Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder.
1600-talet var på många sätt ett ogästvänligt och mörkt århundrade som markant skiljer sig från det efterföljande 1700-talet med dess begynnande frihetskänsla och vetenskapliga framsteg. Bland annat rådde en markerad intolerans gentemot religiöst oliktänkande. I Religionsfrihetens martyrer skildrar författaren den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörigliga dödsdomar och påföljande avrättningar. Skildringen koncentreras till det öde som vederfors borgmästaren i Södertälje, Zacharias Anthelius (1583–1624), vilken halshöggs på Stockholms torg den 11 september 1624. Den unge konungen, Gustaf II Adolf, fastställde själv dödsdomarna för Anthelius och hans olycksbröder Georg Bähr Ursinus och Nicolaus Campinus. Idag finns religionsfriheten inskriven i den svenska grundlagen och ingen behöver längre riskera att fängslas eller avrättas för sin tro. Det hindrar inte att den etablerade religiositeten stundom intar en intolerant och avvisande hållning till religiösa inriktningar man inte begriper sig på, i Sverige såväl som i andra i övrigt demokratiska länder.
215 sidor. Pris 200:-. Porto och emballage 40:- tillkommer per beställning. Beställ från vår nätbutik eller betala 240:– i förskott per plusgiro 85 95 89-4. Klicka här för fullständiga beställningsregler.
Här följer bokens prolog:
Den 11 september 1624 (21 september efter den nya tidräkningen) fördes
två män i den yngre medelåldern av bödel, bödelsdrängar och soldater ut
på Stockholms torg. Klockan var nio på morgonen och vi måste förutsätta
att mycket folk hade samlats – offentliga avrättningar hörde till tidens mest
uppskattade folknöjen. Det gällde nog i särskilt hög grad detta i hela riket
uppmärksammade fall.
Till den schavott som hade uppförts föregående dag för att folkmassan
skulle kunna få en god överblick över tilldragelsen fördes magister
Zacharias Anthelius, 41-årig borgmästare i staden Söder Tällije tillika
riksdagsman för borgarståndet, och den tolv år yngre Georg Bähr Ursinus,
vilken var sekreterare i det kungliga kansliet på Stockholms slott. De hade
jämte rektorn i Enköpings skola, Nicolaus Campanius, samt ytterligare
ett antal personer gripits ett halvår tidigare, misstänkta för att ha förbrutit
sig mot den stränga religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro
1617. Här hade i kärva ordalag fastslagits att det var landsförrädiskt att
bli katolik eller att besöka katolska skolor i utlandet, vilka var kända för
att ge mycket god undervisning som dessutom var gratis. Örebro stadga
riktade sig främst mot den katolska ärkefienden Polen och dess monark
Sigismund III Vasa, vilken ännu av sig själv och sina anhängare ansågs
vara Sveriges rättmätige konung.
Redan innan ständermötet i Örebro hade antagit denna religionsstadga
var det förenat med livsfara att konvertera till katolicismen, särskilt om
man misstänktes stå på Sigismunds lönelista. Det fick Peder Eriksson, alias
Petrus Petrosa, erfara när han avrättades på ett sällsynt vidrigt sätt under
en riksdag i Örebro 1606. Han hade sänts iväg till kejsarhovet i Prag på
Carl IXs uppdrag men efter diverse mankelimang förirrat sig in i Polen.
Hemkommen ställdes han inför rätta, dödsdömdes och avrättades. Så gick
det även för studenten Henric Hammerus från Linköping, som befanns ha
smugglat in brev från Sigismund till konung Gustaf II Adolfs kusin hertig
Johan i Östergötland. Unge Hammerus rättades med svärd på Stockholms
torg – nuvarande Stortorget i Gamla stan – bara någon vecka efter det att
religionsstadgan antagits.
Som vi kommer att få se hade Anthelius, Bähr och Campanius – den
senare halshöggs några dagar efter de båda andra – aldrig någon chans.
Att alla tre avsade sig sin katolska tro och återvände till den lutherska
protestantismen under den svåruthärdliga fångenskapen båtade föga. De
hade alla varit romerska katoliker och rört sig i katolska kretsar på den europeiska
kontinenten för att därpå ta sig in i Sverige igen utan att informera
myndigheterna om sin bakgrund. Detta var enligt Örebro stadga och även
tidigare riksdagsbeslut strängeligen förbjudet. Dessutom gjordes försök att
hävda att de spionerat för Polens räkning. Dödsdomarna föll redan i april
och fastställdes i september av den obeveklige unge konungen.
De båda männen måste ha sett medtagna ut denna höstmorgon fyra år
före regalskeppet Vasas förlisning i Stockholms ström. I ett halvår hade
de alltså försmäktat i kalla och fuktiga fängelsehålor, kastade mellan hopp
och förtvivlan, innan de tvingades inse att för dem fanns bara ett möjligt
slut. Åtminstone Bähr genomgick tortyr på sträckbänken och genom hårt
åtskruvade järn för att han till äventyrs skulle klämma fram bekännelser
om eventuella konspirationer med det polska hovet. Några sådana kunde
emellertid inte extraheras ur någon av de svårt plågade männen.
När nu Anthelius och Bähr gjorde sig beredda att möta skarprättaren
och justifieras med svärd på schavotten och att, innan detta skedde, ställas
inför den skränande pöbeln tycks de ha återtagit sin katolska tro, i alla
fall enligt de akter i ämnet från Liège som Sven Stolpe stöder sig på i
skildringen av Anthelii och Bährs öde i sin inträngande Christina-studie.
De båda dödsdömda skall nämligen ha tillskrivit sin jesuitiske trosfrände
Henricus Schachtius och försäkrat honom att de ”offrade sig åt Gud som
ett brännoffer för den katolska kyrkan.” När stunden för deras hädanfärd
nalkades väntade de under ivrig bön på att bli förda till avrättsplatsen. Väl
ditkomna skall de båda männen ha böjt knä och bett för konung Gustaf II
Adolf, drottning Maria Eleonora, herrarna i riksrådet samt generöst nog
också för den man som förrått dem, kungens italienske lutspelare Giovanni
Veraldi.
Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och
överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han på
knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst
– några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias
att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt
hävderna ha svarat:
– Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution
12 för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande
för sig och ropade extatiskt till bödeln:
– Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han
demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas.
De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll
bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.
Om Schachtius, eller Schacht som han egentligen hette, vet vi att även han
dömdes till döden efter att som jesuit illegalt ha tagit sig in i landet men att
han faktiskt fick nåd av kungen; han var ju trots allt utländsk medborgare.
Han dog många år senare i Hamburg. Bährs och Anthelii döda kroppar togs
om hand av rådsherren Johan Skytte och riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm
– åtminstone den senare var halvbroder till Gustaf II Adolf – och
forslades i en kärra till Riddarholmen, där de begrovs nära den nuvarande
statyn över Birger Jarl vid den gamla klosterkyrkans mur.
I det följande kommer det att bli klart hur denna dramatiska händelse på
Stortorget kunde bli möjlig och hur de avrättades olycksbröder behandlades
av den lutherska enhetsstaten – nonkonformister i en hopplös kamp
mot ett samhälle fyllt av skräck, armod, vidskepelse, sjukdom, krig och
myndighetsvåld. Andra samhällen var inte bättre än det svenska, i många
fall faktiskt värre. Berättelsen börjar med Gustaf Vasas reformation.