”Till Västs försvar” beskriver utförligt och initierat den militära och strategiska balansen i världen och hur denna utvecklades till Västs nackdel. Boken är skriven av den konservative parlamentsledamot som bär sin farfars berömda namn. Han har varit parlamentarisk talesman i försvarsfrågor och ”Till Västs försvar” var en av de skrifter som banade vägen för Margaret Thatchers och Ronald Reagans upprustning, som i sin tur ledde till Sovjetunionens fall och demokratins seger i Öst. Flera av de konkreta förslag som Winston Churchill lämnade bidrog verksamt till den positiva utvecklingen i det kalla kriget.

200 sidor. Pris 70:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 110:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Här följer början av bokens första kapitel, ”Den förrådda segern”:

I segerns stund, när de sista överlevande befriades från nazismens koncentrationsläger, i slutet av Andra världskriget, fanns i Västerlandet, vars folk hade utstått, lidit och offrat så mycket, en tro att man hade vunnit frihet inte bara åt sig själva, utan åt hela mänskligheten. Men ack, så skul]e det inte bli. I segerns stund förrådes krigets allians mellan Storbritannien, Förenta staterna och Sovjet unionen.

Efter befrielsen av Italien, Frankrike och Nederländerna gick de brittiska och amerikanska styrkorna in i Tyskland från väster. Samtidigt ockuperade sovjetiska Röda armén hela Östeuropa och stora delar av Centraleuropa. De ryska trupperna som kom förklädda till befriare för att frigöra de förtryckta miljonerna från nazismens gissel, kom i själva verket som ockupanter och förtryckare.

Den tragedi som drabbade folken i Östeuropa, inte minst det Polen till vars försvar Storbritannien ursprungligen dragit sitt svärd mot Nazi-Tyskland i september 1939, kan direkt härledas till de beslut som fattades av stormakterna – Storbritannien, Förenta staterna och Sovjetunionen – de ödesdigra dagarna i början av februari 1945 när Churchill, Roosevelt och Stalin träffades i Jalta på Krim i Sovjetunionen, för att planera segerns efterbörd. Det var sista gången de tre stora krigsledarna skulle träffas, för inom två månader skulle Roosevelt vara död. Redan i Jalta var presidentens svaghet märkbar och Churchill konstaterade i sina krigsmemoarer: ”Hans hy hade en genomskinlighet och ton av pågående rening och ofta var hans blick frånvarande.”

När segerns stund närmade sig växte sig fredens problem större och mer omedgörliga än krigets problem. Presidentens svaga grepp om sitt eget liv försvagade de två västallierades förhandlingsposition i ett avgörande ögonblick när Stalins Röda armé redan hade ”befriat”
stora områden i Östeuropa, inklusive Polen.

Vid det första mötet förklarade Roosevelt att när kriget väl vunnits var Förenta staterna ovilligt att hålla en stor armé i Europa och att en amerikansk ockupation därför måste vara begränsad till två år. Churchill blev oroad och noterade i sina krigsmemoarer: ”Besvärliga frågor väcktes i mitt sinne. Om amerikanerna lämnade Europa skulle Storbritannien ensamt tvingas ockupera västra delen av Tyskland. En sådan uppgift skulle ligga långt utanför vår förmåga.” Det kan inte betvivlas att denna uttalade svaghet i Västs position var en välkommen nyhet för marskalk Stalin.

Men de avgörande svagheterna i Jalta-överenskommelsen uppstod inte genom villkoren i själva överenskommelsen, utan genom att den helt byggde på ryssarnas goda vilja, när den fastslog deras fulla stöd till självbestämmanderätt och nationellt oberoende för folken i Östeuropa. Speciell uppmärksamhet ägnades Polen, som diskuterades ingående under konferensen. Stalin insisterade på att den kommunistiska Lublin-kommittén, som hade installerats när Röda armén under de senaste månaderna drivit tillbaka nazisterna genom Polen, skulle erkännas som Polens regering av de övriga allierade. Churchill och Roosevelt stödde emellertid den polska exilregeringen, som hade upprättats i London, och som hade 150.000 polska soldater bakom sig, soldater som kämpade tillsammans med de allierade på västfronten. Men med Röda armén som kontrollerade Polen hade de två västerländska ledarna ingen stark förhandlingsposition och inget annat val än att acceptera, om än med motvilja, Stalins åtagande att Lublin-kommittén skulle vidgas till att innefatta ”demokratiska” element, som skulle hämtas från alla parter inklusive polacker utomlands, och hans löfte om att fria val byggda på allmän rösträtt skulle hållas i Polen ”inom en månad” för att välja en oberoende och demokratisk polsk regering.

I efterhand är det svårt att förstå hur de brittiska och amerikanska ledarna kunde tillåta att mer än 100 miljoner östeuropéers öde gjordes beroende av den ryske diktatorns ord. Lublin-kommitten demokratiserades aldrig för att utgöra den utlovade provisoriska polska regeringen och några fria val hölls aldrig. Med tanke på de, då obekräftade, rapporterna om massakern på 14.000 polska officerare av ryska NKVD, den än mer ökända föregångaren till KGB, i skogarna kring Katyn 1940, och framför allt Stalins brutala och cyniska förräderi mot det icke-kommunistiska polska motståndet mot nazisterna sommaren 1944, borde varningstecknen ha varit tydliga. Vid den tiden, efter en anmärkningsvärd sovjetisk offensiv
på 40 mil under fem veckor, under vilken inte mindre än 25 tyska divisioner förintades, hade sovjetiska Röda armén nått och gått över floden Wisla, omedelbart öster om Warszawa. Efter upprepade maningar från Radio Moskva om att alla anti-nazistiska styrkor i Warszawa skulle resa sig mot tyskarna, som fortfarande höll staden, gav general Bor-Komorowski, som förde befäl över den polska underjordiska armén, order om allmänt uppror den 1 augusti 1944.

Berättelsen om Warszawa martyrium är en berättelse om hjältemod och förräderi i stor skala. Fyrtiotusen icke-kommunistiska polska motståndskämpar, med reserver i form av livsmedel och ammunition för bara mellan sju och tio dagars strider, och utan tyngre beväpning än gevär, tog sig an fem nazistiska divisioner, inklusive den först klassiga Herman Göring-divisionen, som snabbt överfördes från Italien, liksom två SS-divisioner. Ryssarna gjorde inget försök att fortsätta sin frammarsch mot Warszawa eller att stödja det polska motståndet med livsmedel eller ammunition, man vägrade t o m kategoriskt tillstånd för brittiska och amerikanska plan att landa för tankning på sovjetiska flygfält, något som skulle ha gjort det möjligt för dem att släppa förnödenheter över Warszawa, som annars låg utanför flygets räckvidd. Churchill var så förfärad att han t o m över vägde att stoppa de brittiska konvojer som transporterade krigsmateriel till Sovjetunionen. Roosevelt var emellertid orubblig. Han var inte villig att driva saken mot ryssarna.

Som en följd av detta återtog nazisterna kontrollen efter två månaders heroiskt motstånd i Warszawas ruiner och efter strider man mot man i kloakerna under stadens gator. Ungefär 15.000 medlemmar i det polska motståndet hade dödats och nära 20.000 civila i en befolkning på nära en miljon hade massakrerats. Det råder ingen tvekan om att Stalin tänkte att han genom att hjälpa nazisterna att utrota det icke-kommunistiska polska motståndet skulle göra det enklare för Sovjetunionen att sedan påtvinga Polen den Moskva-vänliga marionetten i form av Lublin-kommittén.

I Ijuset av detta fräcka förräderi mot de polska nationalistiska styrkorna bara sex månader tidigare, är det svårt att förstå hur Churchill och Roosevelt kan ha litat på något som den sovjetiske diktatorn lovade, särskilt när det gällde Polen. Men även om det är lätt att peka på bristerna och svagheten i Jalta-överenskommelsen är det svårt att se hur de östeuropeiska folkens intressen skulle ha kunnat tryggas, om man beaktar styrkan i sentensen att ”Besittning är nio tiondelar av lagen”. Den sovjetiska armén hade redan fysisk kontroll över större delen av Östeuropa.

Förvisso hade Churchill inga illusioner om vare sig den sovjetiska kommunismens natur eller avsikterna hos motståndarna i Kreml – det var förvisso något som han var intensivt medveten om och något som bekymrade honom mycket. Harold Macmillan, den förre brittiske premiärministern, har berättat för mig om en kväll i Kairo, där Churchill stannat för förberedande överläggningar med president Roosevelt innan mötet med marskalk Stalin i Teheran i november 1943, hade Macmillan gjort premiärministern sällskap hem till hans villa efter en lång dags diskussioner med den amerikanske presidenten.

Timmen var sen (erinrar sig Macmillan) men premiärministern bad mig att sätta mig ned och förena mig med honom över ett glas konjak. Han funderade en stund, och hans tankar verkade vara långt borta. Plötsligt riktades hans blick bestämt mot mig och han sade följande: ”Cromwell var en stor man, eller hur?” – ”Förvisso, herr premiärminister”, svarade jag, inte helt säker på vart dessa tankar skulle. föra honom. Efter en paus fortsatte han: ”Men besatt av Spaniens maktställning, noterade han aldrig Frankrikes framväxt.” Tystnad rådde åter innan han tillade med skärpa: ”Tror Du att de kommer att säga samma sak om mig?”

Redan 1942 – i själva verket så snart Förenta staterna gått in i kriget – visste Churchill att det bara var en tidsfråga innan Hitler skulle vara besegrad. Medan många kan ha fallit offer för västerländsk krigspropaganda som framställde Stalin som en försvarare av frihetens sak och som en rysk folkledare, var Churchill den förste som insåg att man inte kunde lita på Sovjetryssland, även om han i stridens hetta, trots att han hela tiden var medveten om diktatorns brott, kom att respektera honom som krigsledare och t o m på det personliga planet utveckla en viss tillgivenhet till sin vapenbroder. Men även då såg han klarare än någon annan det dödliga hot som den sovjetiska staten skulle utgöra mot Europas länder när Hitlers nederlag en gång var uppnått.

Storbritannien och Förenta staterna kunde otvivelaktigt ha intagit en kraftigare och mer enad position mot Sovjet i Jalta, och särskilt under veckorna närmast efter konferensen, när det stod klart att Stalin inte gjorde några ansträngningar för att uppfylla sin del av överenskommelsen. Telegrammen som utväxlades mellan premiärministern och presidenten i mars och början av april visar att Churchill var intresserad av att utöva starkare tryck, men att den amerikanska regeringen inte ansåg detta möjligt. Denna brist på beslutsamhet var, otvivelaktigt, en återspegling av Roosevelts vacklande styrka. Hans sjukdom kunde inte ha kommit vid en mer oläglig tidpunkt med tanke på de östeuropeiska folkens öde. Med Roosevelts död den 12 april, och Churchills avgång tre månader senare efter de allmänna valen den 5 juli 1945, berövades de västallierade i segerns stund de två stora ledare som hade styrt deras öden genom krigets långa prövningar fram till den slutliga segern. Med dem försvann mycket av den auktoritet och den respekt som härdats i krigets eld, i deras mellanhavanden med Stalin, en auktoritet som Harry Truman och Clement Attlee aldrig kunde återvinna.