen har önskat sig göra av med dem, bland annat genom tvångspensioneringar. Den som idag är 65 år var vid kommunismens fall 38 år, men många håller sig kvar långt efter 65-årsdagen. Till saken hör att domare hittills utsetts av äldre domare, de gamla kommunistdomarna har alltså kunnat fortsätta att utöva inflytande även efter sin pensionering och till och med död, genom att nya domare utsetts inom de kretsar som varit lojala mot den tidigare diktaturregimen.
Sejmen (parlamentet) behandlade tidigare i månaden tre förslag till ändringar i lagstiftningen om domstolarna. Ett av förslagen gick ut på att göra sig av med de gamla kommunistdomarna genom tvångspensioneringar. Dock var förslaget rent formellt utformat som att regeringen skulle kunna avskeda de aktuella domarna. Just det förslaget har president Andrzej Duda lagt in sitt veto mot.
I Sverige är det regeringen som utser alla högre domare. Det polska förslaget gick ut på att parlamentet skulle få den makten genom en särskild kommitté. Den lagen har accepterats av Duda. Först 2008 infördes i Sverige något som helst inflytande vid sidan av regeringens när det gäller domartillsättningar, det var inrättandet av Domarnämnden, som består av fem domare, två andra jurister och två från ”allmänheten”, varmed förstås två riksdagsledamöter. De två juristerna som inte är domare är för närvarande Advokatsamfundets beryktade vänsterinriktade generalsekreterare Anne Ramberg och vice riksåklagaren (utsedd av regeringen). Alla de fem domare som ingår i Domarnämnden är utsedda av regeringen. Det politiska inflytandet på Domarnämndens sammansättning är alltså bergfast. Domarnämnden har till uppdrag att förbereda domartillsättningar, men det är sedan regeringen som fattar beslut. Innan Domarnämndens tillkomst utsågs högre domartjänster oftast genom val av någon högre departementstjänsteman. Det var näst intill obligatoriskt att en ledamot i Högsta Domstolen eller Högsta Förvaltningsdomstolen hade flera års tjänstgöring i regeringskansliet bakom sig. Domarledamöterna i Domarnämnden är alla personer som kommer från denna gamla praxis.
I Polen finns ett motsvarande organ till Domarnämnden, Nationella juristrådet, som föreslogs bli tillsatta av parlamentet (till skillnad från nu när de utses av domarkåren). Också mot det förslaget lade Duda in sitt veto.
I Sverige tillkommer att rättegångar på lägre nivå (i tingsrätter och motsvarande) har politiskt valda domare i majoritet (nämndemän), medan de i hovrätterna också finns med, men där utgör bara en minoritet.
Frans Timmermans och hans kollegor skulle göra betydligt större nytta om de tog itu med Sveriges politiserade domstolsväsende, istället för att kritisera Polens försök att rensa upp i de kvarvarande resterna av kommunistdiktaturen.