År 2007 angrepp ryska IT-enheter Estland och försökte i den så kallade “statykrisens” spår sänka det estländska samhällets infrastruktur på IT-området. Estland var redan då känt för att ligga i frontlinjen när det gällde införande av modern IT-teknik i samhället – på grund av den tunga hand som Sovjetunionen tidigare lagt över Estland kunde landet direkt ge sig på på moderna lösningar, istället för att som Sverige behöva uppgradera IT-tekniken i många steg, anpassade till den tekniska utvecklingen. Lyckligtvis var Estland nybliven medlem i NATO och NATO ryckte snabbt ut med sina främsta experter på IT-krigföring, som reste till Tallinn inom dagar och stoppade det ryska angreppet, som riktade sig mot myndigheter, men också mot centrala funktioner i samhället som banksystemet.
Året därpå anfölls Georgien, ett land i Kaukasus som inriktat sig på medlemskap i både NATO och EU. Ryska trupper invaderade både Sydossetien och Abchasien och hundratusentals georgier tvingades fly. Abchasien och Nordossetien är idag ryska lydriken. Även om de av det internationella samfundet anses tillhöra Georgien, så kontrolleras de av ryska trupper och befolkningssammansättningen har ändrats drastiskt genom att de georgiska invånarna i stor utsträckning tvingats fly till andra delar av Georgien.
2014 anföll ryska soldater, iförda omärkta uniformer utan nations- och gradbeteckningar, Krimhalvön. En del av Ukraina. Efter en kort tid som “Republiken Krim” (kontrollerad av ryska soldater), blev Krim en del av Ryssland. Många av de ukrainska invånarna har flytt till andra delar av Ukraina. Även Krimtatarerna (de ursprungliga invånarna på Krim, både ryssar och ukrainare är relativt sentida tillskott) har satts på undantag.
Senare samma år angrep “gröna män” – utan nations- och gradbeteckningar på sina uniformer – de två ostliga länen Luhansk och Donetsk i Ukraina. I praktiken styrs idag delar av dessa län, inklusive storstäderna med namnen Luhansk och Donetsk, av Ryssland.
Hösten 2014 kidnappades en estnisk gränsövervakare, Eston Kohver, på den estniska sidan av den estnisk-ryska gränsen i närheten av staden Narva. Kohver hölls fången i Ryssland under ett år och släpptes 2015 i samband med en fångutväxling. Ryssland tog sig friheten agera inne på ett grannlands territorium.
I en intervju i Svenska Dagbladet i december 2012 berättade ÖB Sverker Göransson att Sverige hade ett “enveckasförsvar”. Sverige skulle klara av ett angrepp mot en del av landet under en veckas tid. Förhoppningen var att vi under den veckan skulle få hjälp från annat håll.
De nämnda händelserna har gjort att försvarsberedningen, en parlamentarisk utredning med representation för alla Riksdagens åtta partier, har kommit fram till slutsatsen att ett militärt angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Bara Vänsterpartiet har en annan uppfattning (det forna Kommunistpartiet som genom åren aldrig tvekat att gå Moskvas ärenden, om det så till och med var att lovorda den nazityska invasionen av Norge och Danmark – Sovjetunionen var när den skedde allierad med Tyskland). Alliansfriheten, som varit så helig under decennier av svensk försvarspolitik, är som bortblåst ur försvarsberedningens resonemang. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill låta alliansfriheten stå kvar som ett grundläggande begrepp i svensk försvarspolitik (vilket inte innebär att Socialdemokraterna anser att vi ska gå med i NATO, även om den militära doktrinen och utrikespolitiska förhoppningen är att NATO ska ställa upp om Sverige behöver det. Den amerikanske presidenten har vid flera tillfällen sagt att USA ställer upp för sina NATO-allierade, men bara för dem. Och dessutom gjort reservationen att de flesta NATO-medlemmarna inte lever upp till sitt åtagande att använda 2 procent av sin BNP för försvarsändamål (i vårt grannskap gör dock både Estland och Polen det, och även Lettland och Litauen lär nå målet inom några år). Sveriges satsning ligger idag på halva NATO-målet, 1 procent av BNP.
Ingen behöver tvivla på att säkerhetsläget i Östersjöområdet inte är vad det var för tio år sedan. Då rostade sovjetiska marinfartyg sönder i hamnarna och moralen i de ryska arméförbanden var på botten. Idag är situationen en helt annan. Ryssland har återigen en potent krigsmakt som verkar vara beredd att ta itu med det som Vladimir Putin kallat för den största geopolitiska katastrofen för Ryssland någonsin – att de av Sovjetunionen tidigare ockuperade länderna blev självständiga. Aktionerna i Georgien och Ukraina, liksom i Estland, visar att Ryssland inte är berett att respektera internationella gränser
Sveriges situation är ansträngd och den “fredsvinst” som Sverige gjorde och utnyttjade maximalt genom att låta försvaret förfalla (huvudansvarig för detta var dåvarande finansministern Anders Borg) kostar nu mycket att återställa. Försvarsministern tycks inse det, men inte utrikesministern. Det går en djup spricka i regeringen mellan försvars- och utrikesdepartementen och statsministern har hittills inte förmått sätta ner foten. Hans velighet och obeslutsamhet förstärks säkert av koalitionspartnern Miljöpartiets allmänna försvarsfientlighet.
Sverige behöver ett fungerande försvar. Den kinesiske militärstrategen och filosofen Sun Tzus ord från 500 före Kristus äger fortfarande sin giltighet: Ett land har alltid en armé. Sin egen eller någon annans. Låt oss slå vakt om att det är vår egen!