Den kände ryske avhopparen Valentin Agapov berättar sin väg från Sovjetunionen till Sverige. Under sina första 40 år bodde han tillsammans med familjen på 24 kvadratmeter i en fallfärdig träbarack. Den låga lönen fick honom att ta anställkning i fiskeflottan. Trots att han var civilingenjör med anställning i rymdindustrin tjänade han bättre på ett arbete på en fiskebåt. Genom fiskeflottan hamnade han i Helsingborg. Efter att ha fastnat framför en TV-apparat i ett skyltfönster hotade båtens politiske kommissarie att överlämna Agapov i KGBs händer efter hemkomsten. Han valde att fly och söka politisk asyl. Boken berättar om livet i Ryssland.

352 sidor. Inbunden. Pris 145:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ boken från vår nätbutik eller betala 185:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.

Här följer första kapitlet ur Valentin Agapovs bok:

Jag föddes i en familj av kommunarder i ett samhälle utanför Moskva som på den tiden hette Kostino, numera Kaliningrad. Kommunarder kallades de som av myndigheterna samlades ihop i arbets- och korrektionskommuner som bildades de första åren efter oktoberrevolutionen. En av initiativtagarna till att sådana kommuner skapades i samhällena Ljubertsy och Kostino utanför Moskva var Feliks Dzerzjinskij, den förste chefen för den organisationen som i dag är känd under namnet KGB.

Ryssland låg vid den tiden förött av revolution och inbördeskrig. Svält rådde. Massor av föräldralösa, vilda barn, tjuvar och folk utan ordnad sysselsättning drev omkring. Korrektionskommunerna skulle omskola dessa människor i den nya samhällsordningens anda. Myndig heterna samlade upp dem och föste ihop dem på dessa då glest befolkade platser.

Kommuninvånarna räknade uppenbarligen med att omskolningen skulle bli kortvarig och deras vistelse i kommunen tillfällig och byggde därför i all hast baracker. Men många av dem bildade sedan familj och bor kvar i barackerna än i dag.

Vår barack skilde sig inte på något sätt från de övriga. Den var byggd på en lågt belägen plats med sank mark. Regniga dagar och vid snösmältningen översvämmades området och det var omöjligt att ta sig vare sig ut eller in utan höga gummistövlar. Sådana dagar lade barackernas invånare ut träspänger för att kunna ta sig över vattensamlingarna. Man lade några rader tegelstenar på marken och bräder mellan dem. Sedan gick man på träspängerna som inte var bredare än en bräda och balanserade som cirkusartister. Alla klarade naturligtvis inte av detta konststycke, speciellt inte små barn och gamla. De tappade balansen och föll i vattnet under högljudda förbannelser av allt och alla.

Även då vädret inte var speciellt blött stod det vatten under barackens golv. Vattnet som blev skämt gjorde luften i baracken fruktansvärt rå och det luktade unket. Med tiden bildades jättelika springor mellan golvbräderna och allehanda insekter som trivdes i fukten hade fritt tillträde till lägenheterna. Dessutom fann råttor och möss en tillflyktsort i baracken och sprang helt orädda omkring i sin jakt efter föda.

På en gård som bildades av fyra intill varandra liggande baracker stod ett gemensamt avträde byggt i trä. Det förmådde inte helt täcka barackinvånarnas behov av toaletter, därför bildades ofta kö, speciellt utanför damernas avdelning. Den doft som spreds från utedasset kändes på långt håll och trängde in i lägenheterna. Speciellt regniga sommardagar då avträdet drabbades av översvämning och dess innehåll flöt ut över hela gården. Vintertid luktade det mindre, men då var användandet å andra sidan förenat med visst obehag på grund av kylan.

Fram till 1960-talet använde sig barackinvånarna av hemmagjorda kaminer av de mest skiftande konstruktioner för uppvärmning och matlagning. De eldades med ved. Trots skillnader i konstruktionen hade alla kaminer en detalj gemensam: rökgången utgjordes av ett rör som stacks ut genom ett fönster.

Det var inte alltid lätt att komma över ved på laglig väg, d.v.s. från den sportvarufabrik som kommunarderna uppfört i trakten. Men samhället omgavs av en vidsträckt skog som var fritidsområde och längre bort övergick i kultur- och nöjesparken Sokolniki. För att hålla skogen ren hade kommunarderna myndigheternas tillstånd att samla ris och kvistar för att elda sina kaminer. Riset var ofta fuktigt och brann dåligt och lägenheterna fylldes av tät och stickande rök. Tårarna rann av röken, barnen grät och de vuxna svor ve och förbannelse i ilska.

Bland kommunarderna fanns emellertid påhittigt folk som nattetid gjorde räder i skogen och tog ner torra träd. Stammarna sågades i längder, höggs upp och förpackades i säckar. På kvällarna gick de sedan runt och sålde ved i barackerna. Veden var torr och fin och man köpte den gärna eftersom den gjorde det lättare att tända. Alla visste att veden hämtats på illegal väg, men ingen angav vedhuggarna för myndigheterna eftersom alla hade behov av ved.

Det fanns inga vedbodar. Riset från skogen lades i staplar i ett hörn av rummet och nådde ibland ända till taket. De redan små bostadsutrymmena fick alltså också göra tjänst som vedbod.

Invånarna i arbetskommunerna var alltid lätta att identifiera på den skarpa lukt av fukt, brandrök och matos som satt i deras kläder. På lördagarna reste folk in till Moskva med förortståg för att köpa matvaror och kläder. Moskvabor som kände lukten av nykomlingarna brukade missnöjt kommentera:

-Nu har kommunarderna kommit hit igen för att storhandla.

På 1960-talet skedde en viss ombyggnad av barackerna. Toalett ordnades inomhus och ett av rummen på 10 kvadratmeter som tidigare innehades av en familj byggdes om till ett gemensamt kök. Där installerades en spis med fyra plattor som eldades med gas från portabla behållare. Gasbehållarna var ett ständigt problem. Varje gång gasen tog slut måste någon infinna sig hos bostadsförvaltningen och göra en anmälan. Förvaltningen skickade ett meddelande till en fabrik i närheten och först efter ett par dagar kom en lastbil med fulla gasbehållare och bytte dem mot tomma. Det rådde alltid fullständig villervalla ifråga om gasbehållarna eftersom det tog för lång tid för rapporten om att behållarna var tomma att nå fabriken. Ofta saknades dessutom fulla behållare på lager, eftersom fabriken fick de fulla gasbehållarna från en speciell station och inte alltid hann med att fylla sina lager på grund av att arbetet var dåligt organiserat. Med ett sådant system hände det att folk fick vänta både en och två veckor på gas. Då fick man laga sin mat i lägenheterna på fotogenkök och luften i baracken luktade som på en bensinstation. När sedan gasen kom samlades kvinnor från hela baracken i det gemensamma köket. Deras antal översteg vida antalet plattor på gasspisen och därför pågick i köket så gott som ständigt högljudda gräl om turordningen till spisen. Ljudnivån stegrades ytterligare av alla gråtande barn som hängde i kjolarna på sina mödrar, mor- och farmödrar.

I denna barack, på en bostadsyta av 24 kvadratmeter i två rum levde vår familj bestående av fem personer, far, mor, mormor, min äldre bror och jag. Min far, Aleksej Vasiljevitj, arbetade som elektriker på sportvarufabriken som han hade varit med om att bygga tillsammans med andra kommunarder från Kostino. Han tyckte mycket om mig och min äldre bror Ljova och sysselsatte sig ofta med oss. Han lekte med oss, berättade intressanta historier, spelade gitarr och sjöng. Han tyckte mycket om musik. Vi hade en gammal grammofon och en enorm mängd grammofonskivor med mycket skiftande repertoar. Där fanns inspelningar med Leonid Utiosovs jazzorkester populära sånger och sångerskor från den tiden, som Lidija Ruslanova Vadim Kozim, zigenska sånger och danser. operaarior framförda av Fjodor Sjaljapin, berättelser för barn och mycket, mycket annat. Vi Iyssnade ofta och med stor behållning på dessa inspelningar och mycket av det finns bevarat än i dag i mitt minne. Med grammofonskivorna lärde mig min far att uppskatta god musik och för detta är jag honom mycket tacksam. Min far var en lugn, mild och omdömesgill person.

1930-talets slut präglades av stalintidens förtryck. Jag minns hur mor och far när de kom hem från arbetet viskande berättade för varandra nyheter som de hört på arbetet. De berättade hur NKVD-folk mitt i natten hämtat någon av deras bekanta direkt i sängen. Sedan hade ingen sett dem. Sådant berättades nästan dagligen under ängsliga blickar mot dörren och fönstret. För sådana samtal riskerade de att själva bli bortförda av NKVD, i okänd riktning och för alltid. Rättare sagt visste alla vilken riktningen var – det gällde avlägset belägsna orter för straffarbete.

Min äldre bror kom ofta hem från skolan och visade far sina skolböcker där lärarna befallt eleverna att stryka över fotografier av framstående sovjetiska politiker. Min bror frågade ofta varför lärarna sa till barnen att göra så. Far förklarade tyst för honom att nu kallades dessa personer ”före detta människor” och bad honom sedan att aldrig mer ställa sådana frågor. Jag förstod inte vad som hände runt omkring mig, men de hemlighetsfulla och lågmälda samtal som fördes ingav ändå ett slags skräck.

Min mor, Antonina Romanovna, är till skillnad från min far en person med mycket häftigt sinnelag. Den ordning hon upprätthöll i lägenheten berodde hela tiden på hennes tillfälliga humör. Och hennes humör kunde svänga helt på bara några sekunder. På grund av min mors humör brukade mormor, Evdotija Vasiljevna, kalla henne ”Ivan den förskräcklige”. Min mor erkände också själv att hon hade ett mycket svårtyglat humör men insåg också att hon inget kunde göra åt det. Hon arbetade på sportvarufabrikens lager.

En gång kom far och mor hem under middagsrasten för att äta. Mormor dukade fram den middag hon gjort i ordning och vi satte oss alla utom far till bords. Far hade köpt en dagsfärsk tidning på vägen hem och satt på en stol vid dörren och läste den färdigt. Mor tittade på honom och ropade: ”Ljosjka, sätt dig och ät!” Min far var van vid att hon var högljudd och svarade lugnt: ”Jag kommer strax, Tonja. Jag har bara lite kvar att läsa.” Det gick en minut, sedan skrek min mor: ”Har du inte satt dig än!”, tog en gaffel från bordet och slängde den mot far. Hon kastade tydligen gaffeln med stor kraft för den trängde djupt in i fars ben och skadade venen. Far skrek till av smärtan, tappade tidningen och förlorade en kort stund medvetandet. Såret visade sig vara djupt och inte helt riskfritt. Far låg sjuk ett par dagar efter händelsen.

Jag själv och min bror, som var sex år äldre än jag, fick också vår beskärda del av mors uppmärksamhet. Min bror var mycket storvuxen för sin alder och troligen var inte den mat som mor tilldelade honom tillräcklig. Därför hände det när han satt bredvid mig vid matbordet att han omärkligt gav en signal att jag skulle lägga över ett par skedar gröt från min tallrik till hans. Om min mor märkte att jag gjorde detta tog hon sleven som låg på bordet och gav både mig och min bror några ordentliga rapp över ryggen.

En gång var jag ute med jämnåriga kamrater och lekte. Vi råkade komma in på gården till ett närbeläget sjukhus och hittade en avfallshög. När vi grävde i högen fann vi några färgfotografier på glasplattor föreställande olika operationer. Jag samlade på mig några stycken och bar hem dem. Då jag fick se att ingen fanns i köket klättrade jag upp i tvätthon, öppnade vattenkranen och höll glasbitarna under det rinnande vattnet. Med en liten kniv började jag försiktigt skrapa bort bilderna fran glasen för att kunna leka med dem. Jag var så sysselsatt med mitt arbete att jag inte hörde min mor komma in i köket. När hon fick se mig sitta på huk i tvätthon skrek hon med hög röst: -Vad har du för dig här!! Jag ryckte till av det oväntade skriket och föll i golvet. Men jag tappade inte kniven, som jag höll i handen, utan föll rakt på den nere på golvet och skar sönder näsan. När hon fick se hur blodet började strömma från min näsa tog hon en handduk, virade den om hela mitt ansikte och sprang iväg till sjukhuset som bara låg några hundra meter från var barack. I mottagningsrummet lade man klämmor på min näsa, förband mig och sedan bar mor hem mig igen i sin famn. Hemma lade hon mig i sängen och jag somnade snabbt.

Jag minns en annan tragikomisk händelse som min mor råkade ut för kort tid innan kriget bröt ut. Då var det svårt att komma över skor och tyger i affärerna. Det var då populärt att gå omkring i gummistövletter med klack och min mor önskade sig sådana. Hon jagade länge efter stövletter men kunde inte komma över några. En gång kom hon hem från Moskva med ett inlindat paket under armen och verkade vara pa ovanligt glatt humör.

-Nu äntligen har jag Iyckats få tag i det som jag jagat så länge, sa hon till min far med ett strålande leende.

Far satt och lekte med oss. Han tittade förvånat på mor som kom hem på så ovanligt gott humör. Hon lät honom inte vänta länge på orsaken till glädjen.

-Titta vad jag har fått tag på, sa hon och vecklade upp det mystiska paketet för min far. Där låg ett par alldeles nya och blänkande gummistövletter. Deras doft spred sig omedelbart i rummet. Hela familjen samlades för att beundra stövletterna som reflekterade ljuset som speglar.

-Vet du hur jag fått tag i dem? Det kan du aldrig gissa. Jag har inte köpt dem i någon affär som du säkert tror. Jag har köpt dem av en ren slump, direkt av en kvinna på gatan. På Kuznetskijbron. Ibland har man allt tur! berättade mor och klappade händerna i förtjusning. Där kommer jag längs Kuznetskijbron och får se en dam komma med ett paket. Och ur hennes paket sticker det fram precis en sådan stövlett som jag har längtat efter så länge! Jag springer förståss ifatt henne och frågar: ”Ursäkta, min bästa medborgarinna, men jag ser att ni har Iyckats komma över stövletter, sådana som jag har drömt om att köpa länge. Ni kanske skulle kunna säga mig i vilken affär ni har hittat dem?” ”Där jag har köpt de här är de slut för länge sedan”, svarade den fina damen, ”men jag hade otur när jag köpte dem, de är för små för mig”. ”Men vad är det för storlek på dem?” frågade min mor. ”35”, sa damen. ”Är det sant? Då passar de precis till mig! Om ni inte har något emot det så kan jag köpa dem av er, jag kan betala er lite extra också! Jag kanske kan få prova dem?” frågade mor. ”Javisst, men inte här på gatan”, svarade damen. ”Vi får gå in på en gård någonstans. Här går ju milisen fram och tillbaka.”

De uppsökte närmaste portgång och damen gav en stövlett till min mor att prova. Hon tog på den och sa förtjust:

-Sitter precis på min fot! I samma ögonblick sa den okända damen:

-Ta av er stövletten fort, det kommer en milisman på gatan! Han kan arrestera mig om han får för sig att jag är spekulant.

Min mor tog snabbt av sig stövletten och gav den tillbaka till damen. Damen virade åter in den i papperet.

-Nå, vill ni köpa dem? frågade hon.

-Naturligtvis! sa min mor.

-Se här, ta paketet och ge mig pengarna fort, innan milismannen kommer närmre. Min mor gav henne pengarna och skyndade iväg för att hinna med första tåget och så snart som möjligt få berätta om sitt kap. Väl hemma ville hon genast ta på båda stövletterna och provgå dem. Hon tog först på sig den högra stövletten, visade foten för far och sa mycket nöjd:

-Titta, är den inte vacker?! Sedan började hon prova vänster stövlett och plötsligt hördes ett hemskt, hysteriskt tjut:

-Hon lurade mig!! Den bedragerskan lurade mig!! skrek mor och kastade stövletten i ett hörn. Hon slängde sig på sängen under högljudd gråt. Min far, som först inte förstod vad det var fråga om, hämtade stövletten och upptäckte att den också var en högersko. Damen som såg ut att vara från en fin familj visade sig i verkligheten vara en bedragerska. Hon gick runt i butiker och provade skor. Hon tog med sig den högersko hon fick i varje affär för att prova och utnyttjade sedan den akuta brist som rådde på alla konsumtionsvaror och sålde sin vara på gatorna. Det visade sig att de fanns i hela landet, dessa eleganta damer av till synes fin familj. Det skrevs till och med om dem i tidningarna.