Contra nummer 3 2016 som pdf (endast för prenumeranter)

Beställ ett pappersexemplar här!

Ledare:
Förtjänsten med en gemensam kultur

Det är både tryggt och praktiskt när man har gemensamma kulturella normer i ett samhälle. Den som beger sig till en annan del av världen anpassar sig snabbt till den lokala sedvänjan, även om det för en svensk kan kännas ovant med franska kindpussar eller kanske än mer östeuropeiska pussar mellan män. Men man tar seden dit man kommer om man inte vill framstå som så avvikande att man skapar problem för sig själv. Det är inte konstigare än att en utlänning som flyttar till Sverige anpassar sig efter våra kulturella normer, även om de kan kännas ovana i början. Det har inget som helst med religion att göra.

Allemansrätten ett nytt påfund
av Gunnar Wiktorsson

Många tror att allemansrätten är en uråldrig sedvänja i Sverige. Men allmänningarna var reserverade för socknens eller häradets invånare, inte för utomsocknes. Det var först med semesterlagens införande 1938 som statsmakten insåg att de semestrande skarorna från städerna behövde någon plats att fira semester på. Det blev för dyrt att köpa mark för fritidsområden och alltså skapades ”allemansrätten” och gavs sken att vara uråldrig. Från 1974 har den infogats i grundlagen, regeringsformen.

Sven-Eric Liedman sår sina marxistiska klokheter på alla åkrar,
av Kjell Albin Abrahamson

I bokhandeln lyfte jag på boken. Den var tung, vilket gärna böcker på 800 sidor blir. Jag läste baksidestexten, väl kommen till påståendet att Marx – alltså Karl inte Bröderna – är ”en rykande aktuell kritiker av dagens kapitalism” lade jag tillbaka tegelstenen. På väg mot utgången hörde jag mig själv nynna den gamla slagdängan When will they ever learn? When will they…

Monokultur eller mångkultur,
av C G Holm

Den som lyssnar på dagens politiska debatt kan tro att mångkultur är en självklarhet som är det enda rätta i ett modernt och upplyst samhälle.
Men dogmen om det ”mångkulturella” samhällets förträfflighet är något som smugits in i den svenska politiska kontexten utan att frågan egentligen diskuterats på allvar. Och i många andra demokratiska och avancerade länder är det monokultur som gäller, exempelvis på Island och i Japan.

Ras, klass och sharia,
av Filip Björner

Sharia är namnet på den cocktailmix av ondskefulla, primitiva och barbariska lagar som profeten Muhammed förespråkade enligt Koranen och sunna (en redogörelse för Muhammeds handlingar och uttalanden). Islams kamp för att politiskt och juridiskt förverkliga shariasystemet motsvarar i sin kollektivistiska agenda nationalsocialisternas raskamp och marxisternas klasskamp.

 

Rosgvardija, Putins nya livvaktsstyrka på
400 000 man,
av Frank Gordons

Vladimir Putin tar ett allt hårdare grepp om Ryssland. Dels genom skapandet av en militär styrka på 400 000 man direkt underställd presidenten. Dels genom att Rysslands federala arkiv överförs från Kulturdepartementet till presidentkansliet. Putin kontrollerar inte bara en gigantisk militärstyrka utan också Rysslands historia. Läs artikeln här!

Leninkrasch, ny ukrainsk konstform,
av Bertil Häggman

Nyligen rapporterade Radio Free Europe/Radio Liberty att en stor kran lyfte bort en staty föreställande den ryske massmördaren och ledaren för den kommunistiska statskuppen i Ryssland år 1917, Vladimir I Lenin. Det var i den ukrainska staden Zaporizjzja det skedde och statyn vägde 40 ton.

Ban Ki-moon – Israelhatare i Hammarskjölds efterföljd,
av Tommy Hansson

Förenta nationernas (FN) generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari i FNs säkerhetsråd ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s remarks to the Security Council on the situation in the Middle East”. Generalsekreterare Ban nämnde Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ett ord!