Den 29 mars lämnar Storbritannien EU. I det brittiska parlamentet kommer man den 15 januari att ha en omröstning om det avtal som regeringen träffat med EU om utträdet. Mycket talar för att regeringen förlorar omröstningen, vilket skulle resultera i en ”hård Brexit”, inga mjuka övergångsbestämmelser.
Det kommer inte att bli någon katastrof om det blir en hård Brexit. Det har gått alldeles utmärkt att stå utanför EU för andra länder. Och det kommer att gå bra för Storbritannien också. De två värsta hoten tycks vara att det kan komma att ta två minuter extra att klarera en lastbil som ska korsa Engelska Kanalen och att det kan behövas någon form av gränsmarkering mellan Irland och Nordirland. Det har det funnits förr och det gick bra.
Många britter som röstat för Brexit vill ha en hård Brexit. De röstade för utträde för att de fått nog av EUs inblandning i brittiska inre angelägenheter och det stora inflödet av européer från Östeuropa till landet.
Orsaken till Storbritanniens utträde, motståndet mot federalism och maktkoncentration, har knappast påverkat EUs centrala institutioner i Bryssel. Tvärtom fortsätter man att från Bryssel driva på för att fler frågor ska tas över av Bryssel från medlemsländerna. Sverige har i mångt och mycket stått på samma linje som Storbritannien i frågan om subsidiaritet, strävan att besluten ska fattas på så låg nivå som möjligt, nära väljarna. Det blir svårare att driva den linjen framöver.
De för EU centrala länderna Frankrike, Tyskland och Nederländerna driver på för en stärkt centralisering. Tidigare hörde också Italien till den hårda kärnan, men det har ändrat sig efter det senaste valet i Italien. Allvarligt är att EU försöker distansera sig från Visegrad-gruppen, Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien. De drivs rakt i armarna på en som definitivt inte har de europeiska medborgarnas intressen som främsta prioritet: Vladimir Putin.
Attackerna mot Visegrad-länderna, och då framförallt Polen och Ungern, är märkliga. En av huvudpunkterna är polackernas försök att göra sig av med höga domare utsedda på kommunisttiden genom att sänka pensionsåldern från 70 till 65 år. Idag är det en rad gamla kommunister som står för de viktigaste domsluten i Polen. EU vill att det ska fortsätta att vara så, för att rättsväsendet inte får vara ”politiserat”. Det vill säga regeringen ska inte få ha inflytande på domarutnämningarna (när kommunisterna tog makten i Polen i slutet av 1940-talet kastades domare i fängelse eller avrättades, de kommunister som då tog över har sedan sett till att utse likasinnade till efterträdare i ämbetet). Det nya polska systemet för att utse domare påminner mycket om det svenska systemet, men i Sverige har det till stor del handlat om socialdemokratiska politruker som vandrat fram och tillbaka mellan domstolarna och det socialdemokratiskt styrda justitiedepartementet. Klagomål har också riktats mot att staten skaffat sig starkare inflytande över etermedia i Polen. Också här är det märkligt att EU tiger om att samma ordning sedan länge finns i Sverige och vid det gångna årsskiftet förstärktes ytterligare genom att nu även de som inte vill se på de statliga TV-kanalerna tvingas betala för dem.
I slutet av maj kommer det att bli val till EU-parlamentet. Visserligen minskas parlamentet från 751 till 705 platser. Men 27 av de 73 brittiska platserna kommer att fördelas mellan kvarvarande medlemmar. Frankrike, Spanien, Italien och Nederländerna kommer att få tillsammans 16 nya plaster. De är starkt för federalism och centralisering (med reservation för Italien). Sverige får en av de nya platserna, en ökning från 20 till 21 platser.
EPP, Europeiska Folkpartiet, som inkluderar Moderaterna och Kristdemokraterna, har utsett tysken Manfred Weber till ”Spitzenkandidat” i vårens val. Weber är federalist och dessutom katolik. Vid EPPs kongress i Helsingfors slog han med eftertryck ut de mer försiktigas kandidat, förre finske statsministern Alexander Stubb. Weber kommer dock att ha den stora fördelen att han inte är lika ”törstig” som nuvarande kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker från Luxemburg.
ALDE, det liberala partiet, har förklarat att man inte kommer att utse någon ”Spitzenkandidat”. ALDE är det mest extrema partiet när det gäller federalism och centralisering. Svenska medlemmar är Centern och Liberalerna.
Socialdemokraternas parti PES har tidigare i väsentliga frågor samarbetat med EPP, men har sedan ungefär ett år gått över till att kampera ihop med de röda och gröna partierna, de som är för centralisering i lika hög utsträcknings som ALDE. Särskilt på miljöområdet. PES ”Spitzenkandidat” heter Frans Timmermans. Trots att han är från Nederländerna är han katolik. Timmermans parti är det sjunde största i Nederländerna och fick 5,7 procent i parlamentsvalet 2017.